fredag 6 mars 2015

Sång


När jag är död, min kära,
    sjung ingen sorgesång,
sätt ingen skuggande cypress,
    och inget rosbestånd:
var gräset som jag täcks av
    med dagg och regnets ström:
och om du vill det, minns mig,
    och om du vill det, glöm.

Jag märker inga skuggor
    och regnet stör ej ron,
jag hör ej näktergalen då
    som tycks ge plågan ton:
och drömmande i skymning
    som ej blir natt, ej dag,
kanhända att jag minns dig,
    kanhända glömmer jag.

---

When I am dead, my dearest,
     Sing no sad songs for me;
Plant thou no roses at my head,
     Nor shady cypress tree:
Be the green grass above me
     With showers and dewdrops wet;
And if thou wilt, remember,
     And if thou wilt, forget.

I shall not see the shadows,
     I shall not feel the rain;
I shall not hear the nightingale
     Sing on, as if in pain:
And dreaming through the twilight
     That doth not rise nor set,
Haply I may remember,
     And haply may forget.
 


Christina Rossetti, 1862

Virginia Woolf skriver om Rossetti i essän "Jag är Christina Rossetti", som finns med i essäsamlingen Böcker (2014). Woolfs poäng i den här essän är att biografier inte någonsin kan ge en sann bild av den person de porträtterar. Allt blir löjligt, subjektivt och fördomsfullt. Woolfs sarkasm och ironi gör mig ibland ledsen. Det är som om en gigantisk vägg är upprest mellan henne själv och läsaren. Hon är hela tiden på defensiven och förlöjligar allt för att påminna om poängen. Men hon säger en rimlig sak - säkert hennes egen åsikt - att man endast behöver läsa författarens verk för att få den rätta ingången. Jag har läst bloggare, som är av åsikten att Woolf fördömer Rossetti i den här essän, men själv kan jag inte se det. Hon förlöjligar, visst, men fördömer inte, snarare tvärtom. Men det är här det blir svårt - vad är Woolfs egen åsikt och vad är ironi? Hon menar att Rossetti har fått sin uppenbara begåvning av födseln, att Rossetti skriver utifrån intuition. Det är knepigt att avgöra huruvida Woolf menar att det är dåligt eller bra. En analys kan säga att Woolf ser upp till Rossetti för just detta. Men om så vore, kunde bara Woolf själv det erkänna. Här kommer ett citat från essän, som i mina ögon säger mer om författaren själv än dess tilltänka "offer":

Ty ni var sannerligen inte helgon alltigenom. Ni räckte lång näsa, ni pekade finger. Ni tog strid mot all form av humbug och förställning. Visst var ni blygsam men samtidigt kategorisk, säker på er begåvning, övertygad om er vision. En fast hand tuktade era rader, ett skarpt öga prövade dess musik. Ingenting menlöst, onyttigt, ovidkommande tyngde era sidor. Kort sagt, ni var en konstnär.

Christina målad av sin bror. Bildkälla: Gallimaufry
 

torsdag 5 mars 2015

Mondiano

När jag ändå var på bibblan röck jag åt mig Nattens gräs av Mondiano, du vet Nobelpristagaren. Jag brukar inte läsa Nobelpristagare, för böckerna är ofta så tjocka. Men boken var rätt tunn och Mondiano är fransman, så är det. Jag blev besviken. Inte på hans språk, det är det inget fel på, men på huvudkaraktären. Herregud, en mer kall och tråkig person får man väl leta efter! Det kändes som om han inte hade något inre liv alls. Två små ögon som springer omkring i Paris mitt i natten. Jag överger Mondiano, tyvärr, trots franskheten.

onsdag 4 mars 2015

Det förtorkade hjärtat


Den värld de döda lever i är ett förtorkat hjärta.
Varje värld är ett hjärta, en sfärisk rytm,
en omöjliga avsikters rytm
som ändå sjunger sig själv, tror sig höra musik.
Den värld de döda lever i är en tyst kör.
Den hör inte sig själv, den sjunger inte sig själv.
Dess vilja har stelnat till minne,
svart som levrat blod, utan flöde.
Till dödens smärtfria sorg pulserar den.
Den värld de döda lever i är ett levande hjärta
i en kropp som en gång levde.
De döda rör sig varken mot himmel eller helvete.
Deras efteråt är deras förut.
Den värld de döda lever i är ett förtorkat hjärta,
samma hjärta som alltid, fastän förtorkat.


