fredag 27 februari 2015

Arketyp

Något jag funderat över på sistone är termen arketyp. Den intresserar mig, eftersom jag finner mig dragen till vissa teman och inte riktigt förstår varför. I Psykologiguiden kan man läsa:

Centralt begrepp i Carl Gustav Jungs (1975-1961) psykologi om grundläggande tankemönster som gör att vi uppfattar människor, händelser och situationer i enlighet med föreställningar om tillvaron som är så urgamla att de blivit en del av vår mänskliga natur. Hit hör sådana "begrepp" som hjälten, befriaren, frälsaren, hämnaren, martyren, vampen, modern, förföraren, labyrinten, evigheten, död och återuppståndelse, animus, anima, skuggan m fl. 

Tanken är att vi liksom vi tycker djurungar och småbarn är "oermotståndligt söta", liksom vi har en inre förutsättning att bli förälskade och känna erotisk dragning till andra och liksom vi upplever alla våra grundläggande känslor, så bär vi på ärftliga anlag som gör att vår hjärna "instinktivt" (som Jung uttrycker det) tolkar tillvaron i sådana teman som han kallade arketyper, upplever dem i drömmar och skapar och förstår på ett omedvetet plan symboler som handlar om dem.

Jag tänker att många företeelser inom olika mytologier och religioner hänger samman med arketypen och därför också på nytt och på nytt kan användas vidare och fortfarande ha samma dragningskraft på människan. Det är en spännande tanke att inte bara kroppen bär spår av evolutionen, utan också psyket, att det finns saker där som är urgamla och som vi inte är helt medvetna om. Jag tycker om att veta att det finns ett undermedvetande som jobbar åt mig och som talar om saker för mig, t.ex. genom intuition. Liksom jag vet att jag bör lyssna på andra, bör jag också lyssna på mig själv.

torsdag 26 februari 2015

Apropå

Jenny Holmqvist skriver i sin intressanta kandidatuppsats Varianter och versioner:

Cathy Jellenik, filosofie doktor i fransk 1900-talslitteratur, menar i Rewriting rewriting: Marguerite Duras, Annie Ernaux and Marie Redonnet att dessa tre kvinnors sätt att bruka omskrivningen skiljer sig från tidigare författares. Genom att i postmodernistisk anda tillåta sig att skriva om sina egna texter, menar Jellenik att de tydliggör ett drag i 1900-talslitteraturen att skapa ofixerade jag och en vilja att undersöka språkets opålitlighet. Det är en tvivlets och förgänglighetens estetik som skrivs fram. Jelleniks slutsats är att dessa tre författare kan sägas vara exempel på vad vi en dag kan komma att beskriva som ”la nouvelle de écriture féminine” – den kvinnliga skriftens roman. Hon närmar sig Duras genom att jämföra de tematiskt repeterande verken En fördämning mot Stilla Havet, Älskaren samt Älskaren från norra Kina. Böckerna speglar enligt Jellenik hur Duras går från att förhålla sig till en Simone de Beauvoir-inspirerad konstruktivism, till en feministisk essentialism och nietzscheansk perspektivism där jaget alltid kan omskapas, för att slutgiltigt landa i skepticismen.

Det är intressant att det inte bara är jag (!) som sammanför Duras och Ernaux skrivande. Här kommer dock ett nytt namn för mig - Marie Redonnet. När jag tittar efter i mina närmsta bibliotek hittar jag ingenting av henne. På ett större bibliotek finns två böcker översatta till svenska (på 90-talet ändå): Rose Mélie Rose och Splendid Hôtel. Kanske man skulle ta och beställa dem... Jag läste någonstans att skammen Ernaux skriver om är klassbetingad och att det sätt hon valt att skriva på (hon kallar det något - flat-writing?) var ett sätt att skambelägga borgarklassen, som hon så avskyr men har blivit en del av i vuxen ålder. Men jag har inte läst tillräckligt om det för att veta hur det hela förhåller sig, så jag avslutar där.

onsdag 25 februari 2015

Att skriva sig igen och igen

Någonting som alltid förvånat mig likväl som jag dragits till det (Duras t.ex.) är vissa författares val av tema: skam och skuld. Och inte bara i allmänhet, utan deras egen. De beskriver i detalj, om och om igen, vad som hänt och hur de känt sig - förnedrade, skamfyllda, skuldtyngda. Och de beskriver sina familjer, bröder, systrar, mödrar, fäder, fastrar etc. och deras agerande. Jag har så svårt att förstå hur man vill "dra fram" smutsen, min egen drivkraft är mer att dölja, att inte tala om det som gör ont eller som man skäms över. Det kan ibland gå så långt att jag förtränger det helt. Och jag tror att de flesta fungerar som jag.

