Jag frågade förut om Istina hade sett något vackert på de hemska mentalsjukhusen hon varit inlagd på: Cliffhaven och Treecroft. Det är givetvis en absurd fråga, en omöjlig fråga. Jag har inte kunnat verbalisera det förrän nu, många dagar efter att boken är färdigläst.
Jag utgår från mig själv för att om möjligt kunna svara på frågan. Frame har ett vackert språk, hon lyckas beskriva de mest hemska situationer på ett sätt som gör dem uthärdliga att genomläsa. Hon är rak och tydlig, värderar inte, beskriver precis det som händer. Detta gör att jag som läsare känner ett visst avstånd till berättarjaget, hon fördömer ju inte!
Men ett alltför uppenbart dömande förhållningssätt skulle ha dödat boken. Jag tror inte heller att det är Frames avsikt. Är det individen eller samhället som är boven? Vittnandet är det som betyder något, bokens vittnesbörd. Hon skriver i slutet om hur sköterskorna säger åt Istina att glömma allt och leva som om hon aldrig befunnit sig på sjukhusen; hon svarar: "Och av det jag har skrivit i det här dokumentet ser ni väl att jag har lytt henne?" Hon vänder på huvudet, ser direkt på oss läsare.
Hennes ömsinta porträtt av de andra inlagda och faktiskt många gånger även på sköterskorna och läkarna, går rakt in i mig. Jag tänkte inte på det när jag läste, men efteråt framstår dem som klenoder. De som inte "finns" i lika hög grad är de "normala", familj eller bekanta, de som kommer på besök. Frame porträtterar dem ofta som rädda och viljelösa. Men även de - alla accepterade, alla funna.
onsdag 15 oktober 2014
tisdag 14 oktober 2014
Symbolvarelse
Boken fortsätter att leva i mig. Ofrånkomligen försöker jag finna reda i "det" boken handlar om. Ord som pockar på min uppmärksamhet är själen, jaget, det levande (även som planta, djur, allt som utvecklas, kräver näring etc.), medvetande, självmedvetande, identitet.
Lispectors olika världar, som alla för mig skapar en slags mening, en slags identitet åt varandet, som skulle kunna sägas bestå av alla dessa ovan nämnda delar (samt många fler). Jag fastnar för begreppet symbolvarelse, som sägs vara människan, som skapar sig en värld av mening och betydelse. Detta är för mig Levande vatten: symbolvarelsens testamente och dess vilja - att manifestera sig i världen.
Och varelsen är både av drift och vilja, både passivt och aktivt. Det dualistiska som här framkommer är inte det viktiga. Ett varande är främst, oavsett det ena eller andra. Och alla uttryck är enbart delar. Vi är så fokuserade på att bestämma, att veta, att ett sammelsurium (i ett neutralt värde) som detta ter sig övermäktigt. Det går inte att överskåda dess inbördes förhållande, vad som är vad. För mig ter det sig som mer sant är det mesta, för mening, omening och igenkännande sker på ett annat plan än det medvetna. Detta är min erfarenhet.
Lispectors olika världar, som alla för mig skapar en slags mening, en slags identitet åt varandet, som skulle kunna sägas bestå av alla dessa ovan nämnda delar (samt många fler). Jag fastnar för begreppet symbolvarelse, som sägs vara människan, som skapar sig en värld av mening och betydelse. Detta är för mig Levande vatten: symbolvarelsens testamente och dess vilja - att manifestera sig i världen.
Och varelsen är både av drift och vilja, både passivt och aktivt. Det dualistiska som här framkommer är inte det viktiga. Ett varande är främst, oavsett det ena eller andra. Och alla uttryck är enbart delar. Vi är så fokuserade på att bestämma, att veta, att ett sammelsurium (i ett neutralt värde) som detta ter sig övermäktigt. Det går inte att överskåda dess inbördes förhållande, vad som är vad. För mig ter det sig som mer sant är det mesta, för mening, omening och igenkännande sker på ett annat plan än det medvetna. Detta är min erfarenhet.
