Detta med främmandegöringen

Konsten finns till för att "återställa förnimmelsen av livet" skriver Viktor Sklovskij; varseblivningen ska fördröjas och verkligheten skapas på nytt inför läsaren eller betraktaren. Det här tycker jag är essentiellt för min egen smak inom konst, musik och litteratur. Jag måste ha svårt för det jag tar in, annars är det för enkelt och därmed ointressant. Jag vill att konstnären ska utmana mig, lämna bort tydliga förklaringar och göra mig mottaglig för något nytt. Så även om jag kanske klagar ibland på att jag har svårt för någon bok, så är det oftast den som ger mig mest till slut. Det handlar om att återskapa något, men på nytt så att det framstår som klarare och starkare i detta nya ljus. För det vi avbildar på bild eller i text är ju detsamma vi avbildat så många gånger förut, men det gör ingenting om vi har ett annat perspektiv eller visar på någon detalj, för vi tröttnar heller aldrig på det som är viktigt för oss. Och allt vad livet innehåller är väl viktigt för oss?

Woolf - Duras

Och här satt jag med Mot Fyren i lugnan ro, när jag till min förvåning läste följande:

Med det här firar vi den stora händelsen - och det steg upp inom henne en egendomlig, på en gång öm och absurd känsla av att hon firade en högtid och att två sinnesrörelser väcktes inom henne: en djupare - för vad kan vara allvarligare än mannens kärlek till kvinnan, vad kan vara mera mäktigt och gripande, den bär ju dödens frö inom sig; men samtidigt måste man dansa en gäckande ringdans kring detta älskande par, som med strålande ögon trädde in i illusionernas sfär, man måste smycka dem med girlander.

Och det jag förvånades över var: "den bär ju dödens frö inom sig". Mannens kärlek till kvinnan alltså. (Eftersom hela detta stycke är en enda lång mening behövde hela citeras.) Är dödens frö det framtida barnet och därmed åldern, den oundvikliga? Eller menas äktenskapet och kvinnans uppgående i sin man? Jag återkommer nu till Dödssjukdomen av Duras:

Du ser inte längre. Du ser inte längre någonting. Du sluter ögonen för att åter befinna dig i din särart, i din död. [...] Du upptäcker att det är där, i henne, som dödssjukdomen närs, att det är den framför dig utbredda gestalten som anbefaller dödssjukdomen.

Nja, jag vet inte. Det kändes så levande när jag fann det första stycket. Men när jag nu jämför dem verkar det som att man talar om olika saker. Duras tänker att mannen här inte kan älska, han kan inte älska, har aldrig gjort det. Han talar om sig själv som barn och hon menar att han ljuger. Vad är det han berättar om? Vad har hänt honom? Kan detta ha påverkat honom att inte kunna älska? Och så avslutas det hela med att han får den enda kärleken han kunde få - den som avslutades innan den började.

Tre nya böcker av Duras på svenska

Igår gick jag in på Adlibris och satte bevaka på de tre böcker av Duras som kommer på svenska i år: Vicekonsuln, Horan på den normandiska kusten och Atlantmannen. Jag har aldrig använt mig av tjänsten förut, så vi får se om den fungerar. Efter 2014-års fiasko med Att skriva kände jag att: nu jävlar, det ska inte hända en gång till!

Det finns så väldiga mängder bra litteratur att man blir alldeles matt. Tänk att man får leva och läsa allt vad man vill! Det är inte alla förunnat i världen. Jag är tacksam för min lott.

Bildkälla: Shelley Shepard Gray 

 

 



Blåsa liv

Förutom Mot fyren så har jag nu plockat upp Blåsa liv av Clarice Lispector, som jag fick i julklapp. Man kanske kan tycka att det är en underlig titel, men när man läser om handlingen i boken så förstår man. "Författaren" skapar en karaktär, som benämns Ângela, genom att blåsa liv i henne, såsom flera gudomar i olika skapelseberättelser gjort med de första människorna. Hon får dock allt mer eget liv och Författaren inser att han till slut inte kan kontrollera henne. Frågan är vad Författaren ska göra, döda henne? Det är en vacker bok, orden formas likt röken från ett utblåst ljus än hit, än dit, och snart är de borta för att ersättas av nya. På baksidan står orden: "Att leva är en form av galenskap som döden skapar. Leve de döda för i dem lever vi." Man kan också säga att de döda lever i oss, likväl som tvärtom. Lispectors språk ger mig samma kick som jag antar att ett riktigt hårt träningspass ger den som har blivit beroende av daglig träning. Energi, ren energi. Lispector dog innan boken kom ut, så den vän, som redigerade den, vet inte om boken samstämmer med Lispectors önskemål. Vi kan bara spekulera.



