Rosen på Tistelön

Jag är en tredjedel in i Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön och blir för varje sida alltmer bunden vid den. Författaren har ett mycket vackert språk; det är visserligen ålderdomligt men inte såsom man tror. Interpunktionen är lite annorlunda och meningarna är längre. Vissa ord har en lite annan betydelse än nu, "efter" betyder t.ex. oftast "eftersom". Jag skulle säga att språket generellt är mer varierat än i texter (allmänt) nu för tiden. Jag ger ett litet utdrag:

Aftonbordet var längesedan avdukat, och Erika hade redan ett par gånger skjutit på stolen; men en rullande orkan, som åter svepte förbi fönstren och skakade dem i sina fogningar, kom henne att ånyo trycka sig ned. Det föreföll henne så ovanligt hemskt och ödsligt, att hon nästan fruktade den minsta förändring i sina egna rörelser.
     Men icke blott på Erikas utan även på männens stormvanda sinnen tycktes denna aftons mörker ha lägrat sig med en viss hemskhet. Det var liksom den uppretade naturen här utövat sin underbara förmåga över människohjärtat och ur natten av det förflutna manat alla förfärliga minnen till strid.

Eftersom jag just läste om Rosen på Tistelön med tanke på dess koppling till skräckromantik, kan jag inte undgå att påpeka hur naturen skildras. Den är uppretad och väcker hemska minnen till liv igen. Det är som om vädret är ett omen om vad som ska komma. Naturen minns vad som hänt och låter inte missdådarna glömma vad de gjort. Det sägs i förordet att det är "västkusten som gör den här romanen speciell. Naturens egen dramatik flätas samman med romangestalternas öden."

Boken är inspirerad av en verklig händelse, som hennes bror skrev till henne om. "Vid inventeringen av ett bland våra häradsarkiv, påträffade jag, bland andra luntor, en bunt handlingar rörande ett mål, där två lurendrejare[smugglare], far och son, begått mord under en prejning i skärgården nära Pater-Noster-skären på en jaktlöjtnant och hans karlar samt sedan sänkt tulljakten, sedda endast av Gud och en helt ung gosse, yngste sonen till huvudmannen för dådet..." Pater Nosterskären, skriver författaren, har troligen fått namnet av de många böner (Pater noster är latin för Fader vår) sjöfarare sänt upp till himlen, vilket bekräftas av Statens Fastighetsverk, som skriver att skären i hundratals år varit ett livsfarligt hinder för sjöfarten på grund av de starka havsströmmarna och de förrädiska grunden. En perfekt scen för hemskheter med andra ord.

Bildkälla: Lightvision

Veckan som kommer

...kommer jag att vara något frånvarande. Vi får se hur mycket jag hinner och kan skriva här. Jag hoppas i alla fall få ner något om Rosen på Tistelön.

I frustrationen över de två små volymerna Duras läser jag om dem på nätet, på bloggen Bernur (här finns också andra intressanta inlägg om Duras). Det hjälper litet, men jag är fast besluten att läsa dem igen och igen tills jag kan tränga in i dem och göra dem till mina. Vicekonsuln är i alla fall en tröst. När jag läser den, tänker jag igen och igen: aha! Jag förstår filmen India Song mycket bättre, de olika platserna, männen och varför vissa är i det huset och andra i ett annat osv. Boken är filmen, fast i bokform.

Anne-Marie Stretter och Vicekonsuln via Senses of Cinema

 

Bildkälla: Wikitravel

 

Det är ungefär en sådan här byggnad och trädgård (ovan) jag ser framför mig när jag läser Vicekonsuln. Bilden ovan föreställer ett museum i Mumbai, men det kunde lika gärna vara hotellet där Anne-Marie och hennes kavaljerer tillbringar helgerna. De bär samma namn, hur som helst.

 

Calcutta ca 1920 via Tumblr

Fredag!

Så sitter jag här, med en uppsats att snart skicka iväg, med en Pimm's framför mig och med De sista romantikerna i öronen, Eric Schüldts Lördagsmorgon från 16 maj. Och kl. 17.00 börjar Rendezvous.

Jag hämtade Rosen på Tistelön idag, så nästa vecka ska jag sätta tänderna i den. För att fira denna sista fredag före pingst, då häggen blommar av alla sina krafter, får du detta lilla poem:

Om våren, säg om våren
allt stolt och ungt du känt.
Ett vårord går som kåren
mot sol och firmament.

Om våren, sjung om våren
var nyckfull melodi;
som fläkt och drill i snåren
den löper saklöst fri.