∞
måndag 13 oktober 2014
Pepys
84 Charing Cross Road (1987) är en av mina absoluta favoritfilmer. Anne Bancroft spelar Helen Hanff, en manusförfattare i New York, som påbörjar en korrespondens med en antikvarisk bokaffär i London under efterkrigstiden. Alla som tycker om gamla böcker tycker nog också om den här filmen. Helen Hanff heter också författaren till boken, som filmen baserats på. Filmen är alltså based on a true story (men utan amerikanaren med den mörka rösten). Helen (i filmen) är otroligt charmig och amerikansk medan hennes brevvän i London, Frank, är väldigt strikt och brittisk. Skillnaderna gör hela filmen mer intressant. Att deras relation är så pass själfull och komisk gör att slutet blir - ja vad ska man säga - ännu mer tragiskt.
Om jag nu sent omsider ska komma fram till det jag egentligen är ute efter: Pepys’ diary. Helen efterfrågar The diary of Samuel Pepys från London och Frank skickar henne en bok, vilket resulterar i detta brev (som hon kanske författar på bilden ovan):
Är det inte underbart? Så kom det sig att jag blev intresserad av denna engelsman som kunde uppröra Helen Hanff från New York. Vem var då Samuel Pepys? Jo, en engelsk ämbetsman som levde 1633-1703. Han bodde i London och skrev dagbok 1660-1669, efter den turbulenta period då Karl I blev avrättad (1649) av Oliver Cromwells republikanska styre och Karl II åter besteg tronen (1660). Man kan läsa dagboken på internet på Pepysdiary.com, som också ger en mängd källhänvisningar, så om man vill kolla runt lite där så är den toppen. Ibland går jag dit när jag fastnar i mina böcker på något konstigt ord, och det är en stor hjälp. Han skrev med både vanlig skrift och med short hand (så att inte frugan skulle kunna läsa allt).
Jag sökte på nätet efter en bra samling av originalet, alltså alla dagböcker i sin helhet, och hittade mina älsklingar på Centralantikvariatet i Stockholm. I min översikt av världens litteratur står det om Pepys att han var naiv. Och hans samtid tyckte att han var pompös men rätt så okej ändå. Jag vet inte vad jag ska tycka, jag väljer nog att inte tycka någonting alls. Jag roas bara av att följa med på alla hans eskapader.
Anne Bancroft som Helen Hanff. Bildkälla: Bookpatch
Om jag nu sent omsider ska komma fram till det jag egentligen är ute efter: Pepys’ diary. Helen efterfrågar The diary of Samuel Pepys från London och Frank skickar henne en bok, vilket resulterar i detta brev (som hon kanske författar på bilden ovan):
“WHAT KIND OF A PEPYS’ DIARY DO YOU CALL THIS?
This is not a Pepys’ diary, this is some busybody editors miserable collection of EXCERPTS from Pepys’ diary. May he rot.
I could just spit.
Where is jan. 12, 1668, where his wire chased him out of bed and round the bedroom with a red-hot poker?
Where is sir W. Pen’s son that was giving everybody so much trouble with his Qualer notions? ONE mention does he gets in this whole pseudo-book. And me from Philadelphia.
I enclose two limp singles, I will make do with this thing ‘til you find me a real Pepys. THEN I will rip up this ersatz book, page by page, AND WRAP THINGS IN IT.
HH
P.S. Fresh eggs or powdered for Xmas? I know the powdered last longer but ‘fresh farm eggs from Denmark’ have got to taste better. You want to take a vote on it?”
Är det inte underbart? Så kom det sig att jag blev intresserad av denna engelsman som kunde uppröra Helen Hanff från New York. Vem var då Samuel Pepys? Jo, en engelsk ämbetsman som levde 1633-1703. Han bodde i London och skrev dagbok 1660-1669, efter den turbulenta period då Karl I blev avrättad (1649) av Oliver Cromwells republikanska styre och Karl II åter besteg tronen (1660). Man kan läsa dagboken på internet på Pepysdiary.com, som också ger en mängd källhänvisningar, så om man vill kolla runt lite där så är den toppen. Ibland går jag dit när jag fastnar i mina böcker på något konstigt ord, och det är en stor hjälp. Han skrev med både vanlig skrift och med short hand (så att inte frugan skulle kunna läsa allt).
Bildkälla: Wikimedia
Jag sökte på nätet efter en bra samling av originalet, alltså alla dagböcker i sin helhet, och hittade mina älsklingar på Centralantikvariatet i Stockholm. I min översikt av världens litteratur står det om Pepys att han var naiv. Och hans samtid tyckte att han var pompös men rätt så okej ändå. Jag vet inte vad jag ska tycka, jag väljer nog att inte tycka någonting alls. Jag roas bara av att följa med på alla hans eskapader.
Samuel Pepys. Bildkälla: BBC
fredag 10 oktober 2014
Är - It - X
"Jag ska berätta något för dig: jag håller på att försöka fånga den fjärde dimensionen av nu-ögonblicket som är så flyktigt att det inte längre är eftersom nu redan har blivit ett nytt nu-ögonblick som inte heller är längre. Varje sak har ett ögonblick då det är. Jag vill lägga beslag på sakens är."
"Men så finns också mysteriet med det opersonliga som är »it«: jag har det opersonliga i mig och det är inte fördärvat och kan inte fördärvas av det personliga som ibland dränker mig; men jag torkar i solen och jag är något opersonligt med en hård kärna som kan gro. Mitt personliga är mulljord som lever av förruttnelse. Mitt »it« är hårt som en kiselsten."
"Och jag åt det levande it. Det levande it är Gud."
"Jag har något viktigt att säga dig. Jag skämtar inte: it är ett rent grundämne. Det är vad ögonblicket i tiden består av. Jag håller inte på att reducera något till saker; det här är mitt verkliga framfödande av it. Jag känner mig yr som den som just ska födas."
"Jag måste göra ett avbrott och tala om att »X« är vad som finns till inuti mig. »X« - jag badar i detta det. Det är outtalbart. Allt som jag inte vet finns i »X«. Döden? döden är »X«. Men mycket liv också för livet är outtalbart."
"Är »X« fläkten av it? Är det dess strålande kalla andning?"
Clarice Lispectors berättarjag frambringar olika sätt att tala om det otalbara. Av alla dessa ord, formuleringar, tankesnår, vattenvägar, så finns det inte tillräckligt. Hon tar till det som inte kan nås av andra än den som skapat det - tecknet. Eller så kan vi alla nå det, men på vårt eget sätt. Jag tänker att det är det varande som vi inte förstår - oss själva. Det liv som någon/något/inget frambringat och som är - men som vi inte kan förstå varför/hur/var/när. När vi anstränger våra blickar mot det, vänder det oss förbi, och när vi är det som närmast måste vi, i labyrintiska känslor, ta oss ut igen. För det är för mycket. Är det "är", är det "it" eller "X"? Hur hänger de ihop? Hur behandlar man detta varande som blir till intet med våra bokstäver, som tanken förmår, men läpparna inte?
Alla citat från Levande vatten
"Men så finns också mysteriet med det opersonliga som är »it«: jag har det opersonliga i mig och det är inte fördärvat och kan inte fördärvas av det personliga som ibland dränker mig; men jag torkar i solen och jag är något opersonligt med en hård kärna som kan gro. Mitt personliga är mulljord som lever av förruttnelse. Mitt »it« är hårt som en kiselsten."
"Och jag åt det levande it. Det levande it är Gud."
"Jag har något viktigt att säga dig. Jag skämtar inte: it är ett rent grundämne. Det är vad ögonblicket i tiden består av. Jag håller inte på att reducera något till saker; det här är mitt verkliga framfödande av it. Jag känner mig yr som den som just ska födas."
"Jag måste göra ett avbrott och tala om att »X« är vad som finns till inuti mig. »X« - jag badar i detta det. Det är outtalbart. Allt som jag inte vet finns i »X«. Döden? döden är »X«. Men mycket liv också för livet är outtalbart."
"Är »X« fläkten av it? Är det dess strålande kalla andning?"