Jag läser just nu Skammen (utkom i Frankrike 1997) av Annie Ernaux, som handlar om författarens uppväxt och speciellt en händelse - när hennes far försökte döda hennes mor. Och efter den händelsen ackumulerades skammen, fler händelser ägde rum (hennes manliga nygifta kusin misshandlade sin moster i grannarnas åsyn, modern förnedrade sig inför lärarinnan och skolkamraterna) och skammen blev så stor att den tog över allt.

Hon skriver: "Jag har alltid haft lust att skriva böcker som jag sedan inte kan tala om, som gör andras blickar outhärdliga för mig. Men vilken skam skulle en bok kunna dra över mig som kunde jämföras med den jag upplevde när jag var tolv?" Den där lusten, den är mig främmande, men det är den som gör bra böcker. För vad är en berättelse som är struken medhårds och totalt avskalad allt mänskligt? Den är ingenting. Den ger ingenting.

Skammen börjar så att säga från bakändan eller mittändan (hur man nu vill se det) med klimax, händelsen när den kuvade fadern tar strypgrepp på sin hustru, och fortsätter sedan med hela bakgrunden: skolgång, det vardagliga livet, arbete och det sociala livet. Och därefter: skammens obändliga grepp om familjen och framtiden. Hade manuskriptet kommit idag hade säkert någon redaktör varit klåfingrig och velat göra om hela upplägget. Men det här är författarens röst, boken är djupt subjektiv i form och tema och jag är glad över det, jag känner mig mer upplivad av det faktumet än av något annat.

tisdag 24 februari 2015

Spegeln i spegeln

Vissa författare fastnar man för. Det är något i deras stil, teman eller uttryckssätt som talar till en, får en att känna det ena eller det andra. Och man önskar att det fanns oändligt med böcker av just den personen. Ibland finns det (nästan) det, men oftast inte.
 
  Ursäkta mig, jag kan inte tala högre.
  Jag vet inte när du kommer att höra mig, du, som jag talar till.
  Kommer du över huvud taget att höra mig?
  Mitt namn är Lyss.
  Jag ber dig, lägg ditt öra tätt intill min mun, hur långt borta du än må vara, fortfarande eller alltid. Annars kan jag inte göra mig förstådd. Och även om du skulle nedlåta dig till att villfara min begäran, kommer tillräckligt mycket att förbli outsagt så att du själv får fylla ut. Jag behöver din röst när min sviker.

Så börjar den första berättelsen i denna drömsamling, som översättaren vill kalla boken Spegeln i spegeln; "Man blir som Kafka fånge i en värld som i alla sin absurditet förefaller ovedersägligt logisk." Michael Ende, som har skrivit de älskliga böckerna Momo eller kampen om tiden (1973) och Den oändliga historien (1979), är författaren till detta surrealistiska landskap.


Ende. Bildkälla: Marktoberdorf


Jag är mycket spänd på vad följande berättelser ska måla upp. Man skulle kunna kalla den här boken för en motsats till gårdagens diskussion. Här är vi i det lilla medvetandet, vi utforskar den inre världen snarare än den yttre. Men båda kan vara lika vackra eller skrämmande, hur man nu vill se på det.

måndag 23 februari 2015

Det tragiska ödet

En favoritroman hos mig är Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. Den utkom 1848 och har inspirerat till balett, opera och en mängd filmer. Operan La Traviata av Verdi baseras på Dumas berättelse, men den skiljer sig på några punkter. T.ex. så har Verdi valt andra namn till sina karaktärer; huvudkaraktären heter här Violetta de Valéry istället för Marguerite Gautier. Operan hette för övrigt Violetta innan den fick namnet La Traviata ("den vilseförda").