Om våren, gråt om våren
ditt hjärtas svärmeri,
ty solen torkar tåren,
det finns ej kval däri.

En skur på gröna knoppar
som springa efteråt,
ett salt av honungsdroppar
är hjärtats ungdomsgråt.

Erik Axel Karlfeldt

De två tunna volymerna

Jag läste för första gången igenom Horan på den atlantiska kusten och Atlantmannen igår kväll. När paketet kom, gjorde tunnheten mig konfunderad; jag tänkte att de kanske bara hade skickat en bok. Det är svårt med föreställningar och förväntningar, då de alltid sätter krokben för en.

De var verkligen inte vad jag hade tänkt mig, men så hade jag inte kunnat veta vad de var heller, för de är ju nyöversatta och jag har således inte kunnat stöta på dem tidigare, annat än genom referenser i andra böcker.

Duras Italien

När vi nu ändå talar om Italien, då börjar jag tänka på Duras. Det finns (minst) två böcker som är kopplade dit, i alla fall så här på rak arm: De små hästarna i Tarquinia och Sjömannen från Gibraltar. Tarquinia är en stad vid Italiens västkust, namngiven efter en etruskisk stad som låg i närheten. Bologna, som jag nyss har varit i, har rester från Villanovakulturen, ännu äldre än etruskerna. De tog dock över området, för att i sin tur förlora det till bojerna, ett keltiskt folk, som kallade staden Bononia, vilket troligen har blivit Bologna. Nåväl, tillbaka till Tarquinia. Nordväst om staden rinner en flod ut i havet... Nu är jag som Lovecraft - har svårt med minnet av lästa böcker! Är det i den första eller andra boken karaktärerna badar både i floden och i havet? Det är nog i Sjömannen ändå. Fastän jag har läst dem flera gånger var börjar jag blanda ihop dem, bah. Jag skyller på hettan. Och noterar att jag behöver (läs: får lust att) läsa dem en gång till.

Bildkälla: Kvarteret Ängeln

I bloggen Kvarteret Ängeln skriver en bibliotekarie: 

De små hästarna i Tarquinia (får inte nog av att skriva ut hela titeln) kretsar kring en grupp semesterfirare i den lilla staden Tarquinia på italienska västkusten. Vi möter de båda gifta, konstant smågnabbande paren Jacques och Sara, Ludi och Gina; de förstnämndas son, kallad barnet, samt en milt revolterande barnflicka som ingen riktigt står ut med. Med i sällskapet finns även den utpräglade sanningssägaren Diana, och en stilig man med en båt.

Inte mycket händer. Sällskapet går ner till stranden. De dricker Campari bitter. De går upp igen. De dricker lite mer Campari bitter. De äter något enkelt. De fundera på om man skulle ta en tur med båten, eller kanske ta en till Campari bitter. Ständigt är de på jakt efter ett slags lojhetens ideal, där allt kan förvandlas till just bagateller. Jag drar mig till minnes Mavis Gallants trötta efterkrigseuropéer, och deras vilsna försök till "livets gilla gång".

Jag håller med, men ändå inte riktigt. Massor av saker händer under ytan. Ett förhållande spricker mitt framför ögonen på oss och den lojhet vi ser blir klaustrofobisk just på grund av att man är oförmögen att vara uppriktig och ärlig med varandra. Jag vet inte om det beror på barnet, att man försöker skydda det, men det känns som om fasaden kan spricka närsomhelst och bråken bara efterträda varandra. Det är det man väntar på, men som aldrig händer.

Bildkälla: Bokus

Om Sjömannen från Gibraltar hittade jag följande beska recension av Ulrika Kärnborg på DN:

Boken har aldrig tidigare översatts till svenska, och man förstår snart varför. Det måste sägas direkt att den här texten knappast tillhör höjdpunkterna i Duras rika produktion. Om den har ett värde är det för att den pekar fram mot vad som skulle bli författarens egenart. [...]

I sin bok om Antonin Artaud har Eric Sellin klassificerat det anti-aristoteliska dramat som lunärt – till skillnad från det aristoteliska dramat som alltså kallas solärt. Medan soldramat präglas av handling, manlighet, revolt och självhävdelse, samt linjärt berättande, är det lunära stillastående, kvinnligt, präglat av underkastelse och självförnekelse. Ljuset måste det låna från den levande planeten.

Enligt detta resonemang hamnar Duras, som författare och filmdramatiker, bland de lunära konstnärerna. Redan i ”Sjömannen från Gibraltar” har Duras sin stil klar, tafatt, kondenserad och kall som månen. Berättartekniken är förödande oteknisk. Detta är en prosa som inte rör sig framåt, som hakar upp sig och står och stampar på samma ställe tills den nöter ett hål i verkligheten. Liksom senare arbetar hon med upprepningar och fördubblingar intill utmattningens gräns. Kanske är dessa två sidor av samma mynt.

Man får tycka olika. Jodå, det är sant. Tyvärr behövde hon dra in Sellins klassifikation också, som inte gör det hela bättre. Eftersom jag läser en del äldre litteraturvetenskapliga verk, som inte gör annat än värderar litteraturen som bra eller dålig (och inte mycket mer än så), blir jag bedrövad när jag läser detta. Bara ytterligare ett exempel på nedvärdering av det kvinnliga när man menar att kvinnan är månen (passiv) och mannen solen (aktiv) och månen måste låna sitt ljus av solen. Det är inte relevant för fem öre i det här sammanhanget. Att vissa män skriver annorlunda än vissa kvinnor, samt att vissa män skriver annorlunda än vissa andra män, etc., är väl något normalt? Det finns säkert vissa saker som skiljer könen åt, men det är värderingen jag värjer mig mot.

Det romantiska Italien

Alltid när jag tänker på Italien så flimrar bilder från filmen Ett rum med utsikt (A room with a view, 1985) för ögonen, kanske främst Lucy Honeychurch och George Emerson i vetefältet. (Visst har de underbara namn, engelsmännen! Jag vill också heta Honungskyrka i efternamn.) Filmen är baserad på en bok av E.M. Forster från 1908, som är lika underhållande som filmen. Jag såg filmen först, så därför är den, i mina ögon, inte sämre än boken. Och tycker man, som jag, om Maggie Smith, så är filmen en guldgruva.

Vallmo dessutom! Bildkälla: Mr Movie

 

Maggie som Charlotte Bartlett via Tumblr

 

Landskapet är mycket romantiskt, fortfarande, trots all plast och stora vägar. Men jag kan ingen italienska och känner mig alltför mycket av en turist, när jag inte kan sederna. Bara en tanke: vad varmt de måste ha haft det, edwardianerna med sina kläder och hår!

Chin chin!

I helgen har jag varit i Bologna, Italien, och sett vallmon, jasminen, pionen och rosorna blomma. Ja, det har varit som hos Ernst. Däremot har maten varit fet och omfångsrik, helt olik hans toskanska fattigmansmat. Under en lunch fick vi in två pastarätter och en risotto till förrätt, alla lika stora som en normal huvudrätt. Och sedan var det en kötträtt och till slut paj. Det gick inte. Jag kroknade efter risotton. 20-26 grader varmt och sol flera av dagarna. Mina fötter klagade högljutt varje dag. Underbart kaffe och svalt vin på uteserveringar klockan elva om kvällarna, ljumma vindar och mörka nätter. Och att komma tillbaka till blommande hägg är inte fel. Jag hade med mig böcker, men hann aldrig läsa riktigt, det var en resa i 180 km/h. Så kan det vara.



Osv

Martha G. Brown skriver i "Fanny Burney's 'feminism': gender or genre?" (vad fantastiskt det är med kritik i samma volym som romanen!) hur hjältinnornas utsatthet vad gäller rang och förmögenhet är nödvändig för äventyren, hur skulle de annars kunna vara med om sådant? Evelinas situation är alltså en ren kanvas, på vilken hennes rätta identitet kan formas. Eftersom hon inte är någon eller hör till någon, kan hon formas att bli vemsomhelst och höra till vemsomhelst. Och Brown menar att alla de test hon utstår, olika mäns och kvinnors attacker på hennes dygd för att ta ett exempel, gör henne värdig den slutliga belöningen - namnet, familjen och förmögenheten. "A heroine who is secure in both her identity and her inheritance would simply not be an effective heroine of romance, where the quest is essential to both plot and meaning." Evelina genomgår en rite de passage, från oskuld till erfarenhet och kan göra så genom hennes utsatthet.

Brown menar att alla testerna är liksom en "quester must meet and slay the dragon", men jag tänker att "questern" är den aktiva, som söker upp draken, medan Evelina bara förs från drake till drake för att behöva försvara sig mot dem. Det är en stor skillnad. Man kan inte, såsom Brown försöker, göra allt till "genre", däremot kan man säga att Burney verkar i den tid hon lever i och kanske inte hade för avsikt att göra ett feministiskt avtryck. Ojämlikheten mellan könen i Evelina syns dock tydligt och genom sättet de beskrivs och iscensätts medverkar till att cementera de olika rollerna i samhället. Att hjältinnan själv ser ner på de kvinnor som tar plats och inte behöver män är ett exempel på det. Hon själv är den enda som passerar som perfekt, till det yttre och det inre, av alla karaktärer i boken och hon är den typ av kvinna som männen ville ha - en följare, inte en självständig person.

Så här ser jag Evelina. Duchess of Sutherland

av George Romney via Wikimedia

Forts. forts.

I sin dagbok skriver Burney om hennes fars reaktion på sin första läsning av Evelina. han säger till Susan, en av Burneys systrar:

'Upon my soul I think it the best Novel I know excepting Fielding, -&, in some respects, better than his! I have been excessively pleased with it; there are, perhaps, a few things that might have been otherwise, - Mirvan's trick upon Lovel is, I think, carried too far, there is something even disgusting in it: however, this Instance excepted, I protest I think it will scarce bear an Improvement. [...]'

Det är verkligt intressant att han inte i samma veva nämner "Mirvan's tricks upon Madame Duval" som något lika "disgusting"! Och senare återger hon ett samtal några bekantskaper har om andra, som talar om författarinnan:

'But though we all want so much to know the Author, both Mrs. Cholmondeley, & my uncle himself, say they should be frightened to Death to be in her Company, because she must be such a very nice observer, that there would be no escaping her with safety.'

Samma sak finner vi i Virginia Woolfs essä om Austen, att bekantskaperna blev rädda att själv hamna i hennes romaner. Å andra sidan kanske detta är en universell rädsla, oavsett författare och bekantskapskrets. Och i en recension:

May prove equally useful and entertaining to the younger part of our male as well as female Readers; to the latter of whom we particulary recommend it, as conveying many practical lessons both on morals and manners.

När jag så läser vad samtiden skrev om henne, snubblar jag på ett nytt namn, som nämns i samma andetag som Austen: Maria Edgeworth (1768-1849), båda vilka sägs "have surpassed her [Burney]". Detta inte som något negativt, utan snarare såsom vi ser Austen idag - intertextualiteten kan inte förbises. Det skulle vara intressant att läsa även henne, för att se hur likvärdigt med Austen hon kan skriva.

Maria Edgeworth via Sort of books

Hon kallas 'den irländska Jane Austen' och var samtida med denna, som sägs ha läst och uppskattat dennas romaner, varav bästsäljare som Belinda (1801), Patronage (1814) och Helen (1834) kan nämnas. Ja, jag ska sätta även henne på min att läsa-lista.

Forts. på Evelina

Som tidigare sagt, jag förstår dem som satt uppe om nätterna för att läsa klart Evelina - jag gjorde det själv igår, trots en resolution att bara läsa en halvtimme. Kl. 02.00 var jag färdig och min nacke likaså, för jag hade suttit i en väldigt obekväm ställning, vilket jag inte upptäckte förrän efter läsningen.

Jag har glömt att nämna att Evelina är en brevroman, som var på modet på slutet av 1700-talet (tänk bara Goethes Werther..., men skillnaden är att Evelina består av bara brev, inget annat). De flesta breven är liksom en dagbok och jag hissnar när jag tänker på hur bra hon lyckas komma ihåg hela kvällar av konversation. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg en enda mening rätt, som någon annan (eller jag själv) yttrat. Nu skulle min bror säga: men det är ju bara en film! Logik och trovärdighet är något vi alltid bråkar om när vi ser en film. Och nej, allting måste inte vara realistiskt, men trovärdigt inom ramen för den värld vi ser eller läser. Nåja, nu är ju konversationen nästan hela boken, så hade hon inte kunnat återge den, hade det inte blivit någon bok alls.

Strukturen är som följande: hjälten och hjältinnan möts tidigt i boken (vi märker direkt vem hjälten är trots att han inte framställs som en huvudperson). Många - många - hinder läggs i vägen för deras fortsatta relation. Hjältinnan själv står för de flesta, kunde jag nästan säga. Och, som man tror, så finner de varandra till slut. Hjältinnan får inte bara hjälten, utan mera därtill, men den informationen ska jag nog inte skriva ut här. Bokens stora nöje ligger som sagt i konversationerna, och det är där vi också får karaktärsbeskrivningen, liksom hos Jane Austen. Burney har lagt stor möda på att beskriva sina karaktärer genom deras sätt att tala, deras val av ord och så vidare. Detta påminner mig faktiskt om Caroline Bingley i Stolthet och fördom, som en kväll på Netherfield Hall, tror jag, försöker beskriva hur en "accomplished lady" ska vara och bete sig.