Jag hittade en liten poesibok, tunn och eländig utanpå, som visade sig innehålla en märklig skrift - de dödas liv - skriven av en Laura Riding och illustrerad av John Aldridge. Denna Laura verkar ha varit en verkligt originell person. Gavs ut på Woolfs Hogarth Press och gav sig efter poesin in på språkfilosofin. Boken innehåller flera dikter, som alla har titlar såsom De dödas tre själar, Mortjoys (han är en lycklig död) teater, Romanzels förvandling, Dödfödslar, De dödas festmåltid osv. Illustrationerna påminner om några av mina egna bilder gjorda i collageteknik, som också har symboliken som tema: kroppar, växter, hus, trappor, skelett. När jag betänker ordet arketyp är det detta jag ser framför mig.


Illustration till dikten ovan.
 
 
I eftertexten kommer en viss förklaring till boken i och med Ridings eget uttalande om att de döda inte är döda i fysisk mening, de är levande döda - "de tröttsamma massor som lever sina monotona, repetitiva och självförgörande liv här och nu", som Jonas Ellerström skriver. Och detta skulle vara under "en period i den moderna tillvaron, och särskilt den moderna konsten och litteraturen, under vilken all livlighet tycktes dödsmärkt och en lögn om livet blåstes in i döden, i namn av verklighet" (Ridings egna ord i en bandupptagning från 1972). Alla dem som någon gång fått ett verk refuserat kan väl kanske känna igen sig i hennes frustration. Det handlar om identitet och att känna sig sedd eller hörd. Hör man hemma eller blir man avvisad?


tisdag 3 mars 2015

En kvinna

...heter boken direkt översatt från franskans Une femme. Kvinnan heter den på svenska. Utgiven 1987 i Frankrike, 1993 i Sverige. Boken är fysiskt lika liten som de andra av Ernaux. Den kommer från magasinet, limningen har släppt i ryggen och den lägger sig slappt till vila i två delar när man slår upp den. Jag gråter när jag läser. Inte så mycket för att innehållet är sorgligt, utan för att den påminner mig om mina egna fasor inför mina föräldrars kommande åldrande och död. Det är något oundvikligt. Är det inte så att det är naturligt att begrava sina föräldrar? Man säger ju att ingen förälder någonsin ska behöva begrava sitt barn, men tvärtom - det måste ske. I verkligheten begraver (och har begravt i alla tusentals år före oss) många föräldrar sina barn. Allt liv är skört, oavsett.

En kväll i april sov hon redan vid halvsjutiden, utsträckt ovanpå lakanen, i underklänningen; hon låg med uppdragna knän, hennes kön var synligt. Det var mycket varmt i rummet. Jag började gråta för att det var min mor, samma kvinna som i min barndom. Hennes bröst var täckta av små blå vener.

Jag känner igen mycket från Skammen, samma raka prosa, världen där denna stolta och viljestarka kvinna, som inte kan ta sig ur sin låga sociala ställning i samhället, kämpar för sig och sin familj.
 
Båda hade samma drift att lyckas i livet men hans skräck inför den kamp som låg framför dem var större, liksom frestelsen att böja sig inför de villkor som var deras. Hos henne fanns övertygelsen att de inte hade något att förlora och att de borde göra allt för att klara sig, "kosta vad det kosta ville". Stolt över att vara arbeterska men inte till den grad att hon tänkte förbli det, drömde hon ständigt om det enda äventyr som hon tyckte var henne värdigt: att skaffa sig en livsmedelsaffär. Han följde henne, hon var den sociala viljan i deras tvåsamhet.

