fredag 28 november 2014

Les mains négatives

När vi nu har börjat härja på Youtube kan vi väl fortsätta: sök på les mains négatives, marguerite duras och se en kortfilm där ljud och bild är helt separerade men ändå märkligt rytmiska tillsammans. Använd dig av de engelska undertexterna, jag vet inte om de är helt riktiga men troligtvis. Les mains négatives berättar om många tusen år gamla handavtryck i en fransk grotta.


Bildkälla: Cinefrance


På svenska kallas texten Handnegativen och finns i boken Fartyget Night utgiven 2006 av Modernista. Jag måste erkänna att jag inte riktigt kunde ta till mig texterna i den på flera år. Det var inte förrän jag läste något om den i en tidning (kommer ej ihåg vilken riktigt, men säkert DN), som en öppning gavs mig och därefter har jag kunnat börja närma mig dem. När jag förstod att det fanns film gjorda till texterna, så tänkte jag: nu äntligen händer det något. J Magnusson skriver i efterordet till den svenska utgåvan: "Det som utspelar sig i denna film skulle vara gryningen i sig, spåret av en diskontinuitet som varken är avhängig av bilden eller texten, utan av »det sammanförande av dem som upphäver dem båda«" Duras filmer är svåra att få tag på, så dessa kortare är bra för de är lättare att streama.



Begäret


ordet har ännu inte uppfunnits


Han betraktade alltings väldighet i vågornas dån,
väldigheten i dess kraft

 
och sedan skrek han


Ovanför honom Europas skogar,
oändliga

 
Han befinner sig vid stenens centrum
korridorer
stenvägar
från alla håll


Ur texten Handnegativen från boken Fartyget Night

torsdag 27 november 2014

Sången India Song

Tänk vad man kan finna på internet! För att återknyta till den film jag pratat om i flera veckor: sök på Youtube på Jeanne Moreau sings India Song. Jag själv tycker den är otroligt vacker. Texten är av Marguerite Duras, musiken av Carlos d'Alessio.

Chanson,
Toi qui ne veux rien dire
Toi qui me parles d'elle
Et toi qui me dis tout
Ô, toi,
Que nous dansions ensemble
Toi qui me parlais d'elle
D'elle qui te chantait
Toi qui me parlais d'elle
De son nom oublié
De son corps, de mon corps
De cet amour là
De cet amour mort
Chanson,
De ma terre lointaine
Toi qui parleras d'elle
Maintenant disparue
Toi qui me parles d'elle
De son corps effacé
De ses nuits, de nos nuits
De ce désir là
De ce désir mort
Chanson,
Toi qui ne veux rien dire
Toi qui me parles d'elle
Et toi qui me dit tout
Et toi qui me dit tout


Bildkälla: Cdandlp

Jeanne Moreau spelar för övrigt i Duras film Nathalie Granger.

onsdag 26 november 2014

Eftersnack

Gårdagens föredrag var toppen, inte minst för att föreläsaren, som är författare i grunden, talade direkt till oss och läste alltså inte innantill, vilket gör det hela mycket mer förtrollande. Föredraget höll på i 1,5 timmar, men vi hade nog alla kunnat sitta en halvtimme till. Och han hade också kunnat prata mycket längre, men tiden tog slut. Synd, för det han berättade om var givande på flera sätt, men inte minst som Duras-fanatiker.

Marguerite Donnadieu, som sedan tog författarnamnet Duras, växte upp i Indokina och flera böcker utspelar sig där. Föreläsaren, som bott i Kambodja i flera år, berättade om bakgrunden till kolonierna, vad det var som gjorde att Frankrike började intressera sig för området och hur politik och annat utvecklade sig för att slutligen få Frankrike att avsäga sig det. Jag ger ett lillfinger: Frankrike ville egentligen åt Kina, alltså handeln där. Det har jag aldrig förstått, men det är väl samma sak idag, även om man inte koloniserar på samma öppna sätt som förut.

Denna karta nedan är så vacker! Enligt bloggen, där jag hittade bilden, är den gjord av Lucien Boucher i Paris.


 Bildkälla: Elkaray

Indokina bestod av Vietnam, Kambodja och Laos och tänktes av fransmännen kunna vara vägen till Kina, som man inte kunde etablera sig i ordentligt på grund av engelsmännen; här var alltså "bakvägen".


Bildkälla: Vidiani


Den romantiserade bild vi många gånger har av kolonier kan man lätt förstå när man får mer information om hur det egentligen var. Kolonierna var tänka att ge handel, att inte kosta något, att civilisera och modernisera. Och vad gör man när det inte riktigt går som det var tänkt - jo, man hittar på. Och alla är med på det på grund av den egna skammen? Det är faktiskt väldigt intressant, både drömmen om Indokina och verkligheten. Jag förstår lockelsen i Orienten - den har funnits i västerlandet så pass länge att den har fastnat, även i mig som är född så sent att några kolonier knappast längre finns. Och det är inte heller de svenska kolonierna som drömmen iscensätter, utan de franska och engelska - tropikhjälmar, vita linnekostymer, palmer och vackra damer, äventyr. Jag ser framför mig Hercule Poirot och tänker på filmen The fifth element, där man reser till kolonierna i yttre rymden. Det är propaganda av allra starkaste art - drömmen om något bättre. (Nu är inte filmen primärt om det, det är bara ett inslag.) Ur Älskaren:

Det är en av dessa långa gator i Vinhlong som leder ner till Mekongfloden. Det är en gata som alltid är öde på kvällen. Den här kvällen blir det strömavbrott, som nästan alla kvällar. Alltsammans börjar med det. Så snart jag kommit ut på gatan och porten har slagit igen bakom mig slocknar belysningen. Jag springer. Jag springer för att jag är rädd för mörkret. Jag springer fortare och fortare. Och plötsligt tycker jag mig höra någon annans snabba steg bakom mig. Och plötsligt är jag säker på att det är någon som springer efter mig. Alltjämt springande vänder jag mig om och ser. Det är en mycket lång kvinna, mycket mager, mager som döden, och hon skrattar och springer. Hon är barfota, hon springer efter mig för att ta fast mig. Jag känner igen henne, det är den galna kvinnan på orten, den galna i Vinhlong. Det är första gången jag hör henne, hon talar bara på natten, på dagen sover hon, och ofta här på gatan, utanför trädgården. Hon springer och skriker på ett språk som jag inte förstår. Min rädsla är så stor att jag inte kan ropa. Jag måste vara omkring åtta år. Jag kan höra hennes vrålande skratt och hennes glädjeskrik, det är tydligt att hon har roligt åt mig. Det hela är minnet av en central rädsla. Att säga att denna rädsla övergår mitt förstånd, min styrka, är att säga för lite. Vad man kan framhålla är minnet av denna visshet i hela mitt väsen, nämligen att om kvinnan rör vid mig, om än aldrig så lätt, med handen, så kommer jag i min tur att försättas i ett tillstånd värre än döden, galenskapens tillstånd. Jag nådde grannarnas trädgård, huset, jag sprang uppför trappan och föll ihop i farstun. Sen tar det mig flera dagar innan jag ens kan berätta vad som hänt mig.

Den här kvinnan återkommer flera gånger i Duras böcker, hon finns till exempel i filmen India Song. "Jag befolkade hela staden med tiggerskan från vår gata. Alla tiggerskor i städerna, på risfälten, på stigarna vid gränsen mot Siam, utmed Melkongflodens stränder befolkade jag med henne, hon som hade skrämt mig." Det är också intressant hur Duras pratar om en "central rädsla", rädslan för galenskapen - den manodepressivitet som hennes mor eventuellt hade, menade man på det första föredraget jag var på på Östasiatiska. I Älskaren kan inte flickan sätta ord på vilken slags galenskap modern har: "jag har ännu inget namn för detta tillstånd".

tisdag 25 november 2014

Föredrag nr 3 Marguerite Duras

Så var det dags för det sista föredraget på Östasiatiska museet. Ikväll kommer jag att få veta mer om det jag önskade att man hade gått in mer på på det första föredraget, nämligen om Franska Indokina, kolonierna. Det ska bli mycket spännande.

Serie: Marguerite Duras 100 år. Fullbokad!
  
25 november 2014 kl. 18:00-19:30


Författaren, dramatikern och regissören Marguerite Duras föddes 1914 i Franska Indokina. Hon är en av 1900-talets stora författare, känd för sina skildringar av livet i kolonierna. Följ serien på Östasiatiska museet! OBS: Fullbokad!
 
Var: Östasiatiska museet, Stockholm
Pris: 80 kr

Franska Indokina. Vietnam, Laos och Kambodja bildade Indokina som var fransk koloni 1887-1954. Föredrag om ländernas dramatiska historia, från västmakternas koloniala kapplöpning under 1800-talet och in i postkolonial tid. Med Peter Fröberg Idling, författare och tidigare bosatt i Kambodja.


Bildkälla: Lepoint



måndag 24 november 2014

Inga risfält eller hjortar men väl skog och rådjur

Idag är jag så darrhänt att vi måste ta en dikt.



Väckt av nattvinden,
som sisslande stryker fram
i bergsbyns risfält,
lyssnar jag spänt i mörkret
till hjortarnas dova rop.



Höstnatt av Minamoto No Morotada


fredag 21 november 2014

Rågåkern

Eftersom jag tidigare hittade Lol i den där dikten, kände jag mig tvungen att hitta stycket:


Lol V. Stein står bakom Hotel de Bois, på vakt i hörnet av byggnaden. Tiden går. Hon vet inte om det fortfarande är rummen mot fältet som man hyr per timme. Fältet ett par meter från henne sänks, sänks allt djupare i en grön, mjölkaktig skugga.
  Det tänds i ett fönster på andra våningen i Hotel de Bois. Ja. Det är samma rum som på hennes tid.
  Jag ser hur hon kommer dit. Snabbt når hon rågfältet, glider in i det, sitter med ens där, sträcker ut sig. Framför henne är det upplysta fönstret. Men Lol är långt från dess ljus.
  Tanken på vad hon gör far inte genom henne. Jag tror fortfarande att det är första gången, att hon är där utan att tänka på det, att hon, om man frågade henne, skulle säga att hon vilade sig. Trött av att ha tagit sig dit. Trött av det som skall komma. Av att vara tvungen att ge sig av igen. Levande, döende andas hon djupt, i kväll är luften honungslik, förödande mjuk. Hon frågar sig inte varifrån den underbara svagheten kommer, den som lagt henne i fältet där. Hon låter den verka, fylla henne tills att hon kvävs, vagga henne, hårt, obevekligt, tills Lol V. Steins sömn kommer.
  Rågen knastrar under hennes rygg. Ung råg i försommar. Med blicken nitad vid det upplysta fönstret hör en kvinna tomheten - att näras av, sluka detta obefintliga, osynliga skådespel, ljuset från ett rum där andra är. [...]


Och mera... läs!


Ur Lol V. Steins hänförelse av MD


torsdag 20 november 2014

Önskelistan

Dessa böcker skulle verkligen göra mig glad:

  • Blåsa liv av Clarice Lispector
  • Promenader i Virginia Woolfs London av Lisbeth Larsson
  • Ett eget rum av VW
  • Att skriva av MD
  • Våra bibliska mödrar av Anita Goldman
  • Stilla liv av MD

Jag vet att Att skriva redan är slutsåld på förlaget. Den kom ut i år. Och Stilla liv - vem har sett skymten av den? Sånt är livet.

onsdag 19 november 2014

Lol i åkern

Jag läste nyss en dikt av Joseph von Eichendorff kallad Månnatt:

Mot jorden himlen sänkte
sig stilla till en kyss,
att hennes panna blänkte
i dröm om honom nyss.

En fläkt på fältet rördes
bland axen av och an,
och skogen sakta hördes,
och stjärnklar natten brann.

Min själ sin vinge spände
igenom stilla värld
till fjärran flykt och kände,
som ginge hem vår färd


Övers. Fredrik Vetterlund


...och såg plötsligt Lol V. Stein ligga i åkern nedanför hotellet där Jaques Hold och Tatiana Karl älskar med varandra.

Denna scen finns i Lol V Steins hänförelse av Duras. Det är det här jag menar med att stämningarna, situationerna, stannar kvar i mig och de kan poppa upp så här närsomhelst, av vad som helst. Och jag tror det har att göra med att de inte är avslutade, att de är utan katharsis (som Kristeva säger). Man är liksom aldrig klar med dem.

tisdag 18 november 2014

Eftersnack

Jag är just hemkommen från föredrag om Marguerite Duras på Östasiatiska museet och känner mig nöjd. Louise Wallenberg berättade om "film och fashion i Marguerite Duras värld", främst kring India Song och Hiroshima, mon amour. Hon gick dock aldrig djupare i klädernas betydelse, vilket hade varit intressant. Men det spelar ingen roll för mig. Det viktigaste var att vara där och höra på människor som liksom jag tycker om Duras. Gemenskapen.

Jag såg nyligen India Song, som jag också skrev om förra veckan, och det kändes bra att ha den färsk i minnet. Duras hade tydligen sagt att Anne-Marie Stretter var en karaktär som baserades på en riktig kvinna, som Duras hade mött (eller sett/hört talas om?) under 20-talet. Hon skulle ha hetat något med Elisabeth. Och Duras hade en så stark lidelse för denna kvinna att hon berättade samma berättelse om och om igen, så till slut fick det vara nog. Duras dödade Stretter i India Song. För hon kom aldrig vidare. Och vad mera, Duras hade också någonstans berättat att Stretter var den ideala modern, den hon själv längtade efter. Men jag har inga källor för det. Intressant i alla fall.

Vad de flesta känner till om Duras filmer är att de är något helt annat än "den vanliga filmen". Berättandet är inget vanligt berättande. Wallenberg uttryckte det som att Duras användning av det långsamma strövandet var som på en catwalk och att interiörerna med de stilla karaktärerna är som ur ett modemagasin eller ett stilleben. Men vad betyder detta ur Duras perspektiv? Någon har säkert skrivit en uppsats om det; Wallenberg sa att India Song används i filmvetenskapsutbildningen och att många uppsatser finns om den. Jag skulle gärna läsa dem.


Bildkälla: Librarything 
 
 
Magiskt.
 
 


Föredrag nr. 2 Marguerite Duras

Ikväll bär det åter av till Östasiatiska museet!


Serie: Marguerite Duras 100 år
18 november 2014 kl. 18:00-19:30

Författaren, dramatikern och regissören Marguerite Duras föddes 1914 i Franska Indokina. Hon är en av 1900-talets stora författare, känd för sina skildringar av livet i kolonierna. Följ serien på Östasiatiska museet!


Var: Östasiatiska museet, Stockholm
Pris: 80 kr

Film och fashion i Marguerite Duras värld. Många av Duras skönlitterära verk har filmatiserats och hon skrev filmmanus och regisserade själv, som t ex Hiroshima mon amour och India song. Som dramatiker utmanade hon de teatrala och filmiska konventionerna. Filmerna kännetecknas av en stark formkänsla. Föredrag med fil dr Louise Wallenberg, Centrum för Modevetenskap, Stockholms universitet.

Nästa datum i serien är den 25 november.

Boka: bokning@ostasiatiskamuseet.se


Kom dit!

måndag 17 november 2014

Sámi


Iđitguovssus girdilit
Hávski lei go iđistit
Vilges dolggiid geigestit
Várrogasat salastit

Njukča, njuvččažan
Buokčal, ligge varan
Njukča, njuvččažan
Ovdal iđitroađi

Iđitguovssus girdilit
Hávski lei go iđistit
Jaskatvuođain savkalit
Nuorravuođain njávkalit

Njukča, njuvččažan
Buokčal, ligge varan
Njukča, njuvččažan
Ovdal iđitroađi

Riegádahte áibbašeami
Oktovuođa váillaheami


---


You flew in from the dawn
Such a sight when you came into view
You stretched your white wings
Careful embrace

Swan, my swan
Dive, heat my blood
Swan, my swan
Before dawn breaks

You flew in from the dawn
Such a sight when you came into view
You whispered softly
Youthful caress

Swan, my swan
Dive, heat my blood
Swan, my swan
Before dawn breaks

Bring out my yearning
The longing of the lonely



Ánne Máddji Heatta



Glöm inte att lyssna till musiken också (Máddji - Iđitguovssu).

fredag 14 november 2014

Dråm


Om du har möjlighet, sätt dig när mörkret har fallit och lyssna till Dråms fantastiska "Kringellek".

(Dråm består av Anna Rynefors & Erik Ask-Upmark)

torsdag 13 november 2014

Likbålet



Hisnande dödseld
        far högt emot molnen -
det smattrar ur bålet;
        nu smälta skallar,
sår spricka ut,
        och det strömmar ur såren,
kroppen slits upp.
        Allt slukas av eldens
giriga käftar -
        de kämpar som stupat
av bägge folken;
        deras blomstring är slut.



Ur Beowulf


Det kanske är makabert att tycka att detta är vacker vers?

onsdag 12 november 2014

Detta att se men inte beröra


Jag tilldelade inte mig själv någon roll men jag organiserade mig så att jag skulle förstå mig själv, jag skulle aldrig stå ut med att inte hitta mig i katalogen. Min fråga, om det fanns någon, löd inte: »vad är jag«, utan »mellan vilka är jag«. Min cykel var fullständig; det jag upplevde i nuet var från början avsett för att jag skulle förstå mig i efterhand. Ett öga bevakade mitt liv. Det här ögat kallade jag förmodligen ena stunden för sanning, den andra för moral, människans lag, Gud eller jag.


Clarice Lispector, ur Passionen enligt G.H.


Jag tänkte att det jag läst hos Lispector var ett sammanträffande, att jag hittat en nerv av många, men detta att tala runtomkring något, att aldrig komma ända fram, verkar vara återkommande hos henne. Kanske är detta hennes uttryck, hennes regel. För mig vore det fantastiskt, jag har nämligen inte kunnat tro att det skulle kunna vara så.

tisdag 11 november 2014

Fundering


Jag läste just: "a man can but die upon his death-day" och hur sant är inte det? Varför bekymra sig när slutet ändå kommer vad vi än gör? Jag tänker mer och mer på detta, att leva sant mot mig själv och försöka bli en så bra människa som möjligt mot mina medmänniskor. Alla dessa andra mål: pengar, ära, saker, att samla på sig upplevelser eller annat för sakens skull, jag vill vända mig från det. Jag blir inte lyckligare och vems liv är det jag lever? Vad försöker jag egentligen uppnå med mitt livs strävan, vad är det jag i blindhet nalkas?



(Citat från en essä av Tolkien)

måndag 10 november 2014

India Song

Jag satte mig och tittade på Marguerite Duras film India Song igår kväll. Det är en sådan där film där inget händer och ändå allt. För den som kanske inte är invigd i hennes värld kan den framstå som underlig. Det gjorde den för mig första gången jag såg den och för min sambo igår. Men om man ger den tid, och därigenom också tid till Marguerite Duras värld, så finns det mycket att hämta. Flera av Duras texter som är sammanlänkade med filmen finns inte översatta till svenska, t.ex. Le Vice-Consul (1965) eller L'amour (1971). Och inte heller filmerna i samma "serie" har jag fått tag i: Son nom de Venise dans Calcutta désert (1976) och La Femme du Gange (1974). Jag känner att jag saknar dem, för Anne-Marie Stretter har jag bara mött i Lol V. Steins hänförelse, (1988 på svenska) och där figurerar hon som i förbigående, om man nu kan kalla något av Duras för det.

I artikeln Metaphorically seeing: the Place names of Marguerite Duras av Tijana Mamula hittade jag några ingångar till filmen. T.ex. vikten av att Duras på väg från Indokina till Frankrike hamnar i Calcutta en dag, då båten fått problem och behöver lagas. På vandring genom staden ser hon de övergivna tennisbanorna, trädgårdarna, hon känner av den varma fuktigheten. Det Indien som Duras beskriver skulle sålunda vara som ett mellanting, något som länkade samman Indokina med Europa, fortfarande koloni men ändå inte. Ur Älskaren (1984):

One day I come, pass by. It’s the English quarter, the embassy gardens, the monsoon season, the tennis courts are deserted. Along the Ganges the lepers laugh. We’re stopping over in Calcutta. The boat broke down. We’re visiting the town to pass the time. We leave the following evening.

Även om detta inte behöver tas som sanning kan det ge en glimt av förförståelse för själva cykeln.

Like the remnants of a traumatic encounter, the words and referents associated with Calcutta recur across India Song and provide a way of binding the memories of Vietnam to the sights and sounds of France, both linguistically and cinematically.

Här nämns också något om de karaktärer som innehar filmen:

Referring to India Song, Duras proclaims that all of the characters are in fact her, and that she herself is ‘in the film. Because these are my ghosts, you see…I am filming myself…I think that in India Song the identification is with me.’

För mig är egentligen tre personer viktigast i filmen: Anne-Marie, Vicekonsuln och tiggarkvinnan. De andra, fyra män, är ofta i bild, men de fokuserar alltid på någon annan. De tre jag talar om mera "är". Den enda andra jag har namn på är Michael Richardsson, som ju lämnar Lol för Anne-Marie. Duras har vid ett flertal tillfällen använt sig av riktiga händelser som hon sedan jobbat utifrån i ett projekt. Kan det finnas en sådan händelse även bakom detta?

 

fredag 7 november 2014

Majgull Axelsson

Igår kväll lyssnade jag till Majgull Axelsson, som nere på biblioteket berättade om sin nyaste bok Jag heter inte Miriam. Alla som var där lyssnade andäktigt till Majgulls historia om hur karaktären Miriam i Jönköping kom till henne och vad hon fick lära sig under tiden hon gjorde research. Hon talade länge om Josef Mengele och jag kan inte förstå hur en människa kan begå sådana hemskheter.

Att Miriam, som i boken föds som Malika, tar detta namn, som hör till en judisk identitet, på vägen till koncentrationslägret Ravensbrück i norra Tyskland, beror på att romerna, den grupp Malika tillhör, står längst ner i hierarkin i lägrena. Överst står de politiska fångarna, sedan judarna, sedan de prostituerade och kriminella och sist romerna. Och det som Majgull berättade om tattarkravallerna i Jönköping är av stor aktualitet idag. På bloggen Resandefolk beskriver man dem så här:

För precis 65 år sedan den 1 juli 1948 kulminerade de så kallade ”tattarkravallerna” i Jönköping. Kravallerna bestod av en mobb som under några dagar gick runt i Jönköping fattigkvarter och misshandlade resande. De bröt sig in i deras bostäder slet ut föräldrar och släktingar framför barnens ögon och misshandlade dem. Ordningsmakten stod passivt bredvid medan mobben skapade kaos i flera dagar. Resande var tvungna att fly hals över huvud för att klara sig undan. Dessa kravaller var allt igenom rasistiska och kravallerna hade sin grund i de rasbiologiska värderingarna som fanns.

 Och det här utspelade sig alltså 1948, tre år efter andra världskrigets slut. Man häpnar.

onsdag 5 november 2014

Dagens dikt


Ensam drickande under månen



Mol allena läppjade jag på en kruka vin
bland blommorna. Jag hade ingen annan att glamma med -
förrn jag höjde min vinkopp och bad den klara månen
att hämta min skugga, så att vi skulle bli tre.
Och fastän månen var oförmögen att dricka
och skuggan bara följde mig liknöjt i hälarna,
njöt jag likväl en stund dessa stallbröders sällskap
medan våren, den flyktiga, led mot sitt slut...

Jag sjöng. Och månen skänkte mig sitt bifall.
Jag dansade. Min skugga kom tumlande efter.
Så långt jag kan minnas var vi de såtaste vänner,
men sedan blev jag full och vi tappade bort varandra.
Må vi länge fortsätta vår loja och underliga samvaro
i hopp om att få mötas en gång på Himlens töckniga flod!






Li Po

tisdag 4 november 2014

Eftersnack


Det var ett intressant föredrag. Om jag ska vara lite elak: två kvinnor flankerade en man. Denne man har doktorerat på vattentematiken i Duras författarskap och kan alltså sägas stå för "kunskapen", och kvinnorna skulle man kunna säga representerade "lustläsare". När mannen pratade nickade kvinnorna. När kvinnorna pratade satt han orörlig. När mannen pratade vände han sig till publiken. När kvinnorna pratade vände de sig till honom. Jag ville säga: ta mer plats! till den ena kvinnan, för hon kunde ju mycket, men var så osäker, och ifrågasatte själv allt hon sa. Mannen värderade böcker och pjäser som "bra" eller "dåliga". Allt detta gjorde mig lite irriterad, men jag försökte se bortom det för att suga åt mig det jag kom för.

Visst fanns där guldkorn att ta vara på: information om bra biografier (eller med mannens ord - "vetenskapliga") och att Duras författarskap kan ses i cykler: Indokina, Indien och Atlanten. Jag skulle nog sätta samman Indokina med Indien, båda är världar i vilka karaktärer vistas och agerar (eller inte alls agerar utan snarare bara "är" i ett obehagligt varande). Jag har främst den galna tiggerskan i tankarna. Dessutom flyter de ihop för mig; Lol (Atlanten) går ihop med Anne-Marie (Atlanten och Indien) som går ihop med tiggerskan (Indien och Indokina) som går ihop med modern (Indokina). De pratade också om autofiktion, autobiografi och fiktion. Jag tänker att det är mer komplicerat än så, men i den kontexten - alltså 80-talets litteraturvetenskapliga utveckling - var det intressant.

En sak som togs upp är något jag själv vill puffa för: fler översättningar! Vi har t.ex. ingen svensk översättning av Le vice-consul, publicerad 1963, och L´été 80, som kom ut 1980. Intressant är att just svenskan är det första språk, som en Durasbok blev översatt till från franskan. 1947 kom Stilla liv ut i Sverige, Duras andra skönlitterära bok. Lite häftigt ändå. Om vi bara hade fortsatt i samma stil.

Som jag har sagt förut, jag letar inga författare i deras texter. Jag tar emot det texterna säger mig, vad det än är. Kanske är det just det, som författaren menat att jag ska ta till mig, kanske inte. Hur som helst är det intressant att utforska dessa världar eller dessa karaktärer, som författaren gett oss tillgång till. Jag har ju sådana själv - världar och karaktärer - som står för vissa tillstånd eller egenskaper eller känslor hos mig, och som också till stora delar är dunkla för mig själv. Och kanske är karaktärerna till viss del dunkla hos författaren på samma sätt. Vi kan aldrig veta och jag tror att man manglar sönder texterna, världarna och karaktärerna om man försöker för mycket.

Varför värdera något som bra eller dåligt? Alla har sin smak.

Föredrag om Marguerite Duras

Ikväll ska jag på föredrag om Marguerite Duras på Östasiatiska museet. Det är en serie på tre föredrag. Förutom att museet är vackert så har de också ett bra kafé, om än dyrt. Äntligen hittar jag något som jag också får biljetter till. Ska bli trevligt!



Serie: Marguerite Duras 100 år

4 november 2014 kl. 18:00-19:30
  
Författaren, dramatikern och regissören Marguerite Duras föddes 1914 i Franska Indokina. Hon är en av 1900-talets stora författare, känd för sina skildringar av livet i kolonierna. Följ serien på Östasiatiska museet!

Var: Östasiatiska museet, Stockholm

Pris: 80 kr

Indokina i Marguerite Duras författarskap. Älskaren och En fördämning mot Stilla havet utspelar sig i Franska Indokina. De räknas till Marguerite Duras mest lästa romaner och har många självbiografiska inslag. Duras växte upp i Saigon. Livet i kolonierna var inte alltid lätt, med fattigdom, kolonialism, grusade förhoppningar – och bitterhet. "Det var den totala orättvisan", sammanfattade hon sin barndom.

Samtal mellan Mattias Aronsson, fil dr fransk litteratur med inriktning mot postkoloniala studier, Francoise Sule, Stockholms universitet och Ida Westin, Svenska Akademiens Nobelbibliotek.

Serien om Duras fortsätter under november. Läs mer om kommande tillfällen: 18 november och 25 november


måndag 3 november 2014

Nåden

Ska man överlämna sig åt livet
eller misströsta



Och är detta överlämnande vad de kallar nåden? Jag finner den omnämnd hos flera författare, t.ex. Clarice Lispector, PO Enquist och Christine Falkenland. Du kanske inte håller med? Jag har inga bra exempel just nu, det är bara känningar. Som jag ser det är det en akt av jaget och inte av en gudom, men så sägs det ju också vara av fri vilja vi väljer.