Bildkälla: Kalkmålningar  

Jag gillar det här bilden, för den är så komisk. Är det så här våra drömda karaktärer får liv, månntro?

Världens litteraturhistoria

Jag skummade just igenom Världens litteraturhistoria (utkom 2000 f.Kr) av Göran Hägg. Men, och nu kan jag ta fel eftersom jag bara skummat den, han skriver utifrån sitt kön. Kvinnor nämns, men inte mer. Han värderar nästan alla författare såsom bättre eller sämre än någon annan, män alltså, och de djupare "exempel" på verk han tar upp (vilket ses som en styrka i den korta redogörelsen på bokens baksida) är bara mäns. En författarinna jag tycker om, Anaïs Nin, nämns kort i ett efterspel till Miller och under hennes bild har han skrivit något om att hon var "hårt sminkad" och "sexuell" (eller något liknande). Jag orkar inte ens gå och titta efter ordalydelsen. Åh, att inte förglömma, han nämnde hennes pornografinovellsamling också. ! Jag behöver inte ta upp de andra exemplen. Stackars mig, varför har jag satts till världen och behövt läsa sådant skräp.

Valaida Snow

Man skulle kunnat tro att namnet refererar till en mustig karaktär i en noir-bok eller film, men icket. Hon var jazztrumpeterska, sångerska och hade egna band. Hon levde 1904-1956 i USA, men var ute på turnéer, även till lilla Sverige. Jag fann henne i bloggen My Pretty Baby Cried She Was A Bird och där borde även du göra visit. Vilken otrolig historia hennes liv är: satt i nazistiskt koncentrationsläger och blev utbytt mot en tysk spion tillbaka till USA. Och vilken mörk sammetsröst hon har! Lyssna t.ex. till sången Caravan. Höfterna kan inte hålla sig, det är bara att dansa med.

Bildkälla: Commentaries on the times

Mot Fyren

Mot fyren är svår. Inte svår att läsa, men svår att älska, i alla fall just nu. Jag känner mig tvungen att leta efter andras omdömen, om så bara för att få en ingång. Ingela Lind i DN från 2004:

"Mot fyren" är hennes bästa bok, även om de andra, inklusive reportagen, essäerna och dagböckerna, alla är värda att läsa. Några är tråkiga, men "Mot fyren" (1927) har en lyster som inte går att värja sig mot. Den omflyter mig som en flod, där vattnet skimrar, stenarna är vassa, botten och yta beblandas och allt och alla flyter in i varandra. Här finns ingen fast punkt, bara förhållanden. Vattenmetaforen utgör en kritik av det statiska och linjära förhållningssättet till världen som en av huvudpersonerna, mr Ramsay (baserad på Woolfs far), är fången i.

Romanen är en triptyk, ett tredelat konstverk där den första delen liknar en trädgårdsmålning och den tredje utgör en rörelse, tio år senare. I mitten uppträder döden som tomhetens centrifug, bakåt och framåt i tiden. Utgångspunkten är barndomens sommarträdgård - ett mytiskt paradis. Stilistiskt rör det sig om en sorgesång; det handlar om förlust av en förkrigsvärld och ett försök att nå en annan. Här finns också en djup och bärande kamp mellan manligt och kvinnligt. Men Virginia Woolfs politik är aldrig fyrkantigt segerviss, ingen berättelse är given och framtiden osäker. "Mot fyren" går att läsa på en rad olika sätt.

Och Boel Hackman i SvD från 2007:

"Mot fyren" gestaltar en komplex kamp mot den kärleksfulla och moderliga mrs Ramsays vilja, och den är i mycket mindre utsträckning en nostalgisk hyllning till henne än vad många läsare uppfattat den som. Hela processen av liv och växande i romanen kräver att mrs Ramsay besegras. I "Mot fyren" ersätts det tidlöst förgångna med en patriarkal värld i förändring, och en tid närmar sig som till en del liknar den som Woolf beskriver i slutet av sin essä "Ett eget rum", där könsskillnad inte längre har någon betydelse och varken matriark eller patriark kan styra framtiden.

Det var väl det jag anade - detta om formen. Hennes penna går så snabbt över världen att man knappt hinner förstå vad som där beskrivs. Men så är det formen det handlar om, egentligen. För egen del tycker jag bäst om när form och innehåll vandrar tillsammans, men Woolf tycks tycka att det abstrakta innehållet är det viktigaste, vad saker och ting betyder snarare än vad de tillsammans ger, människornas utveckling. Det var det jag tyckte mig känna i Mrs Dalloway åtminstone. Nå, det bästa är väl bara att acceptera det och fortsätta, så kommer boken så småningom kanske att bli det där fyrtornet, som hägrar i fjärran.