Garbo. Bildkälla: Listal


1936 kom filmen Kameliadamen med Greta Garbo i rollen som Marguerite. Jag har inte sett den, men skulle gärna göra det om jag får tag i den. Man menar att Dumas i romanen reagerade mot de dåtida sociala konventionernas tyranni med sin sympati för kurtisanen, som - till sist lycklig - dör i sin älskades armar. Det verkar inte ha varit så vanligt att man på den tiden tog upp tabubelagda ämnen, såsom prostitution, på den offentliga scenen, så man får väl ge honom en eloge för hans mod. Men allt ska väl fram i ljuset förr eller senare ändå.


Maria Callas. Urklipp från bildkälla: France musique

 
Den nedre bilden från operan återkommer jag ständigt till. Här spelas Violetta av Maria Callas och scenen visar Violetta skrivande brev till sin älskade, som hon väljer att lämna efter påtryckningar från hans far. För mig symboliserar bilden dock mer än själva dramat. Jag älskar scenografin. Den påminner mycket om 1800-talsestetiken, vilket säkert är tanken. Uppsättningen är ändå från 50-talet. När jag tittar på bilden har den börjat leva sitt eget liv. För mig är detta inte längre Violetta eller Marguerite. Jag får istället associationer till världen från Udolphos mysterier av Ann Radcliffe eller Frankensteins monster av Mary Shelley. Den värld vi tar för given är här ännu glest befolkad, skogarna djupa och mörka, vägarna långa och smala, vindarna plågsamt bitande och farorna inte långt borta. Och då menar jag både inbillade och verkliga faror. Landskapet är sublimt, himlen tung och stor och människan blott en endagsvarelse. Fåfänglighet! Innanför tjocka stenmurar lever de få varelser, vars enda uppgift är att överleva och se en ny generation få det lite bättre än vad de själva hade det, och man ryser vid tanken på vilka groteska monstrositeter som ännu lever kvar. Här är alltså mänskligheten i sin linda, innan man tog på sig den egentillverkade kronan och sade sig vara herre över natur och kultur. Här är naturen större än människan. Här är vi ännu små och blottade inför oändligheten.

torsdag 19 februari 2015

Ja visst är det fint när spåren sjunger

...varför skulle annars tågen dansa? Jag läste på tåget och hann nästan klart hela Sinnenas tid (Passion simple) av Ernaux. Hon skriver mättat och precist, just det jag gillar.

På våren tog min väntan aldrig slut. Redan i början av maj hade en värmebölja lägrat sig över staden. Sommarklänningar dök upp på gatorna, uteserveringarna var fulla av folk. Hela tiden hörde man en exotisk dans, mumlad av en kvinna med beslöjad röst, la lambada.

Och när jag senare satt på ett annat tåg kom två musikanter och spelade just lambada på gitarr och dragspel. Är inte det något, så säg.


Annie Ernaux. Bildkälla: If verso

Den tunna romanen handlar om en kvinna, som har en affär med en gift man. Själv har hon vuxna söner, som studerar borta. Det hon åtrår mest, tror jag, är inte mannen hon väntar på så lidelsefullt, utan väntandet i sig. Det är det hon vill uppleva, njuta av, leva i. De korta stunderna när de är tillsammans är så kort: "Var är nuet?" frågar hon sig. Och när han tar på sig kavajen för att gå: "Nu var jag bara tid som passerade genom mig." Den bilden är fantastisk.

PS. När jag sent denna kväll läste klart boken, fann jag att mannen var en helt annan man än den jag föreställt mig. Först på de sista sidorna kom detaljerna, som omkullkastade hela min uppbyggda scen, och som gör att jag måste läsa om hela boken. Jag ska inte säga vilka detaljerna är, för då skulle det ju inte vara roligt för dig att läsa boken. Och det måste du. Den finns på biblioteket. DS.

onsdag 18 februari 2015

Blomma du tanke och följ vägen bort

 
Afoot and light-hearted I take to the open road,
Healthy, free, the world before me,
The long brown path before me leading wherever I choose.
 
Walt Whitman
 

Martin Johnson Heade, 1871. Bildkälla: Wikipedia


The Road goes ever on and on
   Down from the door where it began.
Now far ahead the Road has gone,
   And I must follow, if I can,
Pursuing it with eager feet,
   Until it joins some larger way
Where many paths and errands meet.
   And whither then? I cannot say.

JRR Tolkien