"Jag skulle vilja ha en manzanilla till, säger hon."

och

"Jag skulle vilja ha ett glas vin till, begärde Anne Desbaresdes."

Marguerite Duras blev alkoholist. Hon skriver öppenhjärtligt om det i flera verk, och flera verk bär spår av alkoholismen; huvudkaraktärerna dricker som svampar: vi har Sara och hennes vänner i De små hästarna i Tarquinia, som dricker campari för att härda ut. Vi har Maria i Halv elva en sommarkväll, uttalad alkoholist, som dricker manzanilla efter manzanilla för att härda ut. (Manzanilla är faktiskt väldigt gott. Fino likaledes.) Vi har Anna i Sjömannen från Gibraltar, som dricker whisky och mannen, berättarjaget, som dricker pastis. Vi har Emily i Emily L., som dricker bourbon. Vi har Anne Desbaresdes, som dricker vin i Moderato Cantabile, hon "[dricker] på nytt som en som länge törstat", hon "dricker en bekräftelse av det som dittills varit en dunkel lust hos henne och en ovärdig tröst för denna upptäckt". Duras drack whisky, vin, hon drack tills hon kräktes blod. "Alkoholen får ensamheten att ljuda", skriver hon och fortsätter i samma text: "Alkoholen har uppfunnits för att uthärda universums tomhet, planeternas jämvikt, deras ändlösa rotation i rymden, deras tysta likgiltighet inför vår smärta."

Är alla dessa kvinnor (och män) hon själv i sin alkoholism? Alla dricker som för att glömma något eller för att komma ihåg något. De dricker för att kommunicera det de inte kan kommunicera. De använder alkoholen som en rustning mot det de måste ta itu med, eller borde ha tagit itu med, eller aldrig kommer att ta itu med. Alkoholen är väntan på att slippa ta itu med. Alkoholen är substansen genom vilket anropet sker. Alkoholen är oförmågan att förtöja själen till beröringssinnets hamn (för att fritt använda Karl Königs ord). Alkoholen är denna upptäckt av lustar som är både önskade och inte önskade, både väntade och inte väntade, både krävda och inte krävda. Alla önskar de, väntar de, kräver de något annat än det de har. Alla vill det samtidigt inte. Det är detta mellanting av vilja och ovilja som alkoholen kan invadera och förlösa.

I boken Fartyget Night finns en text med namnet Aurélia Steiner (den första av tre, den som också kallas Aurélia Melbourne). Textens inledande meningar är:

Jag skriver till er hela tiden, det är bättre än ingenting, förstår ni.
Bara detta. Detta.

Kanske kommer jag att skriva tusen brev till er, brev om mitt liv nu.

Och ni, ni skulle göra det som jag helst skulle vilja att ni gjorde med dem, det vill säga vad ni vill.

Det är det jag önskar. Att det skall vara avsett för er.

Var är ni?

Hur når man er?

Nästan alla Duras karaktärer är ensamma, ibland fysiskt, men alltid själsligt eller andligt. Hon skriver att alkoholen inte "fyller [...] upp individens inre rum" och att den inte tröstar människan utan att den har funktionen som ersättning för "illusionen om den stora skapelsen".

"A book, too, can be a star, a living fire to lighten the darkness, leading out into the expanding universe."

Madeleine L'Engle

Alla Duras böcker är sådana eldar för mig. Dessa världar, som kunde vara min värld eller din eller vem som helsts - för mig lever de oupphörligt. Sara, Maria, Anna, Emily och Anne, de slutar aldrig att våndas, att dricka, att vara i sitt icke-varande. Jag känner mig nästan skyldig.

Vardagens ting

Vardagens ting heter den bok som damp ner i vår brevlåda på måndagseftermiddagen. Jag blev förra veckan alldeles till mig när jag såg den på antikvariat.net och beställde den omedelbart och hade i flera dagar gått omkring och väntat och längtat. Ja, jag är en samlare. Har inte varit det förut, mer än suddgummin och brevpapper som liten, men nu - böcker av favoritförfattarna. Men det får gå så långsamt som det behövs. Allt kan ändå inte läsas på en gång. När vi flyttade hit till huset så fick jag en stor bokhylla och den fyllde jag tämligen snabbt, så nu börjar jag, till min sambos stora fasa, se mig om efter ytterligare väggar. Vardagens ting är skriven av Marguerite Duras, den är enligt förordet ett "vandrande av och an mellan mig och mig, mellan er och mig, i den tid som vi delar".