En intressant iakttagelse kring Ernaux och översättningar är hennes två böcker om sin far och sin mor. Boken om fadern heter La place ("Platsen") på franska men Min far på svenska. Och boken om modern heter Une femme ("En kvinna") på franska men Kvinnan på svenska. Varför har man valt att ändra på titlarna?



Bildkälla: Fagus
 
På Tumba bibliotek sker ikväll:

Författarbesök: Sara Stridsberg

Författaren Sara Stridsberg besöker Tumba bibliotek för att berätta om sitt författarskap och sin kritikerrosade roman Beckomberga — ode till min familj, en skildring av normalitet och utanförskap, en berättelse om drömmen att hålla någon kvar i ljuset som aldrig riktigt har velat vara där, om skräcken och längtan efter att falla.


Sara Stridsberg har befäst sin ställning som en av våra främsta berättare med romaner som Drömfakulteten och Darling River. Romanen om mentalsjukhuset Beckomberga blev nominerad till Augustpriset 2014.

Hämta dina gratisbiljetter på Tumba bibliotek från och med den 2 februari!
Evenemanget är kostnadsfritt.


Tyvärr fanns det inga biljetter kvar när jag frågade efter en, men man kunde dyka upp i ändå ifall det fanns "stjärterum" i lokalen. Så jag tänker försöka.

måndag 2 mars 2015

Räven, vitsippan och baskern

Åh, vad jag längtar till våren! Mina höstsatta narcisser och tulpaner visar sig redan i rabatterna; som små bruna och gröna svärd sticker de upp, och bara katten vet om de utmanar nattdjuren på fight. Det ledsammaste som finns är ju när rådjur och harar äter upp alla de efterlängtade blommorna.


 

Det här är jag! (I manlig form.) Jag hittade detta vykort i en bokaffär när jag lade vantarna på Sara Stridsbergs Medealand och andra pjäser på rea. Konstnären heter Catarina Kruusval och boken bilden kommer från heter Egon och rävungen. Åh, vad jag längtar efter sol och fjärilar!

Ropen skalla, fjärrlån åt alla!

Något jag tycker är mycket ledsamt är bibliotekens minskande service. Man har inte särskilt många böcker i biblioteket från början, det mesta godiset finns i magasinet om det inte säljs ut, och man är väldigt restriktiv med fjärrlån. Varför? undrar jag. Jag betalar gärna lite per bok, bara det går att fjärrlåna överhuvudtaget. Hur kan en bibliotekarie sitta och döma ut en bok bara för att hen inte har kunskap om boken? "Det här är ingen klassiker" etc. fastän det är det! Något jag uppskattar är öppna magasin, så man slipper bemötas med suckar p.g.a. att boken man vill ha är förlagd dit (hallå, det var inte jag som lade den där!). Och varför känner jag mig alltid så besvärlig när jag tar kontakt med en bibliotekarie? Det här gäller inte alla bibliotekarier, tack och lov, men de flesta. De går på defensiven direkt och gör så lite som möjligt för att hjälpa till. Helst ska du klara dig själv. "Gå hem och sök i någon databas istället för att fråga mig", verkar vara parollen. Och vad är ett leende? Att det blir ett stort publiktryck till en författarträff verkar vara dagens i-landsproblem istället för att bli till glädje, det pustas och stånkas. "Ånej, nu måste vi ändra lokal för att få in folk, hur ska det gå, hur ska det gå? Kan du inte bara gå härifrån så jag slipper tänka på det." Är det inte magiskt att så många vill komma på författarträffen? Är det inte just det man vill? Jag förstår inte själva attityden till omgivningen och människorna man ska serva. Bah!