Jag kommer helt klart att läsa boken igen. Den är lika njutningsbar som en Austen. Jag fann faktiskt flera uttryck och fraser som också finns i hennes romaner, om det nu inte bara är vanliga engelska uttryck. Och inte bara fraserna är nära. I bloggen Austenised (mycket bra om man gillar allt Austen) kan vi bland annat läsa:

The initial scene with Evelina’s future husband, Lord Orville, reminds me of the first meeting between Elizabeth and Darcy at the ball in Meryton. In this scene, Elizabeth overhears Darcy describe her as ‘tolerable but not handsome enough to tempt me’.  Similarly, at a ball, Evelina’s friend overhears Lord Orville put Evelina down as a “pretty modest looking girl…a silent one…a poor weak girl” and she recounts this to Evelina. As a result, Evelina is in awe of him and like Elizabeth, feels embarrassed of her obscure status and her “low-bred”, vulgar relations. Interestingly enough, the title for Pride and Prejudice was famously taken from the last chapter of Burney’s Cecilia, which I shall attempt to read next. It will be interesting to see if there is any further similarity between the two novels. 

 Hjälten och hjältinnan. Bildkälla: University of Adelaide

 

Jag ska göra detsamma, det vill säga försöka läsa Cecilia. Bloggskrivaren påpekar att det finns likheter på många olika plan mellan Burney och Austen (Austen var bara helt liten när Burneys romaner kom ut). En stor skillnad mellan dem är dock att, för att ta Elizabeth i Stolthet och fördom som exempel, den livliga och egensinniga hjältinnan, som står på sig, skildras i positiva ordalag, medan hjältinnan i Evelina är av den avslagna sorten. Hon är utrustad med en oerhörd skönhet, som gör alla män förälskade i henne och alla kvinnor avundsjuka; hon är smart, vilket männen uppskattar så länge hon inte har en egen åsikt om saker; hon är oskyldig, vän och mild och undergiven för alla, till och med dem hon vet kommer att utnyttja och använda henne illa. Ja, jag säger använda, för det är det de gör och det är det hon låter dem göra. Hon är passiv, alla män och vissa kvinnor är aktiva. De kvinnor, som är aktiva, förlöjligas (och används fysiskt, t.ex. misshandel) av männen.

"Mr. Smith ran away with me."

Burneys värld är en värld där den unga kvinnan är utsatt, för världen, för de äldre (män som kvinnor), för mannen, för allt! Hon kan inte gå själv, hon behöver skydd och där hon inte kan se ett värdigt sådant, väljer hon det minst dåliga. Hon dånar jämt och ständigt - ja, faktiskt! - eller så hotar hon med det (beror väl på karaktären, förmodar jag). Kvinnan är den som behöver äktenskapet för säkerhet, mannen är den som vill utnyttja kvinnan och inte gifta sig, för det gör man bara av kutym, inte för att man älskar någon. Han kan leva lite som han vill, medan kvinnans rykte är det mest "vackra" men också mest "sköra". (Har inte Austen använt det? Jo, något liknande.)

"As fast as ever they could tear her along."

I Evelina är äktenskap mellan klasser något som inte sker, medan det i Stolthet och fördom gör det. Ja, jag skulle vilja säga att Austen har tagit det ett steg längre. I Evelina genomgår inte karaktärerna någon större inre utveckling, förutom Evelina själv som får erfarenhet av världen (men som trots det ändå behöver beskydd av förkläden och framtida make), medan Austens karaktärer faktiskt förändrar något i sig själva genom mötena med andra. I båda böckerna är karaktärerna något av karikatyrer, men Burney skildrar något, Austen använder det. Kanske är det därför Austen har levt vidare och inte Burney.

Duras x 2

Jaaaaa! Både Horan på den normandiska kusten och Atlantmannen är beställda. Härliga vår, du som för med dig tusen och åter tusen underbara böcker!

Bildkällor: Adlibris

Evelina

I går hämtade jag Evelina på bibblan. Den är på engelska, så det tar lite längre tid för mig att läsa. Jag har inget tålamod att slå upp svåra ord, så jag gissar oftast vad ordet kan betyda av sammanhanget, vilket kanske inte är det smartaste, men men, sån är jag.