Marguerite Duras. Bildkälla: Culturebox

Jag har ännu inte träffat (jo jag har sett andra tycka om henne men inte talat med dem) någon annan läsare som har älskat Marguerite Duras, men jag skulle gärna vilja det. När jag har sökt efter andras läsupplevelser eller recensioner har jag stött på Kvinnan Som Skriver Om Sex (och alltså för det mesta skamfylld): "För många är Duras känd och älskad som den fysiska kärlekens kanske främsta och mest sensibla uttolkare." (SvD) eller så är hon en Författare För Tonåriga Flickor (läs: utan smak). Jag blir arg på båda dessa tolkningar. För mig betyder det att personen inte har läst tillräckligt av hennes verk, för boken Älskaren (och alla varianter av denna historia) är inte den enda hon skrivit, även om den kanske är den mest kända. Om någon skulle göra samma analys av hennes författarskap efter att ha läst allt av henne, ja då skulle jag kunna lyssna och känna en slags tilltro till den tolkningen även om den inte är min egen. Jag säger inte att det är fel att skriva om sex och självklart inte heller att vara en tonårig flicka, det är det underförstådda jag kväljs åt och det nedsättande i det hela jag inte gillar. Boken Älskaren (och dess varianter) är bra, så det är det bara, oavsett vad den har för tema.

För att dra en parallell till Anaïs Nin: hon har skrivit många böcker och väldigt många dagböcker. Trots allt är hon mest känd för två böcker, som hon inte ens är ensam författare till även om hon står som det och som hon själv anser vara en parantes i hennes författarskap. De två böckerna med porrnoveller skrevs för att få in pengar och för att svara på en utmaning från en person utanför deras krets, men hela världen verkar tro att detta "är" hon (kanske till och med utan att läsa dem ens). Hon har också blivit en Kvinna Som Skriver Om Sex. Detta är något helt annat än vad hon säger om sig själv och sitt skrivande; hon skrev i Lawrences anda, det vill säga sex utan kärlek är ingenting, och i de porrnoveller som finns i böckerna Venusbarn och Venusdeltat är kärleken - känslorna - tydligt betydelsefulla. Nin har skrivit många fler böcker och dagböcker, och min bild av henne är att hon inte alls är den fysiska kärlekens författare, snarare tvärtom. Men det hon försöker nå ut med är det ingen som hör, för man läser bara en bok och drar alla slutsatser därav.

Vårt dagliga bröd

Jag vill tala om John Millington Synge (1871-1909) och hans berättelse om sina resor till Aranöarna, tre öar belägna väster om Irland, ut mot Atlanten: Inis Mór, Inir Meáin och Inis Oírr. Boken heter kort och gott Aranöarna och kom ut 1907 som The Aran Islands. Synge börjar:

"Jag är på Aranmor; böjd över en torvbrasa lyssnar jag till mumlet av gaeliska som tränger upp från en liten krog under mitt rum."

Jag såg boken, som tyvärr är i pocketversion, på "rekommenderarhyllan" i en bokaffär. Eftersom jag har gamla romanser med Irland, så tänkte jag att "det kan nog bli bra, det här". Mannen som expedierade mig - han var väl i äldre medelåldern - synade först boken när jag sköt fram den över disken, och sedan lyfte han på huvudet (ack, böckernas värld är inte människornas) och synade mig. Han blev märkbart häpen och sa något i stil med att "vad förvånad jag blev över att en ung kvinna som du läser något så här intellektuellt och bra". Underförstått - nej jag tänker inte ens gå in på det. Moving on.

Synge träffar i boken på många av de människor som bor på öarna. Han berättar lika mycket om den karga naturen som seder och bruk och de historier som invånarna berättar för varandra. Prosan är saklig och ibland fördomsfull. Mina ögon är inte de ögon Synge skrev sin bok för. Men med lätthet läser man vidare ändå; han lyckas hela boken igenom hålla mitt intresse vid liv.