Clarice Lispectors berättarjag frambringar olika sätt att tala om det otalbara. Av alla dessa ord, formuleringar, tankesnår, vattenvägar, så finns det inte tillräckligt. Hon tar till det som inte kan nås av andra än den som skapat det - tecknet. Eller så kan vi alla nå det, men på vårt eget sätt. Jag tänker att det är det varande som vi inte förstår - oss själva. Det liv som någon/något/inget frambringat och som är - men som vi inte kan förstå varför/hur/var/när. När vi anstränger våra blickar mot det, vänder det oss förbi, och när vi är det som närmast måste vi, i labyrintiska känslor, ta oss ut igen. För det är för mycket. Är det "är", är det "it" eller "X"? Hur hänger de ihop? Hur behandlar man detta varande som blir till intet med våra bokstäver, som tanken förmår, men läpparna inte?
Alla citat från Levande vatten
torsdag 9 oktober 2014
"Jag skulle vilja ha en manzanilla till, säger hon."
och
"Jag skulle vilja ha ett glas vin till, begärde Anne Desbaresdes."
Marguerite Duras blev alkoholist. Hon skriver öppenhjärtligt om det i flera verk, och flera verk bär spår av alkoholismen; huvudkaraktärerna dricker som svampar: vi har Sara och hennes vänner i De små hästarna i Tarquinia, som dricker campari för att härda ut. Vi har Maria i Halv elva en sommarkväll, uttalad alkoholist, som dricker manzanilla efter manzanilla för att härda ut. (Manzanilla är faktiskt väldigt gott. Fino likaledes.) Vi har Anna i Sjömannen från Gibraltar, som dricker whisky och mannen, berättarjaget, som dricker pastis. Vi har Emily i Emily L., som dricker bourbon. Vi har Anne Desbaresdes, som dricker vin i Moderato Cantabile, hon "[dricker] på nytt som en som länge törstat", hon "dricker en bekräftelse av det som dittills varit en dunkel lust hos henne och en ovärdig tröst för denna upptäckt". Duras drack whisky, vin, hon drack tills hon kräktes blod. "Alkoholen får ensamheten att ljuda", skriver hon och fortsätter i samma text: "Alkoholen har uppfunnits för att uthärda universums tomhet, planeternas jämvikt, deras ändlösa rotation i rymden, deras tysta likgiltighet inför vår smärta."
Är alla dessa kvinnor (och män) hon själv i sin alkoholism? Alla dricker som för att glömma något eller för att komma ihåg något. De dricker för att kommunicera det de inte kan kommunicera. De använder alkoholen som en rustning mot det de måste ta itu med, eller borde ha tagit itu med, eller aldrig kommer att ta itu med. Alkoholen är väntan på att slippa ta itu med. Alkoholen är substansen genom vilket anropet sker. Alkoholen är oförmågan att förtöja själen till beröringssinnets hamn (för att fritt använda Karl Königs ord). Alkoholen är denna upptäckt av lustar som är både önskade och inte önskade, både väntade och inte väntade, både krävda och inte krävda. Alla önskar de, väntar de, kräver de något annat än det de har. Alla vill det samtidigt inte. Det är detta mellanting av vilja och ovilja som alkoholen kan invadera och förlösa.
I boken Fartyget Night finns en text med namnet Aurélia Steiner (den första av tre, den som också kallas Aurélia Melbourne). Textens inledande meningar är:
Nästan alla Duras karaktärer är ensamma, ibland fysiskt, men alltid själsligt eller andligt. Hon skriver att alkoholen inte "fyller [...] upp individens inre rum" och att den inte tröstar människan utan att den har funktionen som ersättning för "illusionen om den stora skapelsen".
"A book, too, can be a star, a living fire to lighten the darkness, leading out into the expanding universe."
Madeleine L'Engle
Alla Duras böcker är sådana eldar för mig. Dessa världar, som kunde vara min värld eller din eller vem som helsts - för mig lever de oupphörligt. Sara, Maria, Anna, Emily och Anne, de slutar aldrig att våndas, att dricka, att vara i sitt icke-varande. Jag känner mig nästan skyldig.
"Jag skulle vilja ha ett glas vin till, begärde Anne Desbaresdes."
