tisdag 17 februari 2015

T.C.B.S. och The Inklings

Jag ville skriva om litterära sällskap, både i böcker och kring böcker, men det är inte lätt att hitta de mer speciella klubbarna. Det finns så många moderna klubbar och sällskap att man nästan måste känna till de äldre för att hitta information om dem. JRR Tolkien var medlem i två kända sällskap, T.C.B.S. - Tea Club Barrovian Society - och The Inklings. Den första fanns under hans skolår på King Edward's School i Birmingham. Man diskuterade litteratur, mytologi, språk och annat i skolans bibliotek eller på Barrow's café.

[...] Robert Quilter Gilson [...] together with Ronald Tolkien, Christopher Wiseman and Geoffrey Bache Smith, not only were the mainstay of the school's literary and debating societies, but also formed an unofficial club called the Tea Club and Barrovian Society - TCBS, which met for informal discussion over (illegal) tea in the school library in term-time, and at the cafe of Barrow's Store during vacation. There's little doubt that this group of dreamers and aspiring writers was the KES equivalent of the Inklings, a similar group that Tolkien later formed at Oxford with C. S. Lewis. Like the Inklings, the TCBS had an interest in languages, in myth and legend and especially in the Medieval and Saxon tales of England, a native tradition of story-telling which had been de-railed by the Norman Conquest. They wrote, they recited, they exchanged ideas, they fell in love with Words.
 

Barrows café ca 1905. Bildkälla:


The Inklings var alltså också en diskussionsgrupp, den här gången under Tolkiens tid på Oxfords Universitet, tidigt 1930-tal till 1949. På puben The Eagle and Child diskuterade man varandras texter, gav och fick feedback. Jag har själv varit med i en poesigrupp och kan säga att det verkligen stimulerar produktionen, liksom det också gör att man växer som skribent. Åh, jag hade så gärna velat vara med på en av deras sittningar! Vad hade man inte fått höra då?


The Eagle and Child pub. Bildkälla: Wikipedia
 
 
Gillar du förresten Tolkiens böcker, sagor, värld, språk och kalligrafi? Gå då in på tolkiengateway.net. Här kan man hitta mycket gott. Ulla Thynells bilder är väldigt vackra, så glöm inte att kolla in dem! Själv läser jag just nu There and back again - JRR Tolkien and the origins of the Hobbit av Mark Atherton. Den är på engelska, så det går långsamt, men den är riktigt bra om man gillar att läsa om mytologi, språk, litteratur och diverse akademiska teorier kring Tolkiens idéer och inspirationskällor. Jag måste dock erkänna att jag ibland skummar lite, för författaren går då och då ner sig i gyttjan och verkar ha svårt att komma vidare. Det var här jag läste om T.C.B.S. för första gången, vilket sporrade mig att ta reda på mer om den. Dessutom finns det en mängd uppslag till andra upptäcktsresor, jag försökte t.ex. hitta Beowulf på originalspråk (fornengelska), vilket förde mig till t.ex. Internet Medieval Sourcebook och på modern engelska på Northvegr. (Svenska versioner finns på de flesta bibliotek.) Nu kanske du undrar varför jag började prata om Beowulf mitt i alltihop, men det är naturligt då Beowulf är en huvudkälla för Tolkien. Flera av idéerna till The Hobbit har han hittat där, t.ex. draken som vilar på en förtrollad skatt, en liten "tjuv" som stjäl en liten sak från gömman, vilket gör att draken vaknar och drar ut på mördarstråk till närmaste by. Beowulf är i sig en "konstig" text på så sätt att den innehåller flera till stilen något olika texter och många svenska forskare (särskilt i äldre tider) har försökt hitta paralleller till Sveriges forna glans i den. Om man läser Björn Collinders översättning kan man vara uppmärksam på det i hans förord. Nåväl, nu ska jag fortsätta läsa i min There and back again...
 
 
Bildkälla: Walmart
 

måndag 16 februari 2015

Feministen Miyazaki

Jag hyser ett stort intresse för Hayao Miyazakis filmer, för de besitter en helt annan berättelsestil än andra anime-filmer. I hans filmer ryms hela världar, vilket jag tycker är särskilt från andras alster. De har ett djup och en större sammanhang. Vi såg Nausicaä från vindarnas dal igår kväll. Visste du förresten att namnet Nausicaä kommer från Homeros Odyséen? Hon var en prinsessa, som Odysseus mötte under sina färder. Han var naken, långhårig och smutsig, och prinsessans följe tog honom för ett monster.


