Eftersnack

Jag är just hemkommen från föredrag om Marguerite Duras på Östasiatiska museet och känner mig nöjd. Louise Wallenberg berättade om "film och fashion i Marguerite Duras värld", främst kring India Song och Hiroshima, mon amour. Hon gick dock aldrig djupare i klädernas betydelse, vilket hade varit intressant. Men det spelar ingen roll för mig. Det viktigaste var att vara där och höra på människor som liksom jag tycker om Duras. Gemenskapen.

Jag såg nyligen India Song, som jag också skrev om förra veckan, och det kändes bra att ha den färsk i minnet. Duras hade tydligen sagt att Anne-Marie Stretter var en karaktär som baserades på en riktig kvinna, som Duras hade mött (eller sett/hört talas om?) under 20-talet. Hon skulle ha hetat något med Elisabeth. Och Duras hade en så stark lidelse för denna kvinna att hon berättade samma berättelse om och om igen, så till slut fick det vara nog. Duras dödade Stretter i India Song. För hon kom aldrig vidare. Och vad mera, Duras hade också någonstans berättat att Stretter var den ideala modern, den hon själv längtade efter. Men jag har inga källor för det. Intressant i alla fall.

Vad de flesta känner till om Duras filmer är att de är något helt annat än "den vanliga filmen". Berättandet är inget vanligt berättande. Wallenberg uttryckte det som att Duras användning av det långsamma strövandet var som på en catwalk och att interiörerna med de stilla karaktärerna är som ur ett modemagasin eller ett stilleben. Men vad betyder detta ur Duras perspektiv? Någon har säkert skrivit en uppsats om det; Wallenberg sa att India Song används i filmvetenskapsutbildningen och att många uppsatser finns om den. Jag skulle gärna läsa dem.

Bildkälla: Librarything 

 

 

Magiskt.