Marguerite Duras blev alkoholist. Hon skriver öppenhjärtligt om det i flera verk, och flera verk bär spår av alkoholismen; huvudkaraktärerna dricker som svampar: vi har Sara och hennes vänner i De små hästarna i Tarquinia, som dricker campari för att härda ut. Vi har Maria i Halv elva en sommarkväll, uttalad alkoholist, som dricker manzanilla efter manzanilla för att härda ut. (Manzanilla är faktiskt väldigt gott. Fino likaledes.) Vi har Anna i Sjömannen från Gibraltar, som dricker whisky och mannen, berättarjaget, som dricker pastis. Vi har Emily i Emily L., som dricker bourbon. Vi har Anne Desbaresdes, som dricker vin i Moderato Cantabile, hon "[dricker] på nytt som en som länge törstat", hon "dricker en bekräftelse av det som dittills varit en dunkel lust hos henne och en ovärdig tröst för denna upptäckt". Duras drack whisky, vin, hon drack tills hon kräktes blod. "Alkoholen får ensamheten att ljuda", skriver hon och fortsätter i samma text: "Alkoholen har uppfunnits för att uthärda universums tomhet, planeternas jämvikt, deras ändlösa rotation i rymden, deras tysta likgiltighet inför vår smärta."
Är alla dessa kvinnor (och män) hon själv i sin alkoholism? Alla dricker som för att glömma något eller för att komma ihåg något. De dricker för att kommunicera det de inte kan kommunicera. De använder alkoholen som en rustning mot det de måste ta itu med, eller borde ha tagit itu med, eller aldrig kommer att ta itu med. Alkoholen är väntan på att slippa ta itu med. Alkoholen är substansen genom vilket anropet sker. Alkoholen är oförmågan att förtöja själen till beröringssinnets hamn (för att fritt använda Karl Königs ord). Alkoholen är denna upptäckt av lustar som är både önskade och inte önskade, både väntade och inte väntade, både krävda och inte krävda. Alla önskar de, väntar de, kräver de något annat än det de har. Alla vill det samtidigt inte. Det är detta mellanting av vilja och ovilja som alkoholen kan invadera och förlösa.
I boken Fartyget Night finns en text med namnet Aurélia Steiner (den första av tre, den som också kallas Aurélia Melbourne). Textens inledande meningar är:
Jag skriver till er hela tiden, det är bättre än ingenting, förstår ni.
Bara detta. Detta.
Kanske kommer jag att skriva tusen brev till er, brev om mitt liv nu.
Och ni, ni skulle göra det som jag helst skulle vilja att ni gjorde med dem, det vill säga vad ni vill.
Det är det jag önskar. Att det skall vara avsett för er.
Var är ni?
Hur når man er?
Nästan alla Duras karaktärer är ensamma, ibland fysiskt, men alltid själsligt eller andligt. Hon skriver att alkoholen inte "fyller [...] upp individens inre rum" och att den inte tröstar människan utan att den har funktionen som ersättning för "illusionen om den stora skapelsen".
"A book, too, can be a star, a living fire to lighten the darkness, leading out into the expanding universe."
Madeleine L'Engle
Alla Duras böcker är sådana eldar för mig. Dessa världar, som kunde vara min värld eller din eller vem som helsts - för mig lever de oupphörligt. Sara, Maria, Anna, Emily och Anne, de slutar aldrig att våndas, att dricka, att vara i sitt icke-varande. Jag känner mig nästan skyldig.
onsdag 8 oktober 2014
Vardagens ting
Vardagens ting heter den bok som damp ner i vår brevlåda på måndagseftermiddagen. Jag blev förra veckan alldeles till mig när jag såg den på antikvariat.net och beställde den omedelbart och hade i flera dagar gått omkring och väntat och längtat. Ja, jag är en samlare. Har inte varit det förut, mer än suddgummin och brevpapper som liten, men nu - böcker av favoritförfattarna. Men det får gå så långsamt som det behövs. Allt kan ändå inte läsas på en gång. När vi flyttade hit till huset så fick jag en stor bokhylla och den fyllde jag tämligen snabbt, så nu börjar jag, till min sambos stora fasa, se mig om efter ytterligare väggar. Vardagens ting är skriven av Marguerite Duras, den är enligt förordet ett "vandrande av och an mellan mig och mig, mellan er och mig, i den tid som vi delar".
Jag har ännu inte träffat (jo jag har sett andra tycka om henne men inte talat med dem) någon annan läsare som har älskat Marguerite Duras, men jag skulle gärna vilja det. När jag har sökt efter andras läsupplevelser eller recensioner har jag stött på Kvinnan Som Skriver Om Sex (och alltså för det mesta skamfylld): "För många är Duras känd och älskad som den fysiska kärlekens kanske främsta och mest sensibla uttolkare." (SvD) eller så är hon en Författare För Tonåriga Flickor (läs: utan smak). Jag blir arg på båda dessa tolkningar. För mig betyder det att personen inte har läst tillräckligt av hennes verk, för boken Älskaren (och alla varianter av denna historia) är inte den enda hon skrivit, även om den kanske är den mest kända. Om någon skulle göra samma analys av hennes författarskap efter att ha läst allt av henne, ja då skulle jag kunna lyssna och känna en slags tilltro till den tolkningen även om den inte är min egen. Jag säger inte att det är fel att skriva om sex och självklart inte heller att vara en tonårig flicka, det är det underförstådda jag kväljs åt och det nedsättande i det hela jag inte gillar. Boken Älskaren (och dess varianter) är bra, så det är det bara, oavsett vad den har för tema.
För att dra en parallell till Anaïs Nin: hon har skrivit många böcker och väldigt många dagböcker. Trots allt är hon mest känd för två böcker, som hon inte ens är ensam författare till även om hon står som det och som hon själv anser vara en parantes i hennes författarskap. De två böckerna med porrnoveller skrevs för att få in pengar och för att svara på en utmaning från en person utanför deras krets, men hela världen verkar tro att detta "är" hon (kanske till och med utan att läsa dem ens). Hon har också blivit en Kvinna Som Skriver Om Sex. Detta är något helt annat än vad hon säger om sig själv och sitt skrivande; hon skrev i Lawrences anda, det vill säga sex utan kärlek är ingenting, och i de porrnoveller som finns i böckerna Venusbarn och Venusdeltat är kärleken - känslorna - tydligt betydelsefulla. Nin har skrivit många fler böcker och dagböcker, och min bild av henne är att hon inte alls är den fysiska kärlekens författare, snarare tvärtom. Men det hon försöker nå ut med är det ingen som hör, för man läser bara en bok och drar alla slutsatser därav.
Marguerite Duras. Bildkälla: Culturebox
Jag har ännu inte träffat (jo jag har sett andra tycka om henne men inte talat med dem) någon annan läsare som har älskat Marguerite Duras, men jag skulle gärna vilja det. När jag har sökt efter andras läsupplevelser eller recensioner har jag stött på Kvinnan Som Skriver Om Sex (och alltså för det mesta skamfylld): "För många är Duras känd och älskad som den fysiska kärlekens kanske främsta och mest sensibla uttolkare." (SvD) eller så är hon en Författare För Tonåriga Flickor (läs: utan smak). Jag blir arg på båda dessa tolkningar. För mig betyder det att personen inte har läst tillräckligt av hennes verk, för boken Älskaren (och alla varianter av denna historia) är inte den enda hon skrivit, även om den kanske är den mest kända. Om någon skulle göra samma analys av hennes författarskap efter att ha läst allt av henne, ja då skulle jag kunna lyssna och känna en slags tilltro till den tolkningen även om den inte är min egen. Jag säger inte att det är fel att skriva om sex och självklart inte heller att vara en tonårig flicka, det är det underförstådda jag kväljs åt och det nedsättande i det hela jag inte gillar. Boken Älskaren (och dess varianter) är bra, så det är det bara, oavsett vad den har för tema.
