Promenader i Virginia Woolfs London

...heter boken jag nämnde härom dagen. Den är skriven av Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs Universitet, och utkom 2014. I princip är den en genomgång av promenaderna i Woolfs böcker: Resan ut, Natt och dag, Jacobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando, Ett eget rum, Vågorna, Flush, Åren och Mellanspel. Jag har inte läst hela än, boken är som mest givande när jag läser en Woolf-roman samtidigt som kapitlet om denna roman i Larssons bok. Som all litteraturvetenskaplig text är den något svår att läsa i ett streck - där finns ju så mycket information - så att läsa ett kapitel i taget samtidigt som romanen det handlar om är en bra idé. Tycker man att Woolf är svårläst är den här boken ett bra köp, för den ger läsaren infallsvinklar och pekar på detaljer som utan sammanhanget lätt förbigås. Även om jag läser ut den kommer jag att ta fram den igen så fort jag läser om någon Woolf, bara för att bli påmind om allt romanen har att ge.

Bildkälla: Atlantisbok

Fortsätter med Woolf

Efter att ha läst Natt och dag har jag nu tagit fram Jacobs rum, som jag tidigare känt mig avig till, oklart varför, men vars början gav mig rysningar av välbehag. Omslaget är inte det bästa, det är rent av tråkigt. Nog kunde man ha lagt lite mer tid på att hitta en bild, som gav oss en inblick i själva berättelsen, snarare än att föra fram författarinnan? Men det kanske är hon och inte berättelsen som säljer.

I en bok om Woolfs böcker - jag skriver mer om den imorgon - står det att Woolf började skriva just Jacobs rum när hennes bror dog. Jacob kanske är just brodern, eller en bild av brodern såsom han kunde ha varit, eller borde?

Bildkälla: Elisabeth Grate

Förvånansvärt

...är att jag idag läste klart Natt och dag. Den var lättläst - i efterordet står just att Resan ut och Natt och dag är de enklaste av Woolfs böcker, då de är mer traditionellt berättade än de senare böckerna. Jag tänker mig att Natten är drömmarna och Dagen verkligheten. Katharine och Ralph är Nattens barn och William, Cassandra och Mary Dagens.

De steg av och gick ned till floden. Hon kände hur hans arm stelnade under hennes hand och visste av det skälet att de hade kommit in på det förtrollade området. Hon skulle kunna tala till honom, men vem var det han svarade med den här främmande darrningen i rösten, den här blint dyrkande blicken? Vad för en kvinna såg han? Och vart gick hon, och vem var hennes följeslagare? Ögonblick, fragment, en sekunds drömsyn, och sedan de flyende vattenmassorna, vindarna som skingrades och upplöstes; sedan också besinningen efter kaos, trygghetens återkomst, den fasta marken, praktfull och lysande i solen. Ur hjärtat av sitt mörker uttalade han sin tacksägelse; från ett lika fjärran, lika undangömt område svarade hon honom.

Back with Woolf

Efter fasadbyte och -målande, bröllop och efterhörande vila är jag nu tillbaka och ser fram emot en fin läshöst. Men det är ju inte höst ännu, betänk alla varma dagar och förhoppningsvis ljumma nätter som stundar framför oss. Jag ser fram emot skördetiden och planerar att safta och sylta så gott det går utan att ha odlat något själv.

Så här i efterhand tänker jag att Helen inte var den bok jag tyckt bäst om, huvudkaraktären var något för mesig för min smak. Den starkaste erfarenheten har istället varit Woolfs Resan ut, som jag läste ut veckan efter bröllopet. Jag har nog nämnt något om hur länge jag tragglat med den, att den tråkat ut mig osv. men andra halvan av boken, eller kanske något mer, gjorde mig hänförd. Jag läste och läste och blev förargad över hjältinnans död och ville aldrig att boken skulle ta slut. Den gav åt dagarna ett skimmer, det där som Woolf så bra beskriver utan att sätta något som helst ord på vad det skulle vara som orsakade det. Saker bara är, händer, kan hända och har hänt. Ordet varför är inte det viktiga. Det är rätt skönt att ha det så. Livet fortgår ju, trots allt - trots kärlek, död, förtvivlan, arbete eller inte arbete, känsla eller inte känsla, lärdom, intresse eller obryddhet. Så jag började direkt på en ny så fort jag kom hem, Natt och dag.

