Slå undan sina egna ben

Är den här världen för mig? Den frågan tycker jag är mer än relevant idag. Vad är det vi skapar? Många författares verk tar ett avstamp i vad som egentligen är en stor sorg - en stor sorg för en individ men också för människan.

Benita Funke skriver i "Norrsken. Rita Mestokosho och Theres K Agdler – två lysande författare från periferin" i Tidningen Kulturen om Rita Mestokosho, som är poet och som tillhör innufolket i Quebec. Jag tycker hon sätter fingret på precis denna sorg, som man också skulle kunna säga är ironisk i det att vi hela tiden silar myggen och sväljer kamelerna:

Enligt Rita har den moderna människan förlorat sin andlighet och spiritualitet, vilket lett till att hon blivit vilsen och självdestruktiv. Det moderna samhället har förtryckt innufolket och samerna och försökt hindra dem att upprätthålla sina traditioner. Innufolkets jakt på vilda renar och den rituella slakten har förbjudits för att skydda djuren. Som om långväga djurtransporter till moderna slakterier skulle vara mer ”humana”.

Jag läste idag i tidningen att Sverige inför nya strängare djurskyddskrav. Detta är ju jättebra, vem vill inte att djuren ska tas om hand och få ett bra liv? Men vad blir egentligen konsekvensen? Jo, den att Sverige avvecklar sin egen djuruppfödning, som vi faktiskt kan påverka, och ökar importen av kött, som är uppfödda med metoder vi förbjuder hemmavid. Vi göder alltså den industri som hanterar djuren som sämst.

Är detta att vara människa? Är detta att leva i en civilisation? Och med vår allra godaste vilja slår vi undan våra egna ben.

Inköpta...

...till min gränslösa (och alltså inte så hemliga) lycka. Jag ska sätta igång med biografin och Passionen enligt G.H. när jag är färdig med Nära det vilda hjärtat. Jag är glad att Tranan inte använde sin vanliga formgivning för Lispectors böcker. Nej, nu blandade jag ihop Tranan med Grate.

"Gryningen, naturligtvis!"

Jag stötte först på namnet Djuna genom Anaïs Nin, som använde namnet till karaktärer i sina böcker, t.ex. i Albatrossens barn eller Hjärtat har fyra kammare. Hon ville ha kontakt med den författare hon beundrade - Djuna Barnes - men intresset var inte ömsesidigt. I en biografi över Anaïs står det att hon förföljer Barnes till dennas hem i New York, försöker tigga sig till en blick, ett tilltal, men förgäves; Barnes har bara förakt till övers för henne, när hon behagar yttra sig. Hon besvarar aldrig Nins brev. Ur efterordet till En farlig flickas dagbok:

[hon] avfärdade [...] även Anaïs Nin, en av sina största beundrade, och uttryckte irritation över Nins hyllningsgest att flitigt använda sig av en karaktär med namnet Djuna.

Djuna Barnes. Bildkälla: Amusejanetmason

Nattens skogar läste jag om i DN (det var då jag förstod kopplingen till namnet hos Nin) och lånade den på biblioteket, älskade den, köpte den. För att vara klassiker är den märkbart spretig. Men drivet, känslorna - desperationen - får en att vara på helspänn boken igenom. Jag har självklart ett favvocitat:

Gryningen, naturligtvis! Det var då hon kom skrämd tillbaka. Vid den timmen går nattens medborgare på en lina som blir allt tunnare.

I en (slags) biografi över Barnes finns några frågor om hennes författarskap, som skulle ligga till grund för en intervju som aldrig blev av (Djuna Barnes var omåttligt oförtjust i intervjuer). En lyder: "In Nightwood your writing became not only more complex and multilayered but filled with such an abundance of ideas that misinterpretation became commonplace. Readers and critics alike have read many things into this book that distress you; are there any ambiguities you might care to clarify?"

Just nu läser jag novellerna i En farlig flickas dagbok. Hon har något speciellt, något som får en att haja till, något som skaver, trots det vackra språket. Hon skapar stämningar.

Att läsa biografier över författare till böcker man älskar är inte alltid en bra idé. Att veta lite för mycket, eller lite för utvalda delar, av någons liv gör att man får en underlig bild av den personen. Ibland önskar jag att jag inte läst det jag just läst. Hur kan vi döma någon vi inte känt?

