Eftersnack

Det var ett intressant föredrag. Om jag ska vara lite elak: två kvinnor flankerade en man. Denne man har doktorerat på vattentematiken i Duras författarskap och kan alltså sägas stå för "kunskapen", och kvinnorna skulle man kunna säga representerade "lustläsare". När mannen pratade nickade kvinnorna. När kvinnorna pratade satt han orörlig. När mannen pratade vände han sig till publiken. När kvinnorna pratade vände de sig till honom. Jag ville säga: ta mer plats! till den ena kvinnan, för hon kunde ju mycket, men var så osäker, och ifrågasatte själv allt hon sa. Mannen värderade böcker och pjäser som "bra" eller "dåliga". Allt detta gjorde mig lite irriterad, men jag försökte se bortom det för att suga åt mig det jag kom för.

Visst fanns där guldkorn att ta vara på: information om bra biografier (eller med mannens ord - "vetenskapliga") och att Duras författarskap kan ses i cykler: Indokina, Indien och Atlanten. Jag skulle nog sätta samman Indokina med Indien, båda är världar i vilka karaktärer vistas och agerar (eller inte alls agerar utan snarare bara "är" i ett obehagligt varande). Jag har främst den galna tiggerskan i tankarna. Dessutom flyter de ihop för mig; Lol (Atlanten) går ihop med Anne-Marie (Atlanten och Indien) som går ihop med tiggerskan (Indien och Indokina) som går ihop med modern (Indokina). De pratade också om autofiktion, autobiografi och fiktion. Jag tänker att det är mer komplicerat än så, men i den kontexten - alltså 80-talets litteraturvetenskapliga utveckling - var det intressant.

En sak som togs upp är något jag själv vill puffa för: fler översättningar! Vi har t.ex. ingen svensk översättning av Le vice-consul, publicerad 1963, och L´été 80, som kom ut 1980. Intressant är att just svenskan är det första språk, som en Durasbok blev översatt till från franskan. 1947 kom Stilla liv ut i Sverige, Duras andra skönlitterära bok. Lite häftigt ändå. Om vi bara hade fortsatt i samma stil.

Som jag har sagt förut, jag letar inga författare i deras texter. Jag tar emot det texterna säger mig, vad det än är. Kanske är det just det, som författaren menat att jag ska ta till mig, kanske inte. Hur som helst är det intressant att utforska dessa världar eller dessa karaktärer, som författaren gett oss tillgång till. Jag har ju sådana själv - världar och karaktärer - som står för vissa tillstånd eller egenskaper eller känslor hos mig, och som också till stora delar är dunkla för mig själv. Och kanske är karaktärerna till viss del dunkla hos författaren på samma sätt. Vi kan aldrig veta och jag tror att man manglar sönder texterna, världarna och karaktärerna om man försöker för mycket.

Varför värdera något som bra eller dåligt? Alla har sin smak.