Katharine är för mig sinnebilden av hur en känslostyrd kvinna skulle vilja vara, om hon nu var missnöjd med hur hon är. Woolf beskriver det som "manlig" kvinnlighet jämfört med kusinen Cassandras "kvinnliga" kvinnlighet. K är en ensamvarg och bryr sig i stort inte om något, hon uppvisar sällan några känslor, varken för sig själv eller för andra. Och Ralph måste vara den man jag mest av allt vill slå till, bara för att han är ett sådant arsle. Det är intressant hur Woolf hela tiden ställer olika könsroller mot varandra och hur hennes karaktärer antingen besitter rätt egenskaper eller inte jämfört med dessa. Hon lyckas också beskriva ett sammanhang unga män och kvinnor kunde tvingas leva i eller efter och hur olika de bedömdes utifrån sitt kön. Jag läste någonstans att upplägget kommer från Shakespeares Trettondagsafton eller En midsommarnattsdröm, det här med några ungdomar som älskar varandra eller inte på ett sammansnärjt vis. Och faktiskt läser jag om kärlek och förälskelse sida upp och sida ner och jag är förvånad. Och jag vet inte varför jag är förvånad.

Bildkälla: Bokus

Tradalala

Jag har visst tagit lite semester, återkommer inom kort!

Helen

Är nu så pass inne i Helen att jag kan tycka att den är något pratig. Och jag relaterar den hela tiden till Austens böcker, t.ex. Emma och Stolthet och Fördom. Karaktärerna förkroppsligar en egenskap eller en dygd, såsom de på ett sätt också gör hos Austen. Men den kanske tar sig. Vi får läsa vidare.

Roligt på webben

Den här bloggen är störtrolig.

Arga bibliotekstanten av Lucassi

Nina

Gillar du Nina Simone? Det gör jag. Förra veckan skrev DN om henne och den nya filmen om hennes liv, "ett liv som bland annat präglades av medborgarrättskamp, depression, våld, piller, sprit, knark och landsflykt till Liberia och Europa." Vill du läsa så finns artikeln här.

Simone via Gilles Peterson worldwide

Glad midsommar!

Helen hälsar så gott från sitt 1830-tal!

Sommarblomster via Svensons hälsocenter

Slutet

Så har jag läst klart Hin Ondes hus. Som du kanske förstår slutar det ju inte bra. Eller kanske så slutar det på det enda sättet det kunde sluta, nästan alla dör. Edvard dödar Anna, när hon inte lyssnar på honom och inser vad de måste göra, och Edvard själv dör efter att i ett utbrott gett sig på berättaren, han som drogs så till det gamla ödsliga huset i Stockholm och prompt ville bo där.

Något vi får veta är att stamfadern till Edvard, som kusligt nog liknat honom på pricken, mer än sin egen far, också blivit sinnesjuk i en handvändning och dött nere i källaren. Ingen vågar sig dit och husmodern, som visar Anna runt huset när hon kommer dit, berättar om detta på ett så klassiskt sätt att Anna blir nyfiken och bara måste ner för att se lönngången och källarplanen. Något kanske ligger bakom Edvards öde? Var han stamfadern reinkarnerad? Var det stamfaderns synder han behövde återuppleva och botgöra? Vem vet, något lurar i alla fall där bakom.

Slutet är dock alltså att berättaren lämnar huset levande och är inte längre nyfiken på dess invånare eller historia. Så gick det. Jag tycker att Aurora Ljungstedt skriver fängslande. Hon använder sig av knep som är lätt igenkännliga för en som läst lite skräck eller thrillers, vilket inte är negativt utan snarare bara en del av genren. Spänning skapas bland annat genom igenkänning och förväntan och Ljungstedt har begagnat sig av dem. Alltså undrar man hur det kommer att gå, även om man så att säga vet det innan. Men vad händer där nere i källaren? Och vad händer innan Anna dör? Och hur dör hon? Etc. etc. Rekommenderas.

Den här bilden är för ljus. Bildkälla: Mingla

Det främmande trädet

Det främmande trädet står med granna frukter,
det främmande trädet står med purpurhängen
på en solig sluttning och viskar sakta:
Kom, kom, du gyllene dotter, du höstens vandrerska, du skogens lyssnerska,
jag skall säga dig varifrån lyckan kommer och vart lyckan går.
Lägg dina fingrar på min bark och jag skall
hölja dina lemmar med höstens härlighet.
Kom, kom, du smekande, du sagolika, du lyckliga, du röda,
jag skall visa dig vägen som ingen kan finna allena...
Kom, kom, du bleka, du blodbegärande,
du skall gå långt härifrån, dit där ingen känner dig,
där skall du möta österländska ögon,
de fråga aldrig, de vila i vemod...
Du skall leva fjärran från ditt hem och vara lycklig.

Edith Södergran

Del 2

Idag har den unga flickan, Anna, som togs omhand av prostinnan, gift sig med främlingen, alltså Edvard, båda ovetandes om släktskapet. Den danska skådespelerskan har kommit tillbaka till Sverige med sin nya man och ett gossebarn - de åker nu runt på vägarna och visar upp djur, som jag förstår det. Hon läser, under en ovädersnatt, i Annas hand, varpå hon upptäcker ett födelsemärke och igenkänner sitt barn. Vi får också veta att Anna inte är det enda barnet, ett gossebarn blev fött samma natt, alltså en tvilling till Anna. Skådespelerskan, nu ett trasigt fattighjon, igenkänner också Edvard som den unge mannen som var så kär i henne i Köpenhamn för 17 år sedan. Hon skriver därför en biljett och lämnar den att läsas av Edvard, som efteråt inte kan gå till sin nya hustru, utan svimmar kritvit i ansiktet på schäslongen. De båda, Anna och Edvard, åker sedan från gården där de firade bröllopet i var sin vagn. Jag tror de är på väg till Stockholm och huset som nu kallas Hin Ondes hus. Anna har under hela den här tiden känt av att något inte är som det ska, men är så förälskad att hon inte förmår ändra sitt öde.

Vågar du leta reda på Hin Ondes hus i Stockholm?

Bildkälla: Stockholmskällan

Hin Ondes hus

Jag är mitt uppe i Hon Ondes hus av Aurora Ljungstedt. Eftersom boken inte får lånas hem, sitter jag på biblioteket och läser. Det funkar väl okej, inte kanske det jag hade önskat, men sådant får man ta, när boken är gammal och värdefull. De borde ge ut den i nytryck, om inte annat än så att den finns tillgänglig.

På försättsbladet står det: "I drömmar börjar all mensklig kunskap, / Bulwer". Edward Bulwer-Lytton var en engelsk 1800-talsförfattare, som skrev både historiska romaner, och som det ser ut, en skräckhistoria. Varifrån citatet kommer vet jag dock inte.

Det är isynnerhet ett, som framför alla de öfriga ådragit sig min uppmärksamhet. Dess dystra och mörka framsida, prydd med gråa sten-ornamenter i fantastiska sammanställningar, grupper af vapen och rustningar, och grinande hufvuden, fula som elaka andar, hvilkas kroppar jag ständigt föreställer mig ha' blifvit inmurade, så att endast hufvuden är synligt, ty det framstår omedelbart ut leret, som hvarje ögonblick tycktes färdigt att uppsluka äfven denna sista synliga del af den inbillade varelsen - de groteska carryatider, som på sina axlar uppbära porthvalfvet, hvilket är oproportionerligt lågt emot husets storlek, dess spetsiga gaflar och små fensterrutor, och slutligen dess ensliga och mörka läge, - allt detta tillsammantaget gjorde ifrågavande hus till ett föremål för min synnerliga förkärlek.
    Nästan varje gång jag vandrade ut, utan någon bestämd afsigt, syrdes mina steg, liksom ovilkorligt ledda af en hemligt makt, åt detta håll, och då jag vaknade ur min tankspriddhet, fann jag mig alltid stående vid dess väl igenlästa port, och helt naturligt och omedvetet vände sig då mina blickar uppåt på den stentafla, som, inmurad däröfver, framställde några otydliga och nötta spår, troligen af ett vapen, hvars sinnrika andemening nu icke kunde ega ringaste ansprål på att blifva förstådd; och den omskrift, hvaraf der och hvar fanns några nästan utplånade drag, förblef, trots mina ständigt upprepade bemödanden, alltid lika dunkel. Min inbillning gjorde den hvarje gång olika och hvarje gång mer hemlighetsfull och obegriplig.

Denna passus finns i bokens början och beskriver huvudpersonens begär till huset, som kallas Hin Ondes hus. Allt som kan kallas skräckromantik finns med här och meningarna är långa och krångliga.

Jag har kommit så långt i boken att denna huvudperson en natt förirrat sig ner i husets nedre delar och funnit gamla saker i en monter eller sekretär: brev, en hårslinga, torkade blommor m.m. och under dem böcker eller papper där en berättelse nedtecknats. Denna handlar om hur en änka skickat iväg sin 16-årige son Edvard ner till kontinenten, där han förälskar sig i en vacker dansk skådespelerska. Relationen slutar tyvärr dåligt och där övergår berättelsen till hur en prostinna och hennes väninna efter en ovädersnatt (märk väl!) på ett värdshus vaknar med ett litet flickebarn i prostinnans säng. Ett utländskt sällskap har samma natt sovit över på värdshuset och tidigt på morgonen lämnat det. Prostinna tar barnet till sig och hon växer såklart upp till en ung, vild och vacker kvinna. Hon är nu 17 år gammal och har förälskat sig i en främling, som i närheten sitter ute i skogen och målar.

Eftersom jag har ett hum hur historien slutar, så gissar jag att denna främling är Edvard. Jag gissar också att den danska skådespelerskan var med i det utländska sällskapet där på värdshuset. Hm...

Är den inte vacker?

"Helga varde ditt namn"

Glömde nämna igår att jag läste boken Starka kvinnor ute och blev så inne i läsningen att jag brände mig över axlarna och armarna, jag ser ut som en riktig kräfta. Så ett varningens ord för läsning ute av bra böcker!

Från ett besök på Myrorna kom Kvinna, konstnär - alltid rebella (1996), en memoarbok av Helga Henschen (1917-2002), konstnär, skulptör, författare, tecknare, you name it.

Helga via Helga Henschen

Hon verkar väldigt cool, den här Helga. Jag måste skriva ner en passus från memoarboken:

Min lillasyster var fyra år yngre än jag men mera försigkommen. Hon hette egentligen Atri men hon kallade sig själv Lilla Lösset. Någon gång hette hon Mörten på Abborrgrund eller Blodtörstiga Lejonet.
    Lilla Lösset hittade på nya namn till alla personer och saker.
    Mammas korsett hette Lämplig. Det var just när mamma drog i snörena och hakarna hakade i varann och det knäppte till som Lilla Lösset döpte korsetten.
    Vår storasysten Gerda hette Fröken Dolda.
    Lilla Lösset tyckte att hon såg så hemlighetsfull ut när hon tittade sig i spegeln.
    Fröken i folkskolan hade gula skor som knarrade när hon gick. Skorna hette Giseliiid.
    Vår sömmerska, fröken Johansson, hette Sticker på knappnål.
    Broder Anders som egentligen hette Anders Wilhelm, han fick namnet Prins Eugen och min vintermössa hette Styrbjörn. Själv hette jag Vetekatten eller Sturekatten just när jag drog mössan på huvudet.
    Lilla Lösset hade ögon som en örn. Ändå såg de så milda ut, nästan lite blyga.
    Men om något manfolk fanns i närheten - i ålder från fem till nittio - då började det glittra i Lilla Lössets ögon.
    Hon såg allt, noterade allt. Hon märkte genast om någon var kär eller ledsen eller väntade barn - ofta innan personen ifråga själv visste om det. Hon observerade varje fläck på en kavaj eller klänningsfåll, om någon hade filmjölk i mustaschen eller en guldtand längst inne i gommen.
    Farbror Isaac [Grünewald] var ofta bjuden på kalas hos mormor Anna på Floragatan. Han döptes till Bjuder på konfekt.
    Det var när han trädde in i salongen och kysste mormor på hand och såg så där älskvärd och vällustig ut.
    Reda i tamburen började Lilla Lösset och kusin Susanna att härma honom.
    De sköt fram sina små magar och krusade läpparna i ett lystet leende.
    Sen marscherade de efter på behörigt avstånd och sa: "Bjuder på konfekt, Bjuder på konfekt, Bjuder på konfekt..."
    En berömd professor, kollega till pappa, han döptes till Runkapitta.
    Lilla Lösset hade nämligen noterat att det var nånting som rörde sig i professorns byxor när han steg upp från middagsbordet.

Det här berättade Lilla Lösset för mig i barnkammaren.

Det här är från kapitlet "Namnen". Det finns så många härliga personer i hennes liv. Jag fattar inte hur hon kommer ihåg allting. Hon måste ha skrivit dagbok, för det måste vara stört omöjligt att komma ihåg alla dessa namn, för att bara ta dem som exempel. Och en koppling till det nutida:

Axel Törneman, han var en riktig konstnär. Djärv och häftig. Stilig och farlig som en indian.
    Han ropade svärord mitt under en fest hemma på Rosenvik. Fast hans fru var med. Att han vågade! Hon hette Gudrun. Hon var norska. Hon hade guldhår och var vacker som en drottning. [...]
    Törneman målade porträtt av undersköna damer.
    Morfar beställde jätteporträtt av sina vackra döttrar Signe och Carin. De skulle hänga ute hos honom på Galleriet [Thielska], det hade han bestämt.
    Långt senare var Ulf Linde intendent på Galleriet. Han lät bära ner och gömma undan porträtten i källaren.
    "Dom förgiftar atmosfären", sa han till min syster Gerda.

Ur kapitlet "Konstnärer". Här är det ena porträttet, det av Signe Henschen:

Via Pinterest

Hittar du den här boken, läs den för alla gudars skull, den är kvick och underhållande, precis det man behöver efter att ha lyssnat på nyheterna. Och glöm inte Rendezvous ikväll!

Bokomslaget via Helga Henschen

Starka kvinnor

I födelsedagspresent fick jag en bok som heter Starka kvinnor som fört Sverige framåt (2005) av författarinnan Gunilla Lindberg (1934-2011). I den kan man läsa om 15 kvinnor, som på olika sätt och i olika sammanhang kämpat för sin sak och därigenom påverkat Sveriges sjukvård, lagar, religion, barnavård och skola - det vill säga det nya moderna samhället.

De flesta av kvinnorna hade jag aldrig hört talas om, vilket är mycket synd. Har du någonsin hört namnen Emmy Rappe, Hanna Ouchterlony, Elfrida Andrée, Karolina Widerström, Kata Dahlström, Ida Norrby, Kerstin Hesselgren, Pauline Brunius, Elsa Brändström, Nanna Svartz eller Elsa Andersson? Inte jag. Däremot visste jag vem Ellen Key, Maria Elisabeth Hesselblad och Siri Derkert var. Ottar (Elise Ottesen-Jensen) hade jag hört talas om, men jag kom inte ihåg att hon var sexualupplysare.

Gunilla Lindberg via Fokus

 

Just Maria Elisabeth Hesselblad (1870-1957) var särskilt roligt att läsa om. Hon grundade en ny gren av Birgittinorden med bas i Rom, i det hus vid Piazza Farnese där den heliga Birgitta bodde på 1300-talet, och saligförklarades av påven år 2000. Jag och min mamma besökte Birgittasystrarnas gästhem i Vadstena för mer än 10 år sedan och tyckte mycket om det. Vadstena är en speciell stad. Man förstår och känner varför den så tidigt varit viktig för handeln och makten. Den stora Birgittakyrkan gör förstås sitt till. Den ser ut som en lada men omringas av en sorts helighet jag inte stött på så många gånger annars. Vissa platser är bara så, de känns. Det finns ett lugn där, som gör en gott, även om man inte är troende. Jag tycker om historia och särskilt dras jag till gamla heliga platser, det kan vara tempelplatser, klosterruiner eller bara skålgropar. Om jag åker på semester är det inte i första hand för att solbada, utan just för att besöka sådana platser runt om i världen.

 

Hesselblad via Birgittasystrarna

Su Tong

En av mina favoritböcker är "Den röda lyktan" av Su Tong (1963-). Novellen heter egentligen "Hustrur och bihustur" (1989) och är kanske mest känd som film, gjord 1991 av Zhang Yimou. Man kan tro att eftersom filmen är bra, så kanske boken inte är det, men då bedrar man sig. Boken är lika bra, eller bättre! Den börjar ödesmättat: "När fjärde hustrun Sonlian bars in i familjen Chens trädgård var hon nitton år." Jag tycker att denna första mening når upp till samma höjd som de kändaste (Selmas t.ex.).

Intressant är att Su Tong är en författare av manligt kön som skriver utifrån en kvinnas perspektiv. Jag började misstänka att det var så när jag läste den första gången. Huvudpersonen är något manlig i sitt sätt, och då menar jag manlig såsom många manliga ungdomar framställs i litteraturen: lever för dagen och självsäker bland annat. Å andra sidan är det väl bra att fler kvinnotyper får plats, för även kvinnor har ju dessa egenskaper. Det intressanta är att jag reagerade på det, att det stod ut och gjorde mig uppmärksam på att något var annorlunda.

Ur filmen Den röda lyktan via Havstroll

 

Su Tong via The Arts House

 

Min volym innefattar även en annan novell: "Shu Nong", av samma författare. Enligt det allsmäktiga Wikipedia hör Su Tongs berättelser "huvudsakligen till två kategorier, dels vardagliga skildringar av ungdomar i en mindre stad på 1970-talet och dels berättelser från den fiktiva landsbygdsorten Fengyangshu under 1900-talets första halva som präglas av dekadenta och mystiska stämningar". "Hustrur och bihustrur" är alltså av den senare arten medan "Shu Nong" är av den förra. Varken den ena eller andra berättelsen har något lyckligt slut. Ond bråd död är vad som är resultatet av all möda. De är mycket läsvärda, hur som helst.

Skogens ljusa dotter

Var det ej i går
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop
och alla voro glada?
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.


När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
fanns ingen olycklig på jorden:
skogens ljusa dotter är fri från längtan,
hon är blond och stillar alla drömmar,
hon är blek och väcker alla begär.
När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen
och tallarna så stolta på den stupande branten
och enarna så glada på den soliga sluttningen
och de små blommorna hade alla vita kragar.
Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,
de glimmande sjöarna summo i deras ögon
och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.