Att ihågkomma

Jag frågade förut om Istina hade sett något vackert på de hemska mentalsjukhusen hon varit inlagd på: Cliffhaven och Treecroft. Det är givetvis en absurd fråga, en omöjlig fråga. Jag har inte kunnat verbalisera det förrän nu, många dagar efter att boken är färdigläst.

Jag utgår från mig själv för att om möjligt kunna svara på frågan. Frame har ett vackert språk, hon lyckas beskriva de mest hemska situationer på ett sätt som gör dem uthärdliga att genomläsa. Hon är rak och tydlig, värderar inte, beskriver precis det som händer. Detta gör att jag som läsare känner ett visst avstånd till berättarjaget, hon fördömer ju inte!

Men ett alltför uppenbart dömande förhållningssätt skulle ha dödat boken. Jag tror inte heller att det är Frames avsikt. Är det individen eller samhället som är boven? Vittnandet är det som betyder något, bokens vittnesbörd. Hon skriver i slutet om hur sköterskorna säger åt Istina att glömma allt och leva som om hon aldrig befunnit sig på sjukhusen; hon svarar: "Och av det jag har skrivit i det här dokumentet ser ni väl att jag har lytt henne?" Hon vänder på huvudet, ser direkt på oss läsare.

Hennes ömsinta porträtt av de andra inlagda och faktiskt många gånger även på sköterskorna och läkarna, går rakt in i mig. Jag tänkte inte på det när jag läste, men efteråt framstår dem som klenoder. De som inte "finns" i lika hög grad är de "normala", familj eller bekanta, de som kommer på besök. Frame porträtterar dem ofta som rädda och viljelösa. Men även de - alla accepterade, alla funna.

Symbolvarelse

Boken fortsätter att leva i mig. Ofrånkomligen försöker jag finna reda i "det" boken handlar om. Ord som pockar på min uppmärksamhet är själen, jaget, det levande (även som planta, djur, allt som utvecklas, kräver näring etc.), medvetande, självmedvetande, identitet.

Lispectors olika världar, som alla för mig skapar en slags mening, en slags identitet åt varandet, som skulle kunna sägas bestå av alla dessa ovan nämnda delar (samt många fler). Jag fastnar för begreppet symbolvarelse, som sägs vara människan, som skapar sig en värld av mening och betydelse. Detta är för mig Levande vatten: symbolvarelsens testamente och dess vilja - att manifestera sig i världen.

Och varelsen är både av drift och vilja, både passivt och aktivt. Det dualistiska som här framkommer är inte det viktiga. Ett varande är främst, oavsett det ena eller andra. Och alla uttryck är enbart delar. Vi är så fokuserade på att bestämma, att veta, att ett sammelsurium (i ett neutralt värde) som detta ter sig övermäktigt. Det går inte att överskåda dess inbördes förhållande, vad som är vad. För mig ter det sig som mer sant är det mesta, för mening, omening och igenkännande sker på ett annat plan än det medvetna. Detta är min erfarenhet.

∞

Pepys

84 Charing Cross Road (1987) är en av mina absoluta favoritfilmer. Anne Bancroft spelar Helen Hanff, en manusförfattare i New York, som påbörjar en korrespondens med en antikvarisk bokaffär i London under efterkrigstiden. Alla som tycker om gamla böcker tycker nog också om den här filmen. Helen Hanff heter också författaren till boken, som filmen baserats på. Filmen är alltså based on a true story (men utan amerikanaren med den mörka rösten). Helen (i filmen) är otroligt charmig och amerikansk medan hennes brevvän i London, Frank, är väldigt strikt och brittisk. Skillnaderna gör hela filmen mer intressant. Att deras relation är så pass själfull och komisk gör att slutet blir - ja vad ska man säga - ännu mer tragiskt.

Anne Bancroft som Helen Hanff. Bildkälla: Bookpatch

Om jag nu sent omsider ska komma fram till det jag egentligen är ute efter: Pepys’ diary. Helen efterfrågar The diary of Samuel Pepys från London och Frank skickar henne en bok, vilket resulterar i detta brev (som hon kanske författar på bilden ovan):

“WHAT KIND OF A PEPYS’ DIARY DO YOU CALL THIS?