Odysseus hittas av prinsessan Nausikaa. Bildkälla: Grammaticus


Miyazakis Nausicaä är en fantastisk film, episk och storslagen likväl som detaljrik och vardagsnära. Huvudkaraktären Nausicaä, prinsessan, besitter intressant nog många traditionellt manliga egenskaper såsom mod, beslutsamhet, vara aktiv, nyfikenhet och kunskapstörst. Även de vuxna männen i hennes lilla land lyssnar på henne och hon tar plats, vilket är lysande. I många andra Miyazaki-filmer är huvudkaraktären (eller en av dem) också av kvinnligt kön och har liknande egenskaper. Extra intressant är att flera antagonister också är kvinnor, oftast vuxna kvinnor (t.ex. general Kushana i Nausicaä och Eboshi i Prinsessan Mononoke) till skillnad från protagonisten, som brukar vara barn eller ungdom (Nausicaä själv i förra exemplet och Mononoke i andra).


Kushana och Eboshi. Bildkällor: Mangauk och Medialib


I Spirited away är antagonisten en gammal häxa, liksom i Det levande slottet. De två är dock inte bara elaka, utan skildras också med hjärta och mänsklighet. Jag tror att det är just det, som gör filmerna så attraktiva för mig; världen är inte bara svart eller vit, utan alla är både goda och onda, på sitt sätt. Oavsett kön skildras alla olika karaktärer med djup känslighet. Det är tydligt att tecknarna har gjort sitt fältarbete. Allra tydligast tycker jag man ser det hos Chihiro i Spirited away. Hennes rörelsemönster är fantastiskt bra utarbetat. I extramaterialet till Nausicaä säger man att Miyazaki är feminist och aktivt har valt att föra fram kvinnor i sina filmer (och i arbetet på studio Ghibli) och det är uppfriskande att se filmer, som bryter mot det vanliga mönstret.


Miyazaki. Bildkälla: Le monde


Förra året, 2014, började anime-serien Ronja Rövardotter (Sanzoku no musume Rōnya) sändas. (Här finns det första avsnittet att se: TV-dags.) Det är helt i Miyazakis linje att välja en sådan historia. Men nu är det inte pappa Miyazaki som håller i tyglarna, utan sonen. Det syns tyvärr. Han har valt att arbeta med datoranimation, vilket förtar mycket av känslan. Karaktärerna blir stela och livlösa, vilket är mycket tråkigt när man nu har lagt så mycket arbete på dem. För mycket arbete är det ju. 2D-bakgrunderna är ändå lika vackra som vanligt och vildvittrorna (som kallas harpyor) är underbart tecknade, även om deras tal inte är lika mustigt vildvittrigt som i den svenska filmen från 1984.


Bildkälla: TV-dags

fredag 13 februari 2015

Karen och Babette

För några år sedan reste vi med bil uppåt Sverige från någon del av Frankrike och fann då att vi hade tid att besöka Karen Blixens hem i Danmark, som nu inrymmer museum och café. Hennes trädgård är gudomligt vacker och läget kunde inte vara bättre vid kusten. Jag skulle inte ha något emot att bo där själv, och jag hade det faktiskt lite svårt att lämna gården när vi skulle åka hem.


Blixen. Bildkälla: Tumblr

En av mina favoriter bland hennes böcker och berättelser är novellen Babettes gästabud. Den har också gjorts som film (1987), som i sig själv är fantastisk. Makalöst skådespeleri och jag älskar att de faktiskt talar danska och franska och inte engelska. Har du inte sett den än så har du något framför dig, som kommer att leva inom dig under lång tid framåt.


 Bildkälla: Webhallen

 
Vi gjorde hennes festmeny en nyårsafton för några år sedan, men ändrade några saker till mer moderna skapelser, till exempel så undvek vi sköldpaddan och de små fåglarna. Men den magnifika efterrätten såg storlagen ut. 10 rätter tror jag att det blev. Den nyårsaftonen kommer jag aldrig att glömma. Det kommer inte min plånbok heller. Den har fått ge med sig ett antal gånger under sin levnadstid och kanske är det därför den hela tiden envisas med att gå sönder och "försvinna" i väskan när den ska fram.


Ur filmen. Bildkälla: Filmpunkten

torsdag 12 februari 2015

Daisy Walker - the magic librarian

I söndags satte vi upp ett Eldritch Horror-spel, som vi spelade klart igår onsdag. Det har sitt upphov i Lovecrafts universum och är därmed befolkat av monster, Ancient Ones (urgamla (och elaka) gudar), diverse portaler till andra världar (ja, du gissade rätt, man råkar oftast rätt illa ut där) och kultister av olika slag. Under sina resor ska man samla ledtrådar för att lösa gåtor, hålla sig vid liv och inte bli vansinnig. Man ska också undvika att äta upp sina allierade, frysa ihjäl, slå dåligt med tärningarna och ingå mörka pakter med... något som kräver tillbaka saker efter ett tag, typ ens själ (eller en kompis som inte alls hade något med saken att göra).

Kan man tänka sig - vi klarade det! Jag spelade förstås bokmalen Daisy Walker, "the librarian". Hon är vad man kan kalla en "magic librarian", någon som är insatt i mytologier, utomvärldsliga språk och gamla texter och som kan utföra ritualer.