"Efter morgonmässan i dag begravdes en gammal gumma. Hon bodde i stugan intill min och i går förmiddag hörde jag flera gånger en svag återklang av klagosångerna. [...] Medan graven öppnades satte sig kvinnorna bland de flata gravstenarna, som kantades av bleka, tidiga ormbunkar, och tog upp den vilda klagosången eller gråten över den döda. Varje gumma, som utförde sin del av recitationen, tycktes för ögonblicket besatt av häftig sorg, i det hon vaggade fram och tillbaka och böjde pannan mot gravstenen framför sig och sjöng över den döda under oupphörliga snyftningar. [...] Morgonen hade varit underbart vacker, men när de sänkte kistan i graven dundrade åskan ovanför oss och en hagelskur fräste bland ormbunkarna. På Inishmaan måste man tro på samhörigheten mellan människa och natur, och i denna stund då åskan dånade som en mäktig dödsringning över kvinnornas röster såg jag ansiktena bredvid mig slutna och gripna av rörelse."

Människorna på öarna är kristna men naturen runtomkring dem är fortfarande hednisk; de ser spår av alverna överallt och upplevelser som inte kan förklaras på annat sätt säger man är alvernas görande. Det kan handla om musik någon tyckt sig höra eller ett skepp man sett och som försvunnit oförklarligt. Om någon dör eller blir sjuk kan man hitta tecken som siat om detta, t.ex. att ett husdjur tagit sönder något inne i huset dagen före. Människorna är fattiga och har inte fått någon utbildning att tala om. Den muntliga berättartraditionen är stark. Man lever av naturen, fiske och det lilla man kan odla i skrevorna. Man är pragmatiskt lagd och förrinner inget tillfälle att få en liten inkomst. En äldre man klagar för Synge och säger att fina herrar tidigare kommit dit och "stulit" hans berättelser och gjort stora pengar på dem, och att han själv inte fått ett korvöre ut av det.

Alla jag känner, som har läst den här boken, har inte kunnat slita ögonen från den. Jag själv längtade till att få fortsätta läsa i den, varje gång jag måst göra ett uppehåll.

"Lite senare, när sällskapet under oss bröt upp [efter historieberättade och omgångar av whisky och porter] , blev mina gubbar oroliga för alverna - de bor en bit bort - och gav sig iväg över sandkullarna. Följande dag lämnade jag ön med ångbåten."

Alienationen

Jag skrev förut om temat att omedvetet bortse från det lidande man inte orkar med, och jag hittade något jag tycker anknyter till detta: ”Det man fruktar allra mest är inte lidandet i sig utan lidandets förnedring.” Citatet kommer från Susan Sontag. Mina tankar är att alla lider vi någon gång, mycket eller litet, kortvarigt eller långvarigt. Och när vi ser på andra som lider kan vi ytligt förstå lidandet som ett lidande vi själva upplevt, men det vi inte kan hantera är själva yttrandet, hur lidandet gestaltas hos den andra. I oss själva är vi upptagna av känslorna och tankarna men hos andra kan vi inte vara det, vi kan förstå att något är jobbigt eller tungt att bära, men vi kan inte ta oss närmare än så. Vi kan tycka synd om, men vi kan inte förstå. Och i vårt tycka synd om finns också alienationen till den andra människan, den alienation vi inte kan göra något åt. Även om vi vill förstå, vara nära, känna medlidande och göra allt i vår makt att göra livet lättare för den här personen, vare sig det är att som medmänniska lyssna eller göra honungsvatten till en ond hals, så vill vi innerst inne att lidandet ska ta slut så fort som möjligt. Det är inte av illvilja utan av alienation. Ligger förnedringen i att behöva andra, att inte kunna ta hand om sig själv? Det tål att tänkas på.

Det som förde mig in på dessa tankar var förstås Janet Frames bok Ansikten i vatten, som jag nu har läst klart. På de allra sista sidorna ändras berättelsens språk och riktning. Det känns lite som om hon tänkt: ”nä, nu måste väl boken ta slut, så jag avslutar väl den då”. Det är abrupt. Och jag känner igen historien om Frames egen lobotomi som var planerad att genomföras, men som blev inställd av en av läkarna på mentalsjukhuset. Till skillnad från den här egna upplevelsen, som man kan anta omskakade hela hennes varelse i grunden, så finns det ingen förklaring till beslutet i boken. Den läkare, som tog beslutet om Janet Frame, hade läst om det pris hon fått för sin litterära debut och därefter sagt att ”jag vill att du ska vara som du är”. Det finns ingen liknande historia bakom beslutet i Ansikten i vatten och jag känner att det saknas något. Boken igenom har genomsyrats av övergrepp och en ovilja att se förbättringar hos Istina, så varför avbryta planerna på en lobotomi så snabbt?

Janet Frame. Bildkälla: The Arts Fuse

Det verk jag kan kalla min port till Janet Frame-världen är hennes självbiografi. De tre delarna heter Till landet Är, En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden. Det var några år sedan jag läste dem. För mig var det här en stor läsupplevelse och jag har för avsikt att läsa alla de böcker som finns översatta av henne.

Upptäckarglädjen

Mitt Lispectoräventyr fortsätter.

"Jag vill ha en cape vävd i solguldstråd. Solen är tystnadens magiska spänning. Under min färd till mysterierna hör jag den köttätande växten som gråter över länge sedan svunna tider; och jag drömmer obscena drömmar under sjukliga vindar. Jag är förtjust, förförd, hänförd av förstulna röster. De nästan obegripliga kilskriftsinskriptionerna berättar om hur man blir havande och ger formler för hur man livnär sig på mörkrets kraft. De berättar om de nakna krälande honorna. Och solförmörkelsen framkallar hemlig skräck som trots allt förebådar en hjärtats glanstid. Jag sätter bronsdiademet i mitt hår."

För mig är texten lika mättad av otid som orymd. Den finns i ett mellanrum, ett eget universum utan lagar, utan gravitation eller matematik. Allt är färger och innehåll och mening. För mig är det profetiskt. Här har vi en sann drottning. Eller kanske en sibylla... ja det är det, en sibylla. Nu när jag tänker på det så känns hela boken som en sierskas tal ur dimmorna, ur tidernas gång. Det kanske inte är en person utan flera, vars röster sammanfogas till denna rasande monolog. Kan detta vara matrisen?

"Vad jag undrar är: vem i mig är det som till och med befinner sig utanför tänkandet? Jag skriver allt det här till dig därför att det är en utmaning som jag ödmjukt är tvungen att acceptera. Jag fasar för mina spöken, för det som är mytiskt och fantastiskt - livet är övernaturligt. Och jag går på slak lina till min dröms yttersta gräns. De av vällust plågande inälvorna vägleder mig, impulsernas raseri."

Jag börjar tänka på något jag skrev för några år sedan, som i mig sammankopplas med detta. Det handlar om en del av en resa, för att söka en annan aspekt av mig själv, att komma överens med allt vad det innebär att vara människa. Och vad är då det? Att leva som människa handlar för mig om att upptäcka (tills man kväljs och önskar att man aldrig var så nyfiken), att göra misstag (gärna upprepade gånger så att man verkligen kan tycka att 'men vafan') och att välja fel (fast det kanske inte är sant, för det märks ju bara när man just väljer fel). Jag föredrar självklart det förstnämnda, eftersom det är det enda som är positivt (i alla fall oftast). Jag föredrar att bli rusigt lycklig över att hitta just det där lilla extra särskilda, som nästan ingen annan gillar men som jag älskar. Det måste vara lite avigt, lite avvikande, för annars skulle jag inte se det. Men när jag väl ser det, så gäller bara det. Är det barnet som lever kvar i mig?

Vad är det egentligen som får en att känna sig så levande inombords? Jag som läsare söker denna drog. Om boken inte gör mig levande, då tycker jag inte om den. Det krångliga intresserar mig, det som jag måste betänka. Jag söker inte primärt böcker för information. Jag söker absolut inte böcker för spänning. Jag söker heller inte böcker för romantik. Nej, jag söker livgivandet, det som springer ur källor bortom kropp eller tanke. Nu blev det flummigt, men sant. Och som Hemingway tyckte så är ju det som är sant det enda rätta.

Alla citat ur Levande vatten

"Språket ska vara en glasruta"

Säger Annie Ernaux. Jag kan hålla med. Men det finns tack och lov många olika sorters glas.

"Skriver är alltså vad man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord. När detta icke-ord - mellan raderna - hugger betet har någonting blivit skrivet. Har man väl dragit upp »mellan raderna« kan man lättad kasta ordet. Men där upphör analogin; när icke-ordet har svalt betet har det låtit det uppgå i sig själv."

Säger Clarice Lispector i Levande vatten. Jag har läst en tredjedel. Boken är tunn, men med ett våldsamt tryck i sig. Här mals 'livet och universum och allting', skrivandet och varandet i synnerhet, framåt, framåt. Boken har inga kapitel, utan består av löpande text, ibland med nytt stycke. Jag har aldrig läst någon som berättar så ytterligt och så mångfaldigt, som går som tusen katter kring tusen grötfat, och som olikt katter gräver ner sig i grötfaten och sprider innehållet över sida efter sida. Jag älskar det samtidigt som jag står där med gapande mun och undrar vad som pågår. "Jag vet ingenting om det jag håller på att skriva; jag är dunkel för mig själv." Säger hon. Men vad spelar det för roll när resultatet är häpnadsväckande. Inte för alla, men gärna för mig.

Clarice Lispector. Bildkälla: Communicants

Med våra ögon ser vi i själva verket ingenting vackrare än världen

Och med våra händer, fötter, öron etc. Som att riktigt känna marken under ens fötter, att känna skillnaden mellan mattan och det kalla golvet bredvid. Att smeka den älskades kind. Att lyssna på oktobermörkrets stjärnklara prassel. Att minnas det oerhörda i att överleva. Vi kan tala och tala och höra varandra och lyssna till pauserna mellan det vi talar om, och där finns något att värdera. Se det som inte syns, lyssna till det som inte hörs, märk det som inte märks. Janet Frame talar om "ett vitt ansikte eller en viftande arm i vattnet", hur vi alla obönhörligen någon gång kommer att uppleva förträngandet av detta osedda, ohörda, omärkta In Your Face, att vi "varken [kan] glömma dem eller hjälpa dem". Det är inte döden, det är döden i livet. Det är de utsatta, de som desperat behöver någons medlidande men som tvärtom utnyttjas intill slutet. Och för vad? För ledans skull.

En släkting till mig berättade häromdagen om en gammal väninna, som väl haft det som människor har det i allmänhet - lite bra och lite dåligt, och som på gamla dar och när mannen dog börjat ty sig till vissa i hemvården, främst unga män, som hon gav pengar och gåvor till. Det gick så långt att de skinnade henne och hon började dricka vin. Att det just var vin, drog jag på munnen åt, alltså inte vinet i sig utan att min släkting sa just det, inte "började dricka" utan "började dricka vin". Nåväl, det var då släktingen fällde kommentaren om att hon i det ögonblicket slutat höra av sig till den här väninnan, just som det gått henne så illa i livet att hon blivit alkoholist och barskrapad. Min släkting "visste inte vad hon skulle säga", så hon tog ett steg bakåt och sa alltså ingenting. Det blir så stigmatiserat - kan man säga så? - och det enda logiska blir då att välja att inte se, att inte veta, att inte röra vid det hemska.

Om vi vänder på allt det vi ser på TV och i tidningar, ute på stan, på internet och var annanstans det nu finns, och tänker att det formliga, det ensamma (i sitt slag), det okopierbara, det fulländat operfekta (och därmed perfekta), det som väcker glädje, det egenartade och det behövande är - inte normen men bara - det som är. Och därmed uppskattas. Då har vi kommit långt. Och då kanske vi inte kommer att behöva ha några ansikten i vattnet att förtränga längre.

När jag sitter och tänker på Frames bok så kommer det för mig att en fjärdedel av dygnet - natten - nästan är utesluten i den, det viktiga verkar ske på dagen. Några undantag, om man nu kan kalla dem undantag, finns, t.ex. när huvudkaraktären Istina vaknar upp efter en elchock och maktlöst blir utsatt för en till, eller när de intagna på morgonen blir tvingade att gå på toaletten eller göra si eller så. Vi vet att morgonen kommer efter natten såsom morgnar alltid gör. Hos Frame är alltså natten endast en bisak till dagen och har inget eget liv, inget egenvärde. Vad händer på nätterna på ett mentalsjukhus? Vilka hemskheter försiggår inte då, kan man undra. Men Frame har kanhända medvetet valt bort de nattliga mardrömmarna till förmån för de dagliga. Det skulle möjligen bli för mycket att berätta om bådadera i en och samma bok. Såg Istina något vackert i sitt liv? Ja, men jag måste få återkomma till det, jag har en bit kvar till slutet.