This is not a Pepys’ diary, this is some busybody editors miserable collection of EXCERPTS from Pepys’ diary. May he rot. 

I could just spit.

Where is jan. 12, 1668, where his wire chased him out of bed and round the bedroom with a red-hot poker?

Where is sir W. Pen’s son that was giving everybody so much trouble with his Qualer notions? ONE mention does he gets in this whole pseudo-book. And me from Philadelphia.

I enclose two limp singles, I will make do with this thing ‘til you find me a real Pepys. THEN I will rip up this ersatz book, page by page, AND WRAP THINGS IN IT.

HH

P.S. Fresh eggs or powdered for Xmas? I know the powdered last longer but ‘fresh farm eggs from Denmark’ have got to taste better. You want to take a vote on it?”

Är det inte underbart? Så kom det sig att jag blev intresserad av denna engelsman som kunde uppröra Helen Hanff från New York. Vem var då Samuel Pepys? Jo, en engelsk ämbetsman som levde 1633-1703. Han bodde i London och skrev dagbok 1660-1669, efter den turbulenta period då Karl I blev avrättad (1649) av Oliver Cromwells republikanska styre och Karl II åter besteg tronen (1660). Man kan läsa dagboken på internet på Pepysdiary.com, som också ger en mängd källhänvisningar, så om man vill kolla runt lite där så är den toppen. Ibland går jag dit när jag fastnar i mina böcker på något konstigt ord, och det är en stor hjälp. Han skrev med både vanlig skrift och med short hand (så att inte frugan skulle kunna läsa allt).

Bildkälla: Wikimedia

Jag sökte på nätet efter en bra samling av originalet, alltså alla dagböcker i sin helhet, och hittade mina älsklingar på Centralantikvariatet i Stockholm. I min översikt av världens litteratur står det om Pepys att han var naiv. Och hans samtid tyckte att han var pompös men rätt så okej ändå. Jag vet inte vad jag ska tycka, jag väljer nog att inte tycka någonting alls. Jag roas bara av att följa med på alla hans eskapader.

Samuel Pepys. Bildkälla: BBC 

 

 

Är - It - X

"Jag ska berätta något för dig: jag håller på att försöka fånga den fjärde dimensionen av nu-ögonblicket som är så flyktigt att det inte längre är eftersom nu redan har blivit ett nytt nu-ögonblick som inte heller är längre. Varje sak har ett ögonblick då det är. Jag vill lägga beslag på sakens är."

"Men så finns också mysteriet med det opersonliga som är »it«: jag har det opersonliga i mig och det är inte fördärvat och kan inte fördärvas av det personliga som ibland dränker mig; men jag torkar i solen och jag är något opersonligt med en hård kärna som kan gro. Mitt personliga är mulljord som lever av förruttnelse. Mitt »it« är hårt som en kiselsten."

"Och jag åt det levande it. Det levande it är Gud."

"Jag har något viktigt att säga dig. Jag skämtar inte: it är ett rent grundämne. Det är vad ögonblicket i tiden består av. Jag håller inte på att reducera något till saker; det här är mitt verkliga framfödande av it. Jag känner mig yr som den som just ska födas."

"Jag måste göra ett avbrott och tala om att »X« är vad som finns till inuti mig. »X« - jag badar i detta det. Det är outtalbart. Allt som jag inte vet finns i »X«. Döden? döden är »X«. Men mycket liv också för livet är outtalbart."

"Är »X« fläkten av it? Är det dess strålande kalla andning?"

Clarice Lispectors berättarjag frambringar olika sätt att tala om det otalbara. Av alla dessa ord, formuleringar, tankesnår, vattenvägar, så finns det inte tillräckligt. Hon tar till det som inte kan nås av andra än den som skapat det - tecknet. Eller så kan vi alla nå det, men på vårt eget sätt. Jag tänker att det är det varande som vi inte förstår - oss själva. Det liv som någon/något/inget frambringat och som är - men som vi inte kan förstå varför/hur/var/när. När vi anstränger våra blickar mot det, vänder det oss förbi, och när vi är det som närmast måste vi, i labyrintiska känslor, ta oss ut igen. För det är för mycket. Är det "är", är det "it" eller "X"? Hur hänger de ihop? Hur behandlar man detta varande som blir till intet med våra bokstäver, som tanken förmår, men läpparna inte?

Alla citat från Levande vatten