Lol V. Stein står bakom Hotel de Bois, på vakt i hörnet av byggnaden. Tiden går. Hon vet inte om det fortfarande är rummen mot fältet som man hyr per timme. Fältet ett par meter från henne sänks, sänks allt djupare i en grön, mjölkaktig skugga.
Det tänds i ett fönster på andra våningen i Hotel de Bois. Ja. Det är samma rum som på hennes tid.
Jag ser hur hon kommer dit. Snabbt når hon rågfältet, glider in i det, sitter med ens där, sträcker ut sig. Framför henne är det upplysta fönstret. Men Lol är långt från dess ljus.
Tanken på vad hon gör far inte genom henne. Jag tror fortfarande att det är första gången, att hon är där utan att tänka på det, att hon, om man frågade henne, skulle säga att hon vilade sig. Trött av att ha tagit sig dit. Trött av det som skall komma. Av att vara tvungen att ge sig av igen. Levande, döende andas hon djupt, i kväll är luften honungslik, förödande mjuk. Hon frågar sig inte varifrån den underbara svagheten kommer, den som lagt henne i fältet där. Hon låter den verka, fylla henne tills att hon kvävs, vagga henne, hårt, obevekligt, tills Lol V. Steins sömn kommer.
Rågen knastrar under hennes rygg. Ung råg i försommar. Med blicken nitad vid det upplysta fönstret hör en kvinna tomheten - att näras av, sluka detta obefintliga, osynliga skådespel, ljuset från ett rum där andra är. [...]
Och mera... läs!
Ur Lol V. Steins hänförelse av MD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar