Mot jorden himlen sänkte
sig stilla till en kyss,
att hennes panna blänkte
i dröm om honom nyss.
En fläkt på fältet rördes
bland axen av och an,
och skogen sakta hördes,
och stjärnklar natten brann.
Min själ sin vinge spände
igenom stilla värld
till fjärran flykt och kände,
som ginge hem vår färd
Övers. Fredrik Vetterlund
...och såg plötsligt Lol V. Stein ligga i åkern nedanför hotellet där Jaques Hold och Tatiana Karl älskar med varandra.
Denna scen finns i Lol V Steins hänförelse av Duras. Det är det här jag menar med att stämningarna, situationerna, stannar kvar i mig och de kan poppa upp så här närsomhelst, av vad som helst. Och jag tror det har att göra med att de inte är avslutade, att de är utan katharsis (som Kristeva säger). Man är liksom aldrig klar med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar