Detta med främmandegöringen

Konsten finns till för att "återställa förnimmelsen av livet" skriver Viktor Sklovskij; varseblivningen ska fördröjas och verkligheten skapas på nytt inför läsaren eller betraktaren. Det här tycker jag är essentiellt för min egen smak inom konst, musik och litteratur. Jag måste ha svårt för det jag tar in, annars är det för enkelt och därmed ointressant. Jag vill att konstnären ska utmana mig, lämna bort tydliga förklaringar och göra mig mottaglig för något nytt. Så även om jag kanske klagar ibland på att jag har svårt för någon bok, så är det oftast den som ger mig mest till slut. Det handlar om att återskapa något, men på nytt så att det framstår som klarare och starkare i detta nya ljus. För det vi avbildar på bild eller i text är ju detsamma vi avbildat så många gånger förut, men det gör ingenting om vi har ett annat perspektiv eller visar på någon detalj, för vi tröttnar heller aldrig på det som är viktigt för oss. Och allt vad livet innehåller är väl viktigt för oss?

Woolf - Duras

Och här satt jag med Mot Fyren i lugnan ro, när jag till min förvåning läste följande:

Med det här firar vi den stora händelsen - och det steg upp inom henne en egendomlig, på en gång öm och absurd känsla av att hon firade en högtid och att två sinnesrörelser väcktes inom henne: en djupare - för vad kan vara allvarligare än mannens kärlek till kvinnan, vad kan vara mera mäktigt och gripande, den bär ju dödens frö inom sig; men samtidigt måste man dansa en gäckande ringdans kring detta älskande par, som med strålande ögon trädde in i illusionernas sfär, man måste smycka dem med girlander.

Och det jag förvånades över var: "den bär ju dödens frö inom sig". Mannens kärlek till kvinnan alltså. (Eftersom hela detta stycke är en enda lång mening behövde hela citeras.) Är dödens frö det framtida barnet och därmed åldern, den oundvikliga? Eller menas äktenskapet och kvinnans uppgående i sin man? Jag återkommer nu till Dödssjukdomen av Duras:

Du ser inte längre. Du ser inte längre någonting. Du sluter ögonen för att åter befinna dig i din särart, i din död. [...] Du upptäcker att det är där, i henne, som dödssjukdomen närs, att det är den framför dig utbredda gestalten som anbefaller dödssjukdomen.

Nja, jag vet inte. Det kändes så levande när jag fann det första stycket. Men när jag nu jämför dem verkar det som att man talar om olika saker. Duras tänker att mannen här inte kan älska, han kan inte älska, har aldrig gjort det. Han talar om sig själv som barn och hon menar att han ljuger. Vad är det han berättar om? Vad har hänt honom? Kan detta ha påverkat honom att inte kunna älska? Och så avslutas det hela med att han får den enda kärleken han kunde få - den som avslutades innan den började.

Tre nya böcker av Duras på svenska

Igår gick jag in på Adlibris och satte bevaka på de tre böcker av Duras som kommer på svenska i år: Vicekonsuln, Horan på den normandiska kusten och Atlantmannen. Jag har aldrig använt mig av tjänsten förut, så vi får se om den fungerar. Efter 2014-års fiasko med Att skriva kände jag att: nu jävlar, det ska inte hända en gång till!

Det finns så väldiga mängder bra litteratur att man blir alldeles matt. Tänk att man får leva och läsa allt vad man vill! Det är inte alla förunnat i världen. Jag är tacksam för min lott.

Bildkälla: Shelley Shepard Gray 

 

 



Blåsa liv

Förutom Mot fyren så har jag nu plockat upp Blåsa liv av Clarice Lispector, som jag fick i julklapp. Man kanske kan tycka att det är en underlig titel, men när man läser om handlingen i boken så förstår man. "Författaren" skapar en karaktär, som benämns Ângela, genom att blåsa liv i henne, såsom flera gudomar i olika skapelseberättelser gjort med de första människorna. Hon får dock allt mer eget liv och Författaren inser att han till slut inte kan kontrollera henne. Frågan är vad Författaren ska göra, döda henne? Det är en vacker bok, orden formas likt röken från ett utblåst ljus än hit, än dit, och snart är de borta för att ersättas av nya. På baksidan står orden: "Att leva är en form av galenskap som döden skapar. Leve de döda för i dem lever vi." Man kan också säga att de döda lever i oss, likväl som tvärtom. Lispectors språk ger mig samma kick som jag antar att ett riktigt hårt träningspass ger den som har blivit beroende av daglig träning. Energi, ren energi. Lispector dog innan boken kom ut, så den vän, som redigerade den, vet inte om boken samstämmer med Lispectors önskemål. Vi kan bara spekulera.



Bildkälla: Kalkmålningar  

Jag gillar det här bilden, för den är så komisk. Är det så här våra drömda karaktärer får liv, månntro?

Världens litteraturhistoria

Jag skummade just igenom Världens litteraturhistoria (utkom 2000 f.Kr) av Göran Hägg. Men, och nu kan jag ta fel eftersom jag bara skummat den, han skriver utifrån sitt kön. Kvinnor nämns, men inte mer. Han värderar nästan alla författare såsom bättre eller sämre än någon annan, män alltså, och de djupare "exempel" på verk han tar upp (vilket ses som en styrka i den korta redogörelsen på bokens baksida) är bara mäns. En författarinna jag tycker om, Anaïs Nin, nämns kort i ett efterspel till Miller och under hennes bild har han skrivit något om att hon var "hårt sminkad" och "sexuell" (eller något liknande). Jag orkar inte ens gå och titta efter ordalydelsen. Åh, att inte förglömma, han nämnde hennes pornografinovellsamling också. ! Jag behöver inte ta upp de andra exemplen. Stackars mig, varför har jag satts till världen och behövt läsa sådant skräp.

Valaida Snow

Man skulle kunnat tro att namnet refererar till en mustig karaktär i en noir-bok eller film, men icket. Hon var jazztrumpeterska, sångerska och hade egna band. Hon levde 1904-1956 i USA, men var ute på turnéer, även till lilla Sverige. Jag fann henne i bloggen My Pretty Baby Cried She Was A Bird och där borde även du göra visit. Vilken otrolig historia hennes liv är: satt i nazistiskt koncentrationsläger och blev utbytt mot en tysk spion tillbaka till USA. Och vilken mörk sammetsröst hon har! Lyssna t.ex. till sången Caravan. Höfterna kan inte hålla sig, det är bara att dansa med.

Bildkälla: Commentaries on the times

Mot Fyren

Mot fyren är svår. Inte svår att läsa, men svår att älska, i alla fall just nu. Jag känner mig tvungen att leta efter andras omdömen, om så bara för att få en ingång. Ingela Lind i DN från 2004:

"Mot fyren" är hennes bästa bok, även om de andra, inklusive reportagen, essäerna och dagböckerna, alla är värda att läsa. Några är tråkiga, men "Mot fyren" (1927) har en lyster som inte går att värja sig mot. Den omflyter mig som en flod, där vattnet skimrar, stenarna är vassa, botten och yta beblandas och allt och alla flyter in i varandra. Här finns ingen fast punkt, bara förhållanden. Vattenmetaforen utgör en kritik av det statiska och linjära förhållningssättet till världen som en av huvudpersonerna, mr Ramsay (baserad på Woolfs far), är fången i.

Romanen är en triptyk, ett tredelat konstverk där den första delen liknar en trädgårdsmålning och den tredje utgör en rörelse, tio år senare. I mitten uppträder döden som tomhetens centrifug, bakåt och framåt i tiden. Utgångspunkten är barndomens sommarträdgård - ett mytiskt paradis. Stilistiskt rör det sig om en sorgesång; det handlar om förlust av en förkrigsvärld och ett försök att nå en annan. Här finns också en djup och bärande kamp mellan manligt och kvinnligt. Men Virginia Woolfs politik är aldrig fyrkantigt segerviss, ingen berättelse är given och framtiden osäker. "Mot fyren" går att läsa på en rad olika sätt.

Och Boel Hackman i SvD från 2007:

"Mot fyren" gestaltar en komplex kamp mot den kärleksfulla och moderliga mrs Ramsays vilja, och den är i mycket mindre utsträckning en nostalgisk hyllning till henne än vad många läsare uppfattat den som. Hela processen av liv och växande i romanen kräver att mrs Ramsay besegras. I "Mot fyren" ersätts det tidlöst förgångna med en patriarkal värld i förändring, och en tid närmar sig som till en del liknar den som Woolf beskriver i slutet av sin essä "Ett eget rum", där könsskillnad inte längre har någon betydelse och varken matriark eller patriark kan styra framtiden.