Jag förstår att man sträckläste den här romanen när den kom ut, 1778, för den är verkligt spännande. Skrämd anar man vart det hela barkar och måste därför läsa vidare för att upptäcka att det verkligen gör det. Det är lite för förutsägbart för min smak än så länge; något så deterministiskt var kanske på modet då, men knappeligen nu. Huvudpersonen är så pass eftergiven som kvinnor skulle vara då för att vara dygdiga, vilket gör att jag blad efter blad skriker inombords efter lite jävlar anamma hos henne. Gör som du vill, då, för en gångs skull! tänker jag, då hon för trettiofjärde gången tänker rätt men gör som andra vill, det vill säga fel. Kvinnorna som är expressiva och vill ha egna åsikter utpekas som råa och av dålig härkomst eller uppfostran. Jag tänker att romanen är ironisk och ska påvisa hur löjliga de sociala reglerna är, men jag måste vänta tills jag läst klart innan jag kan fullfölja den tanken. Den utgåva jag läser har flera olika kritiska essäer längst bak, vilket känns upplyftande (de ligger alltså inte längst fram, som vissa andra). Jag ska läsa dem med nöje.

Bildkälla: Pixshark

House of Incest

Min första bild av jorden var beslöjat vatten. Jag tillhör dem som ser allting genom detta havsdraperi, och mina ögon har vattnets färg.
    Med mina kameleontögon betraktade jag världens föränderliga ansikte, betraktade med anonym blick mitt ofullständiga jag.
    Jag minns min första födelse i vatten. Omkring mig en svavelaktig genomskinlighet och mina ben rör sig som vore de gjorda av gummi. Jag vaggar och flyter, står på benlösa tår och lyssnar efter avlägsna ljud, omöjliga att uppfatta för det mänskliga örat, ser saker som inte det mänskliga ögat kan se.

Så börjar Anaïs Nins (1903-1977) Incestens hus, eller House of Incest. Efter att ha läst hennes dagböcker och prosaberättelser (men det var åratal sedan, så minnena kan svika mig - eller förleda mig!) är det som om författaren själv talar till oss här. Boken har ett jag och två du/hon, Sabina och Jeanne. Eftersom Sabina bär vissa attribut, som Nin själv bar, t.ex. capen och vissa smycken, leder tankarna mig till att Sabina och jaget är ett och samma, bara olika manifestationer av det. Hon skriver längre fram "jag är ditt andra ansikte" och "Jag var din andnings vita flamma, din ökenvindsandning som torkade ut världen. Jag lånade sin synlighet och det var genom dig jag gjorde mitt avtryck på världen. Jag hyllade min egen flamma i dig." och "Men våra ansikten måste lusa dubbelt - som dag och natt - för alltid skilda åt av rummet och tidens gång." Jag vet att det är fult att kommentera ett verk utifrån ett biografiskt synsätt, men det är samtidigt en mycket tydlig invit och verkets förtjänster försvinner heller inte bort. Snarare kan man förstå vissa element bättre. Eftersom detta är prosalyrik, så måste man finna en viss systematik i läsningen, om man inte nöjer sig med att uppleva och bara ta emot, vilket jag oftast gör och inte har något emot. Det är bara olika sätt att få ett grepp om ett verk. I det sistnämnda gör man det till sitt eget på ett annat sätt. I det förstnämnda sätter man det i relation till dåtiden, till författaren i världen. Men, det måste påpekas, vi var inte där, och det spelar egentligen ingen roll, allt är subjektivt, all "vetskap" om relationer eller annat historiskt är subjektivt. Jag "vet" vissa saker, eller har uppfattat dem på ett visst sätt och tolkar därmed in saker etc. etc. Alltså blir den biografiska läsningen även den min läsning.

Det är intressant att hon skriver "detta är boken du skrev / och du är kvinnan / jag är", då det redan finns ett jag i boken. Jaget är den berättande (per automatik) men jaget säger samtidigt att duet har skrivit boken. "Du har sprungit med vinden, skingrats och upplösts. Jag har sprungit bakom dig, som din egen skugga och samlat ihop det du sått i djupa kistor." Det låter som om det är en distansering jaget gör inför sig själv, eller delar av sig själv, som jaget kanske inte riktigt kan bearbeta på annat sätt, som jaget inte kan acceptera helt och fullt utan måste behärska. De olika delarna blir lättare att hantera om de läggs ut på bordet till beskådning. I slutet skriver hon: "Om vi bara alla kunde fly från detta incestens hus, där vi bara älskar oss själva i den andre".