För att dra en parallell till Anaïs Nin: hon har skrivit många böcker och väldigt många dagböcker. Trots allt är hon mest känd för två böcker, som hon inte ens är ensam författare till även om hon står som det och som hon själv anser vara en parantes i hennes författarskap. De två böckerna med porrnoveller skrevs för att få in pengar och för att svara på en utmaning från en person utanför deras krets, men hela världen verkar tro att detta "är" hon (kanske till och med utan att läsa dem ens). Hon har också blivit en Kvinna Som Skriver Om Sex. Detta är något helt annat än vad hon säger om sig själv och sitt skrivande; hon skrev i Lawrences anda, det vill säga sex utan kärlek är ingenting, och i de porrnoveller som finns i böckerna Venusbarn och Venusdeltat är kärleken - känslorna - tydligt betydelsefulla. Nin har skrivit många fler böcker och dagböcker, och min bild av henne är att hon inte alls är den fysiska kärlekens författare, snarare tvärtom. Men det hon försöker nå ut med är det ingen som hör, för man läser bara en bok och drar alla slutsatser därav.
tisdag 7 oktober 2014
Vårt dagliga bröd
Jag vill tala om John Millington Synge (1871-1909) och hans berättelse om sina resor till Aranöarna, tre öar belägna väster om Irland, ut mot Atlanten: Inis Mór, Inir Meáin och Inis Oírr. Boken heter kort och gott Aranöarna och kom ut 1907 som The Aran Islands. Synge börjar:
"Jag är på Aranmor; böjd över en torvbrasa lyssnar jag till mumlet av gaeliska som tränger upp från en liten krog under mitt rum."
Jag såg boken, som tyvärr är i pocketversion, på "rekommenderarhyllan" i en bokaffär. Eftersom jag har gamla romanser med Irland, så tänkte jag att "det kan nog bli bra, det här". Mannen som expedierade mig - han var väl i äldre medelåldern - synade först boken när jag sköt fram den över disken, och sedan lyfte han på huvudet (ack, böckernas värld är inte människornas) och synade mig. Han blev märkbart häpen och sa något i stil med att "vad förvånad jag blev över att en ung kvinna som du läser något så här intellektuellt och bra". Underförstått - nej jag tänker inte ens gå in på det. Moving on.
Synge träffar i boken på många av de människor som bor på öarna. Han berättar lika mycket om den karga naturen som seder och bruk och de historier som invånarna berättar för varandra. Prosan är saklig och ibland fördomsfull. Mina ögon är inte de ögon Synge skrev sin bok för. Men med lätthet läser man vidare ändå; han lyckas hela boken igenom hålla mitt intresse vid liv.
"Efter morgonmässan i dag begravdes en gammal gumma. Hon bodde i stugan intill min och i går förmiddag hörde jag flera gånger en svag återklang av klagosångerna. [...] Medan graven öppnades satte sig kvinnorna bland de flata gravstenarna, som kantades av bleka, tidiga ormbunkar, och tog upp den vilda klagosången eller gråten över den döda. Varje gumma, som utförde sin del av recitationen, tycktes för ögonblicket besatt av häftig sorg, i det hon vaggade fram och tillbaka och böjde pannan mot gravstenen framför sig och sjöng över den döda under oupphörliga snyftningar. [...] Morgonen hade varit underbart vacker, men när de sänkte kistan i graven dundrade åskan ovanför oss och en hagelskur fräste bland ormbunkarna. På Inishmaan måste man tro på samhörigheten mellan människa och natur, och i denna stund då åskan dånade som en mäktig dödsringning över kvinnornas röster såg jag ansiktena bredvid mig slutna och gripna av rörelse."
Människorna på öarna är kristna men naturen runtomkring dem är fortfarande hednisk; de ser spår av alverna överallt och upplevelser som inte kan förklaras på annat sätt säger man är alvernas görande. Det kan handla om musik någon tyckt sig höra eller ett skepp man sett och som försvunnit oförklarligt. Om någon dör eller blir sjuk kan man hitta tecken som siat om detta, t.ex. att ett husdjur tagit sönder något inne i huset dagen före. Människorna är fattiga och har inte fått någon utbildning att tala om. Den muntliga berättartraditionen är stark. Man lever av naturen, fiske och det lilla man kan odla i skrevorna. Man är pragmatiskt lagd och förrinner inget tillfälle att få en liten inkomst. En äldre man klagar för Synge och säger att fina herrar tidigare kommit dit och "stulit" hans berättelser och gjort stora pengar på dem, och att han själv inte fått ett korvöre ut av det.