Det var väl det jag anade - detta om formen. Hennes penna går så snabbt över världen att man knappt hinner förstå vad som där beskrivs. Men så är det formen det handlar om, egentligen. För egen del tycker jag bäst om när form och innehåll vandrar tillsammans, men Woolf tycks tycka att det abstrakta innehållet är det viktigaste, vad saker och ting betyder snarare än vad de tillsammans ger, människornas utveckling. Det var det jag tyckte mig känna i Mrs Dalloway åtminstone. Nå, det bästa är väl bara att acceptera det och fortsätta, så kommer boken så småningom kanske att bli det där fyrtornet, som hägrar i fjärran.

Dagens dikt

Det går väl över jorden som en annan skuggning
Som dagen dör och solens droppar faller
Djupt i ditt sken från kammaren försvinner
Och lyser munnen ensam som ett sår så röd


Och själv jag vilar medan blodet rinner
Det är ett skinn av siden släpat för min kind
De mjuka klipporna som bryts i dubbla rader
Och skälver för en smekning genom klippans grund





Ann Jäderlund, ur Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar

Den stora korsningen

Jag måste fortsätta på samma spår som igår. Detta är ur Ur textens mörker - Victoria Benedictsson, (E.W-B.) som handlar om texten Ur mörkret skriven 1888. Jag behöver läsa den.

Att vara kvinna, menar Kristeva, är att förkroppsliga bron mellan natur och kultur, att befinna sig på själva tröskeln mellan det semiotiska och det symboliska tillståndet. Kvinnans gränsposition är tydligast i litteraturen, eftersom litteratur enligt Kristeva avslöjar sanningen om ett annars förtryckt, nattligt, hemligt och omedvetet universum genom att exponera det osagda, det kusliga, skamkänslorna, drömmarna, kroppens gåtor...

Jag tycker att det här på något sätt marginaliserar kvinnan genom att förse henne med mystikens attribut, såsom man alltid har gjort tidigare utifrån ett annat perspektiv. Trots detta fångade det mig när jag läste det, för jag känner igen mig. Men är det för att jag är människa och som denna dragen till alla slags gränser, mötesplatser, korsningar, kusligheter, mystik och bortomvaro?

Egen bild

 

 

Liv / död

I kapitlet Modersabjekt och apokalyps - Birgitta Trotzig (i boken Ur könets mörket) citerar E.W-B. Trotzig i dennas bok Sjukdomen och jag tyckte att det var så vackert:

Den helige kommer från djupen, från det levande och ännu icke särskiljda. Den helige särskiljer ej. Allting är och lever. Döden är sin egen dom. Levandet är ett språk. Det levande är alltets språk. Det som lever är förebudet. Dörren står öppen.

Och så tänkte jag på det Duras skriver om i Dödssjukdomen, det är så lika. "Döden är sin egen dom." "Det som lever är förebudet." Det handlar om precis samma sak. Att kvinnans levande kärna är sig nog, det behöver inte särskilja, allting i det och runtomkring det är. Och lever. Döden också. Det är inget att frukta. Men frånvaron av detta är döden, inte den som kommer utan döden i livet. Apatin, frustrationen, ledan. Och då föds kärleken till våld och dråp, att förbryta sig, att härska.

Klar med mrs, igång med Mot fyren

I söndags läste jag ut Mrs Dalloway. Den var bra på så vis att den drog i mig och fick mig att vilja läsa igen och igen. Jag längtade efter den. Men, jag tycker inte riktigt om hennes karaktärer. De är nästan som karikatyrer och det känns som att V.W. själv inte gillade dem. Kan det ha varit så? De är underordnade stilen, hennes struktur, och jag får associationer till P4 vad gäller hennes övergångar. Nu var ju inte P4 först med dem, men du förstår vad jag menar. Och jag tog mig an Mot fyren direkt efter, men den har jag inte fastnat i än. Vi får se vad det lider.

När jag var på biblioteket hittade jag Ur könets mörker av Ebba Witt-Brattström, så den har jag börjat titta i lite smått och det är klart att det är intressant, speciellt kapitlet (analysen) av Marguerite Duras. Mycket psykoanalys bara... som jag inte hyser nämnvärd kärlek för. Psykologer verkar gilla Duras böcker; jag fann på internet en essä/artikel som just en psykoanalytiker hade skrivit, jag tror det var på denna sida om 2000-strecket. Den var fruktansvärd. Han böjde och bände på texten och till slut tyckte han att Duras nog hade gjort ett misstag ifråga om en viktig sak, för annars gick det inte att pressa in texten i hans psykoanalyshink. En skurhink är vad det är. Förlåt, det finns säkert en mängd bra sidor hos psykoanalysen, jag har bara inte funnit dem än.