Edith Södergran

Edith Södergrans brev till Hagar Olsson

Jag läser just nu en volym brev, nämligen den finlandssvenska modernistiska poeten Edith Södergrans (1892-1923) brev till vännen Hagar Olsson (1893-1978), även denna författarinna en förgrundsgestalt inom den finlandssvenska modernismen. Breven tillkom under perioden 1919-1923 och gavs ut 1955 med kommentarer av Hagar Olsson. Kommentarerna är viktiga för förståelsen av breven, för de kan till och från vara nog så förvirrande och Hagars svar är sedan länge borta. Södergrans brevskrivande liknar hennes lyrik, stark och målmedveten, en urkraft. Boken är självlysande, skrämmande och intagande, allt på en gång. Birgitta Svanberg skriver på Nordisk kvinnolitteraturhistoria:

Ediths brev med sina utförliga bakgrundskommentarer av Hagar Olsson, kan läsas som en tragisk roman om hur två kvinnors djupa och kärleksfulla gemenskap gradvis upplöses. För Hagars del uppstod snart starka skuldkänslor. På hennes ansvar låg de många uteblivna besöken, de fördröjda brevsvaren som kom med allt längre mellanrum, trots Ediths ständiga klagan: "Har du glömt mig?" Hagar framhåller i kommentaren sitt arbetstyngda liv, sina många sjukdomar och familjens krav på henne under ferierna.

Edith Södergran bodde i Raivola i Karelen medan Hagar Olsson bodde i huvudstaden och det var inte lätt att resa till Edith, då Karelen var ett militärt osäkert område med många restriktioner kring resande. Vi får följa Ediths vardag, hennes svårigheter med att få mat på bordet, hennes litterära utveckling och bokutgivning och tankar kring mystiken, Steiners antroposofi och Nietzsche, bland annat.

Exempel på Ediths handstil via Lotten

 

Edith och Hagar via Books from Finland

 

Tycker man om Edith Södergrans poesi ska man definitivt ta en titt på Ediths brev. Just kommentarerna av Hagar Olsson gör dem oförglömliga och ger oss en inblick i den tidens livsförhållanden för den kvinnliga poeten i Finland, som dog hemma på gården i Karelen 1923 av den tuberkulos som utbröt redan 1908.

"Älvkungen" av Goethe

Eftersom jag tycker att det är så roligt att analysera texter, så ger jag här ett litet smakprov på dikten "Älvkungen" av Goethe. De tekniker jag refererar till är Yvonne Lefflers "antecipation" och "identifikation", som hon i sin avhandling och i flera andra texter diskuterar. Antecipation betyder föraning och identifikation är ju vad det är. Först dikten:
 

Vem rider så sent i stormens dån?

En fader det är med sin späde son.

Och gossen har det så gott på hans arm:

Den känns så fast, och hans famn är varm.

 

Min son, varför döljer du rädd din syn?

Älvkungen, far, där vid skogens bryn,

Älvkungen med krona och släp du väl ser?

Ett töcken, min son, och intet mer!

 

”Du väna barn, kom, följ mig åt!

Av mig får du lära mång lek och låt.

Av brokiga blommor står stranden full.

Min moder skall klä dig i skrudar av gull.”

 

Min far, min far, du hör väl ändå,

Vad älvkungen lovar mig få?

Var lugn, var lugn, min älskade pilt!

I vissna löven susar det milt.

 

”Kom fagra gosse, kom, följ mig blott!

Mina döttrar vårda dig ömt och gott.

Mina döttrar, de svinga i ring var natt

Och vagga och söva dig in min skatt."

 

Min far, min far, du ser då väl nog

Älvkungens döttrar i dyster skog?

Min son, min son, nu ser jag det gott:

De gamla pilar skymta så grått.

 

”Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,

Jag tar dig med våld, om ej villig du är.”

Min far, min far, han hårt i mig tar,

Älvkungen gjort mig illa, far!

 

Sin häst han rysande sporrar i hast

Och håller det kvidande barnet fast.

Sin gård omsider når han med nöd.

Då låg i hans armar gossen död.

 

Antecipationstekniken kan påträffas redan i den första raden: ”Vem rider så sent i stormens dån?” Omgivningen är mörk och det regnar och blåser, kanske blixtrar det. Det är en stämningsskapande föraning genom den olycksbådande miljöbeskrivningen, om än så kort som en rad.