Alla jag känner, som har läst den här boken, har inte kunnat slita ögonen från den. Jag själv längtade till att få fortsätta läsa i den, varje gång jag måst göra ett uppehåll.
"Lite senare, när sällskapet under oss bröt upp [efter historieberättade och omgångar av whisky och porter] , blev mina gubbar oroliga för alverna - de bor en bit bort - och gav sig iväg över sandkullarna. Följande dag lämnade jag ön med ångbåten."
"Jag är på Aranmor; böjd över en torvbrasa lyssnar jag till mumlet av gaeliska som tränger upp från en liten krog under mitt rum."
Jag såg boken, som tyvärr är i pocketversion, på "rekommenderarhyllan" i en bokaffär. Eftersom jag har gamla romanser med Irland, så tänkte jag att "det kan nog bli bra, det här". Mannen som expedierade mig - han var väl i äldre medelåldern - synade först boken när jag sköt fram den över disken, och sedan lyfte han på huvudet (ack, böckernas värld är inte människornas) och synade mig. Han blev märkbart häpen och sa något i stil med att "vad förvånad jag blev över att en ung kvinna som du läser något så här intellektuellt och bra". Underförstått - nej jag tänker inte ens gå in på det. Moving on.
Synge träffar i boken på många av de människor som bor på öarna. Han berättar lika mycket om den karga naturen som seder och bruk och de historier som invånarna berättar för varandra. Prosan är saklig och ibland fördomsfull. Mina ögon är inte de ögon Synge skrev sin bok för. Men med lätthet läser man vidare ändå; han lyckas hela boken igenom hålla mitt intresse vid liv.
"Efter morgonmässan i dag begravdes en gammal gumma. Hon bodde i stugan intill min och i går förmiddag hörde jag flera gånger en svag återklang av klagosångerna. [...] Medan graven öppnades satte sig kvinnorna bland de flata gravstenarna, som kantades av bleka, tidiga ormbunkar, och tog upp den vilda klagosången eller gråten över den döda. Varje gumma, som utförde sin del av recitationen, tycktes för ögonblicket besatt av häftig sorg, i det hon vaggade fram och tillbaka och böjde pannan mot gravstenen framför sig och sjöng över den döda under oupphörliga snyftningar. [...] Morgonen hade varit underbart vacker, men när de sänkte kistan i graven dundrade åskan ovanför oss och en hagelskur fräste bland ormbunkarna. På Inishmaan måste man tro på samhörigheten mellan människa och natur, och i denna stund då åskan dånade som en mäktig dödsringning över kvinnornas röster såg jag ansiktena bredvid mig slutna och gripna av rörelse."
Människorna på öarna är kristna men naturen runtomkring dem är fortfarande hednisk; de ser spår av alverna överallt och upplevelser som inte kan förklaras på annat sätt säger man är alvernas görande. Det kan handla om musik någon tyckt sig höra eller ett skepp man sett och som försvunnit oförklarligt. Om någon dör eller blir sjuk kan man hitta tecken som siat om detta, t.ex. att ett husdjur tagit sönder något inne i huset dagen före. Människorna är fattiga och har inte fått någon utbildning att tala om. Den muntliga berättartraditionen är stark. Man lever av naturen, fiske och det lilla man kan odla i skrevorna. Man är pragmatiskt lagd och förrinner inget tillfälle att få en liten inkomst. En äldre man klagar för Synge och säger att fina herrar tidigare kommit dit och "stulit" hans berättelser och gjort stora pengar på dem, och att han själv inte fått ett korvöre ut av det.
Alla jag känner, som har läst den här boken, har inte kunnat slita ögonen från den. Jag själv längtade till att få fortsätta läsa i den, varje gång jag måst göra ett uppehåll.
"Lite senare, när sällskapet under oss bröt upp [efter historieberättade och omgångar av whisky och porter] , blev mina gubbar oroliga för alverna - de bor en bit bort - och gav sig iväg över sandkullarna. Följande dag lämnade jag ön med ångbåten."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)