Fundering

Äger jag kanhända en kvinnlig läsart? Det slog mig idag. I så fall ska jag sluta skämmas för den.

Drottning Victoria

I går kväll gick det på STV en film om den engelska drottningen Victoria och eftersom jag är alltför knäsvag för kostymfilm, så var jag inte sen att se den. Två timmar lång (har jag för mig) och inte en endaste gång såg jag på klockan eller behövde gå på toa. Då är det bra. Hjältinnans och hjältens relation har de fått till riktigt övertygande, vilket inte är så lätt alla gånger. Visst är det underhållande med ett förhållande där kvinnan är den som får fria, och inte mannen? Men så kommer frågan till mig - vad är det som gör att vi dras till alla dessa drottningar, kungar, prinsar och prinsessor? Varför är deras liv så hemskt intressanta? Varför vill vi se dem i vackra klänningar och diadem, dansande, promenerande, lyckliga? Jag för min del är svag för huvudrollsinnehavaren - Emily Blunt. Men det besvarar ju inte alls frågan.

Da capo

Jag blev helt enkelt tvungen att sätta mig med Mrs Dalloway igår. Jag vet att jag har börjat på den förut, för jag kände igen karaktärerna. Dock är jag helt säker att jag inte har slutfört den. Så det är mitt första mål. Min nyfikenhet går först och främst till vem som dör. Det låter kanske makabert, men efter att ha sett Timmarna så är det självklart att man undrar. Jo, jo, det är två helt skilda världar och visst, man bör inte blanda ihop dem, men det ena ger det andra och så vidare. Så nu sitter jag här, i mitten av romanen, och undrar och funderar. Mr Smith, som väl inte kan betecknas som sympatisk (ja, jag vet att han har post-traumatisk stress), får - eller kräver - stor plats, och jag kunde för mitt liv inte förstå vad han hade där att göra. Men efter att ha läst, någonstans på det stora vida havet Internet, att V.W. själv skrivit att Septimus Warren Smith och Clarissa Dalloway är dubbletter, förstår jag bättre och kan nog läsa vidare utan att bli avbruten av irritation. Det är han, som kommer att dö. Åtminstone det. Han måste dö, så att Clarissa kan leva. Kontrasten. Eller säger hon inte det i filmen? Den (kanske) mest osympatiska karaktären hittills är doktorn, som vårdar Septimus. Stackarn, vad gör han egentligen i sitt jobb? Säger till alla att de egentligen är friska och att de ska gå hem och ta en tablett för att sedan ändra på sitt liv och börja träna på gym - röra lite på sig. Men vänta, det låter ju som alla sköterskor/doktorer jag har träffat på vårdcentralen! De är alla likadana, vill inte ha en där, ifrågasätter allt man säger, och ger en fel medicin. Saker har alltså inte ändrats på 100 år vad gäller det...

Mrs Dalloway

En mycket tråkig sak med att läsa böcker är att man får reda på saker. Så nu när jag har sett filmen så kan jag inte annat än komma till slutsatsen att mr Cunningham inte har läst den tidiga novellen innehållande samma namn som vår hjältinna.

"Mrs Dalloway sade att hon ville köpa handskarna själv."
"Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv."

Det är ingen revolutionerande mening den där andra om man betänker den där första.

Äsch, nu är jag bara löjlig. Vad spelar det för roll?

Kvällsbjudningen

Den bästa noveller hittills måste vara Kvällsbjudningen. Den är inte helt olik de andra, men sär på ett trevligt sätt; lika mycket ironi men mindre troget tiden. Ett litet smakprov:

Människor går förbi utan att se mig. De har ansikten. I deras ansikten tycks stjärnor stråla genom den rosiga hyn. Rummet är fullt av livliga men ändå okroppsliga figurer. De står framför hyllor randade av otaliga små bokband. Deras huvuden och skuldror skymmer hörnen på målningarnas guldramar, och kropparnas volymer, släta som marmorstatyer, tornar upp sig mot något grått, virvlande, men också glänsande som vatten utanför de gardinlösa fönstren.
   "Kom in i hörnet så vi får tala med varandra."
   "Underbara, underbara varelser! Spirituella och underbara!"
   "Men de är inte verkliga. Ser du inte dammen tvärs igenom professorns huvud? Och ser du inte hur svanen simmar genom Marys kjol?"
   "Jag kan föreställa mig små brinnande rosor strödda över dem."
   "De små brinnande rosorna är bara som eldflugorna vi såg tillsammans i Florens, kring blåregnet, flygande eldatomer som brinner medan de flyger - brinner, men tänker inte."
   "Brinner men tänker inte. Och så alla böckerna bakom våra ryggar. Shelley här och Blake där. Kasta upp dem i luften och se hur deras dikter sänker sig som gyllne fallskärmar, glimmar och cirklar och sprider ett regn av stjärnformiga blommor."
   "Skall jag citera Shelley för dig? 'I väg! Mörk ligger heden under månen -'"
   "Stopp, stopp! Kondensera inte vår fina atmosfär till regndroppar som stänker på trottoaren. Låt oss fortsätta att andas in eldstoftet."
   "Eldflugor i blåregnet."
   "Hjärtlösa, det kan jag försäkra dig. Men se på den stora blommorna som hänger framför oss, väldiga lågor av guld och dunkel purpur som sänker sig från himlen. Känner du hur det fina gyllne stoffet färgar våra lår när vi går in, och hur de skiffergrå murarna sluter sig fuktiga kring oss, medan vi dyker djupare och djupare in i blomkronorna, eller blir spända som trummor?"
   "Se upp, professorn närmar sig hotfullt."
   "Säg oss, professorn..."'

Det jag verkligen tycker om med V.W:s noveller är att de är korta, mycket kortare - tänker jag mig - än de flesta noveller idag. Här finns också ett utkast till Mrs Dalloway, men hon ämnar inte köpa blommor utan handskar. Så kan det vara. Man ämnar göra en sak, men i nästa stund kanske det blev något helt annat av det hela - likt den dag jag ämnade städa men hamnade i en bok istället, eller framför datorn, eller vid skrivbordet. Nej, nu måste jag nästan sätta mig och se på Timmarna bara för att komma riktigt i stämning. Kanske ska göra mig en äggtoddy till det... säg mig, professorn, är det vad du skulle kalla en bra idé?

Miserabelt och underbart

Hur önskar jag inte att mitt sätt att skriva bara det allra minsta kunde efterlikna Virginia Woolfs! Herregud, jag har nu läst Ett eget rum och börjat på nästa essä i samma volym samt läst Ett samtal på berget Pentelikon, Phyllis och Rosamond, Det mystiska fallet med miss V., Mistress Joan Martyns dagbok, Biografi över en författarinna och Tecknet på väggen. I denna volym har jag alltså kommit till Kew Gardens. Hennes ironiska stream of consciousness är förunderligt härlig för både öga och gom. Jag måste samtidigt tillställa att det är svårt att kritisera någon som är ironisk, eftersom man inte vet när personen är allvarlig och när den inte är det, så jag hoppar helt över den övningen (men om du undrar så tänker jag på George Eliot och ena systern Brontë). Detta är nog det enda jag har emot henne.

Jag är så glad i mina böcker. Jag har en bild på mig själv från 2011 när jag på julaftonskvällen sitter - lika glad som nu - med den då nya dagboken av V.W. i händerna. Jag tror att jag aldrig har läst en bok så snabbt som jag läste den. Däremot har jag det svårare med hennes romaner; de har inte lyckats för mig helt enkelt. Men, kanhända blir dessa noveller och essäer nyckeln. Kanske kan jag ta mig in i hennes 20-talssalonger, inrökta, tysta (har jag fått för mig, eftersom hon igen och igen uttrycker sin vilja att fullfölja sin tankeström i lugn och ro), fulla av energi men också av olycka. Åh, här finns mycket att romantisera över. Det var säkerligen miserabelt, olyckligt, hemskt och underbart - lika mycket som ens eget liv är detsamma från och till.

V.W. 1926. Bildkälla: Kaykeys

Gott nytt!

Slutet på förra året blev förkylt, vilket aldrig är roligt. Vi hade dessutom plusgrader och dimma, så man kunde inte se några raketer. Tråkigt.

Men oj, oj, oj, vilket bra år det här kommer att bli! Vad läste jag inte i DN häromdagen - det kommer ut tre titlar av Marguerite Duras under 2015 - hurra! Den här gången ska jag inte vara sist i kön. Det löste sig dock med Att skriva; jag fick den i julklapp och den är mycket bra. Läser just nu också Ett eget rum, som jag också fick i julklapp. VW:s skrivande kan inte hyllas nog, läs pronto.

Och om du ännu inte börjat se dokumentären i tre delar om Astrid Lindgren, som går på SVT, gör det nu. Otroligt bra.