Vi förutsätts, enligt Leffler, hysa empati för en karaktär samtidigt som vi är rädda för att denna karaktär ska råka illa ut. I Goethes dikt får vi direkt sympati för fadern och sonen som rider sent i stormen. Goethe börjar med en fråga: vem? Vi är här åskådare som pejlar in hästen och ryttaren med den lilla sonen i famnen. Vad gör de ute så här sent? Varför rider de i storm? Vi börjar här identifiera oss med sonen, som är trygg till en början. Att det handlar om ett barn, som behöver skyddas, gör att empatin blir större. När barnet uttrycker rädsla anar vi att något otäckt kommer att hända. Skräcken skapas så i denna växling av identifikation och antecipation.

Vår åskådarposition ska, enligt Leffler, ge oss ett övertag gentemot de fiktiva karaktärerna i och med att den ger oss mer information, vilket gör att vi kan förutse den kommande händelseutvecklingen. Vi oroas i Goethes dikt av att det är ett oskuldsfullt barn, som ser älvkungen. Traditionellt är älvor inga goda varelser även om de är vackra. Ett exempel är ”Herr Olof och älvorna”, en medeltida ballad där herr Olof blir straffad med sjukdom och död därför att han vägrat att dansa med älvorna på väg till sitt bröllop. Vi förstår direkt att älvkungen är ett hot, inte bara för att pojken blir rädd, utan genom vår förförståelse av den övernaturliga varelsens karaktär.

Det repetitiva berättandet är tydligt. Replikerna skiftar mellan sonen, fadern och älvkungen. De ligger omlott, så att stegringen går från syn till tal till ett fysiskt hot, såsom sonen uppfattar det. Faderns svar på sonens frågor och utrop går från att lugna till att leka med och till sist till att inse att en verklig fara hotar. Rytmen i språket är fortlöpande, vilket bidrar till att skapa spänning. Bara det att fadern inte ser detsamma som sonen, gör läsaren osäker på allvaret i hotet. Upprepningen aktualiserar det som hänt tidigare men varierar det och förstärker företeelsen. Vi förstår att det är av stor betydelse för utgången och ser sambandet mellan händelserna.

Just dikter är speciellt roliga, tycker jag, att analysera, för det ryms så mycket i en så kort text. Varje ord är betydelsebärande på ett helt annat sätt än i en längre text. Man kan också överblicka en dikt bättre.

 

Nå, glöm inte Rendezvous ikväll kl. 17.00 i P2 och ha en bra helg, så ses vi nästa vecka!

Sommarpratarna i P1

Igår fick vi reda på vilka som ska sommarprata i år. Jag brukar ärligen inte bry mig så mycket, utan bara lyssna så ofta jag kan oavsett vem som pratar. Men när jag nu ändå såg listan blev det roligt att peka ut favoriter och skriva upp de datumen.

JUNI
23 Heléne Anderson - konstnär, f.d. kriminalinspektör, expert konstförfalskningar (Visst låter väl det här intressant? Jag tror att vi kommer att få underhållande berättelser om allehanda lurendrejerier i konstvärlden. Eller, jag hoppas att vi kommer att få det.)
24 Kalle Moraeus - musiker, artist, programledare

JULI
6 Nina Hemmingsson - konstnär, serieskapare
8 Hédi Fried - författare, psykolog, överlevande från Auschwitz
10 Marianne Mörck - skådespelare, sångare, regissör
22 Gunilla Röör - skådespelare, regissör, professor scenisk gestaltning
24 Syster Karin - nunna Alsike kloster
29 Kristina Sandberg - författare, psykolog

AUGUSTI
3 Åsa Jinder - riksspelman, kompositör, författare
8 Annika Norlin - låtskrivare, journalist, psykologstudent
10 Magnus Nilsson - kock, sommelier, driver restaurang Fäviken
15 Seinabo Sey - artist
16 Ulla Skoog - skådespelare, komiker, regissör

(Länkarna går till artiklar på DN om respektive person.)

Det är dessa program jag i första hand kommer att försöka lyssna på. 6 juli blir säkert något alldeles extra. Jag ser också fram emot 24 juli och 10 augusti.

Av Nina Hemmingsson via Tumblr