Anaïs Nin gick i psykoanalys, jag tror det var hos flera olika psykologer, en av dem Otto Rank. Hon hade en komplicerad relation med sin far, som var frånvarande under den största delen av hennes liv. Han var en kvinnotjusare och gav henne bara uppmärksamhet om hon var vacker eller söt. Annat dög inte. I den ocensurerade dagboken Incest, som kom ut efter hennes första mans död 1985, kan man läsa om hur hon och hennes far, efter uppmuntran från hennes psykoanalytiker, har ett incestuöst förhållande. Hon tror att det är det enda sättet att få komma i kontakt med honom, att få hans kärlek. Hon finner att de är två av samma sort, de liknar varandra i det att de väver ett system av lögner omkring sig, för att hantera de kvinnor och män de har relationer med samtidigt. Från boken Spion i kärlekens hus: "Var det Sabina som nu hastade in i sin egna njutningsritualer, eller var det fadern inom henne, hans blod, som ledde henne till lustar och inspirerade hennes kärleksintriger?"

Hon ledde mig in i incestens hus. Det var det enda hus som inte ingick i zodiakens tolv hus. Det kunde varken nås via Vintergatan, eller med det glasskepp genom vars transparenta botten man kunde följa de förlorade kontinenternas konturer, inte heller genom att man följde pilarna som visade vindriktningen eller lät sig ledas av bergsekonas röst.
   Rummen var sammanlänkade av trappor - alla rum låg på olika nivåer - och alla trappor var mycket slitna. [...]
   Allting var gjort för att stå stilla och allting ruttnade bort. Solen var fastspikad på himlens rak och månen var hamrad djupt in i sin orientaliska nisch. [...]
   När jag stapplade från rum till rum kom jag in i målningarnas rum, och där satt Lot med handen på sin dotters bröst medan staden brann bakom dem, sprängdes sönder och föll ned i havet. Där han satt med sin dotter var den orientaliska mattan röd och stel; det kaos som skakade dem visade sig i klipporna som rämnade runt omkring dem, i jorden som öppnade sig nedanför deras fötter, i träden som flammade upp som facklor, i den rykande rödglödgade himlen, allting rasade samman med deras kärleks glädje och skräck. Glädjen hos faderns hand på dotterns bröst, glädjen i hennes plågsamma skräck.

Jag och min sambo var i Paris för några år sedan och bodde då på ett hotell, där just Nin och hennes krets ibland bodde på 30-talet. Hotellet liknar beskrivningen av huset ovan, med trappor, slitna och oändliga, rummen synbarligen på olika nivåer och lågt i tak längst upp, under takstolarna. Allt mörkt och luktande, gamla textilier, heltäckningsmattor i korridorerna för att minska ljudnivåerna. Det var Paris för mig.

Fantasia para un gentilhombre

På P2:s hemsida finns en underbar vårlik fantasi att lyssna på, Joaquin Rodrigos fantasi för en gentleman. Musiken är skriven 1954, vilket jag med mitt amatöröra aldrig hade kunnat gissa mig till, i alla fall i verkets inledning. Efter några minuter blir det mera modernt. Temat är lite melankoliskt, men ändå hoppfullt, som en vår som sakta, sakta öppnar sig i glädje under molntunga skyar och kalla vindar. Nu börjar alla fruktträd blomma och i solen är det skönt att leva.

Målning av Isaak Levitan via Pinterest

Rodrigo, som levde 1901-1999, blev som liten blind. Han är mest känd för sin musik för gitarr, men han spelade själv främst piano.

Rodrigo via Minnesota public radio

Nu börjar Rendezvous, härliga fredag!

I hoppets tecken

Vad härligt det är ute just nu. Jag försöker sitta och läsa och samtidigt få mig en dos D-vitamin, problemet är bara att pappret reflekterar så mycket ljus att man blir snöblind. Tulpanerna blommar äntligen, de står visserligen inte så soligt, men vad jag har väntat på dem! Och längtat. Det är lika fint att vänta på böcker, att längta och hoppas att de är så som man förväntar sig. Vilket de ofta inte är, eller så är de bättre. Aldrig som man har tänkt sig. Men jag njuter av att föreställa mig saker, det är i fantasin det är som bäst, stämningar och bilder, suggestiva världar där man aldrig är riktigt säker på vad det är som händer. Jag pratar inte vare sig SF eller fantasy nu, utan det och allt annat tillsammans eller var för sig, vad man nu vill. Jag tror det är därför jag läser flera böcker samtidigt eller lämnar en bok för att plocka upp den långt senare. Den ligger där och väntar på att öppnas på nytt. Och medan tiden går, frammanar jag bilder av det jag läst och om något då lockar mig, så kan jag läsa vidare. Och så kanske jag blir besviken igen, vilket kan bli dödsstöten för boken. De böcker jag gett upp om hamnar hos Myrorna. Jag köper också de flesta böcker där, så de kommer bara hem igen, tänker jag mig.