Books and libraries in fiction can be mystical things; keepers of information, certainly, of secrets and sometimes of magic, as well. It's natural, therefore, that some authors like to spread some of that magic onto the librarian, too--when they aren't making them hot or scary, that is.



Daisy Walker. Bildkälla: Fantasy Flight Games


Hon ser visserligen rätt rädd ut på bilden, men det är egentligen monstren som ska vara rädda för henne. Spelar man henne rätt blir hon en Terminator-bibliotekarie, som finner ledtrådar i sina egna (och andras) strumpor och viftar bort monster som om de vore gjorda av papp. Hon kan övertala de flesta att ge henne saker eller göra henne tjänster och hennes assistenter köper böcker med trollformler lika lätt som vi köper motorolja på lokala bensinmacken (nej, förresten, bensinmacken skulle behöva följa efter oss, för att liknelsen ska funka).

Det är bara i vår verklighet som bibliotekarier behöver fajtas om lön och frihet, i det här spelet är hon den främsta aktören, som verkligen behövs för att världen ska räddas från en vansinnig förintelse. (Okej, hon har inte så många muckler, men det brukar inte gå så långt i alla fall.)

onsdag 11 februari 2015

Här möts vi i musiken

Har jag redan radiotipsat om Rendezvous med Kristjan Saag i P2? Nåväl, för alla er som liksom jag gillar svängiga rytmer från förr - det här är ett grymt program. Det vill säga grymt mot plånboken. Jag vill köpa all musik bara för att kunna lyssna om och om igen. Och det blir ofta att skicka efter skivor från USA av någon anledning. Grymt mot kroppen eftersom man alltid behöver en (hrm, okej fler än en) cocktail i handen, högklackat, en hög frisyr och så till sist en blank flygel att nonchalant (men obestridligen galant) luta sig mot. Eller så dansar man runt i köket, medan fredagsmiddagen puttrar på spisen. Grymt bra, med andra ord. Att programmet sänds just på fredagar är en gudagåva. Vad kan göra starten på helgen bättre?



Kristjan Saag. Bildkälla: Sveriges radio


Passande bild, inte sant? Ett så här coolt program måste göras i evigheters evighet, amen.

Månmagi

Om kvällarna högläser vi Det blåser på månen av Eric Linklater från 1944. Det är en komisk och äventyrlig berättelse, som innehåller en hel del magi och satiriska porträtt. Byborna har namn, som hänger samman med deras yrke, t.ex. konstapel Svärd och häxan fru Häxelin. Det bästa namnet har såklart prästen: Pastor Nådendal. Det kan inte bara vara jag som tänker på Finland nu. Översättaren har säkert haft mycket roligt i sitt arbete med den här boken. Den är underhållande som få och den har korta kapitel, så den är lätt att läsa högt om man som vi tar ett kapitel per kväll. Vi har denna nyutkomna version:



Urklipp från bildkälla: Sofia Wistam


Men den här framsidan går inte av för hackor heller: (Det ser faktiskt ut som om den nya omslagsartisten, Katarina Strömgård, har sneglat på den, om ändå så lite. Det tycker jag bara är bra, färgerna och valen av motiv är båda passande till berättelsen.)


Bildkälla: Barbula
 
 
Jag är svag för allt som har med månen att göra, måste jag erkänna. Visste du att den engelska drottningen Elizabeth I tyckte om att associeras med månen? Skulle vara intressant att veta mer om vad månen kunde symbolisera på den tiden. Vad symboliserar månen i dagens samhälle? "Vi" som har varit där och vet vad som finns (och inte finns) på ytan. Jag såg en film för några veckor sedan, jag tror att den hette The moon. Den handlade om en man, som arbetade själv på en månbas med att utvinna något material, som sedan skeppades till jorden. Hans enda sällskap är en robot. Men så börjar han se i syne, eller...? Den är faktiskt hemskt spännande, jag trodde att det var en skräckfilm först, men det är det inte. Man kan kalla det för en långsam thriller. Se den om du har möjlighet, utvecklingarna är inte vad du tror!
 

tisdag 10 februari 2015

Hällandet av vatten


Det som upplever. Det som sugs
upp av varje källa. Det som är själv
en källa till allt. Varje suck
som vinden stiger. Uppåt med skyarna. Liksom
gnistor stiger uppåt från en sprakande eld. Det som är
utan egenskaper. Det som inte kan känna
någonting annat. Det som i
sanning nästan inte
är till. Nästan
inte.







Av Ann Jäderlund, ur Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar



Jag känner igen bilden av att hälla vatten över sig, men i form av att hälla vatten över sina händer. Vad kommer det ifrån? Säkert någon dikt. Det samspelar med »vind över mina händer«, även det säkert från någon dikt någonstans, någon gång. Handlar det om att rena sig själv från något illa man gjort? Handlar det om att dö och pånyttfödas? Kärnan som finns kvar, den lilla starka kärnan, det är det som upplever.