En författare jag gillar men som också stöter bort mig är Joyce Carol Oates. Vissa av hennes böcker är både tjocka, vilket inte passar mig, och fulla av förtvivlan. Är det något jag inte kan med så är det när ALLT går åt helvete. Inte det minsta ljus någonstans. Då förklarar jag att boken är DÅLIG och så sätter jag mig och tjurar. Jag vill som läsare få bara det minsta lilla hopp, då klarar jag av det mesta, men när inget går bra, då kan jag inte med det. Jag behöver inte ens få vad de kallar ett lyckligt slut, nej det kan också bli fel om det inte passar boken i fråga, men något slags hopp, snälla!

Nocturne

Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, -
månen glider över havet
vit och öm.




Edith Södergran

Mörka slott och spöken

Tycker du om skräck? Inte jag, jag drömmer bara mardrömmar i månader, ja år, efteråt. Kan fortfarande inte ha dockor i huset efter att ha sett någon version av Onda dockan som barn (min storebror visste ju inte att det skulle ge mig så många men). Men visst dras jag till mysterier och spännande historier. Jag har tittat i en avhandling från 1920- eller 30-talet om skräckromaner under 1700- och 1800-talet och förundras över hur mycket värdering som ingår i arbetet. Det mesta handlar om just "bra" eller "dåligt", inte bara författarens egna åsikter stöts och blöts på nästan varje sida, utan även andras åsikter. I dag skulle knappast en avhandling få se ut på det sättet.

Bildkälla: Genius

 

Ann Radcliffes kanske mest kända verk, Udolphos mysterier (1794), består av två delar och jag har bara kommit en bit in i den första. Det som jag fann mycket användbart i avhandlingen ovan är att intrigen (det vi behöver!) kommer igång först i andra delen. Så jag kanske ska speedläsa klart första delen för att hamna i slottets vindlande gångar. Ecos Rosens namn kommer till mig i tankarna när jag skriver det här. Det är medeltid, det är munkar som är allt annat än fridfulla och gästvänliga. Det är stormar och höga bergspass, som är svåra att ta sig till (och från, hehe). Det är vindlande gångar och trappor som man inte vet vart de leder. Det är bibliotek. Mmmm. Helt klart en nutida variant av genren. Läs boken och se filmen, vettja. 

1800-talets gömda skatter

Jag hittade en intressant bok på biblioteket i lördags: Romantikens kvinnor - Studier i det tidiga 1800-talets litteratur (1990). Romantiken är här alltså inte romantik i betydelse kärlek utan i den litterära strömningen. Antologin innehåller essäer om skrifter av bland annat Euphrosyne, Malla Silfverstolpe, Thekla Knös, Sophie Sager, C.J.L. Almqvist och Emilie Flygare-Carlén. Alla belyser de kvinnan, antingen som författarinna eller som litterär gestalt, i förhållande till romantiken, eftersom det manliga perspektivet på denna så länge varit det enda.

Yvonne Lefflers essä om Flygare-Carléns skräckromantiska roman Rosen på Tistelön har fått mig att vilja läsa den, så jag skriver upp den på min lista över böcker att läsa. Här finns en artikel att läsa om författarinnan - Skräck och Skärgård av Leffler och Ebba Witt-Brattström.

Bildkälla: Albert Bonniers förlag

Emilie Flygare-Carlén (1807-1892) föddes som Smith i en köpmanssläkt i Strömstad i Bohuslän och kom att skriva ca 30 verk under sin livstid. Hon var enormt populär bland läsarna och gav ut böcker under eget namn, vilket var sällsynt för en författarinna på den tiden. Redan hennes debutbok Waldemar Klein (1838) blev en framgång. Som änka flyttade hon till Stockholm och gifte sig med skribenten J.G. Carlén. Genom produktivitet och popularitet kom hon att bli sin tids högst betalda författare. Eftersom hon knappelunda förs fram i litteraturhistorien tror man det inte. Hon läses inte såsom hennes manliga kollegor i gymnasium idag, och då har även de skrivit inom samma genrer och för olika läsargrupper. Nå, det ska bli roligt att börja botanisera i 1800-talet.

Emilie via Albert Bonniers förlag