Fundering

Äger jag kanhända en kvinnlig läsart? Det slog mig idag. I så fall ska jag sluta skämmas för den.

Drottning Victoria

I går kväll gick det på STV en film om den engelska drottningen Victoria och eftersom jag är alltför knäsvag för kostymfilm, så var jag inte sen att se den. Två timmar lång (har jag för mig) och inte en endaste gång såg jag på klockan eller behövde gå på toa. Då är det bra. Hjältinnans och hjältens relation har de fått till riktigt övertygande, vilket inte är så lätt alla gånger. Visst är det underhållande med ett förhållande där kvinnan är den som får fria, och inte mannen? Men så kommer frågan till mig - vad är det som gör att vi dras till alla dessa drottningar, kungar, prinsar och prinsessor? Varför är deras liv så hemskt intressanta? Varför vill vi se dem i vackra klänningar och diadem, dansande, promenerande, lyckliga? Jag för min del är svag för huvudrollsinnehavaren - Emily Blunt. Men det besvarar ju inte alls frågan.

Da capo

Jag blev helt enkelt tvungen att sätta mig med Mrs Dalloway igår. Jag vet att jag har börjat på den förut, för jag kände igen karaktärerna. Dock är jag helt säker att jag inte har slutfört den. Så det är mitt första mål. Min nyfikenhet går först och främst till vem som dör. Det låter kanske makabert, men efter att ha sett Timmarna så är det självklart att man undrar. Jo, jo, det är två helt skilda världar och visst, man bör inte blanda ihop dem, men det ena ger det andra och så vidare. Så nu sitter jag här, i mitten av romanen, och undrar och funderar. Mr Smith, som väl inte kan betecknas som sympatisk (ja, jag vet att han har post-traumatisk stress), får - eller kräver - stor plats, och jag kunde för mitt liv inte förstå vad han hade där att göra. Men efter att ha läst, någonstans på det stora vida havet Internet, att V.W. själv skrivit att Septimus Warren Smith och Clarissa Dalloway är dubbletter, förstår jag bättre och kan nog läsa vidare utan att bli avbruten av irritation. Det är han, som kommer att dö. Åtminstone det. Han måste dö, så att Clarissa kan leva. Kontrasten. Eller säger hon inte det i filmen? Den (kanske) mest osympatiska karaktären hittills är doktorn, som vårdar Septimus. Stackarn, vad gör han egentligen i sitt jobb? Säger till alla att de egentligen är friska och att de ska gå hem och ta en tablett för att sedan ändra på sitt liv och börja träna på gym - röra lite på sig. Men vänta, det låter ju som alla sköterskor/doktorer jag har träffat på vårdcentralen! De är alla likadana, vill inte ha en där, ifrågasätter allt man säger, och ger en fel medicin. Saker har alltså inte ändrats på 100 år vad gäller det...

Mrs Dalloway

En mycket tråkig sak med att läsa böcker är att man får reda på saker. Så nu när jag har sett filmen så kan jag inte annat än komma till slutsatsen att mr Cunningham inte har läst den tidiga novellen innehållande samma namn som vår hjältinna.

"Mrs Dalloway sade att hon ville köpa handskarna själv."
"Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv."

Det är ingen revolutionerande mening den där andra om man betänker den där första.

Äsch, nu är jag bara löjlig. Vad spelar det för roll?

Kvällsbjudningen

Den bästa noveller hittills måste vara Kvällsbjudningen. Den är inte helt olik de andra, men sär på ett trevligt sätt; lika mycket ironi men mindre troget tiden. Ett litet smakprov:

Människor går förbi utan att se mig. De har ansikten. I deras ansikten tycks stjärnor stråla genom den rosiga hyn. Rummet är fullt av livliga men ändå okroppsliga figurer. De står framför hyllor randade av otaliga små bokband. Deras huvuden och skuldror skymmer hörnen på målningarnas guldramar, och kropparnas volymer, släta som marmorstatyer, tornar upp sig mot något grått, virvlande, men också glänsande som vatten utanför de gardinlösa fönstren.
   "Kom in i hörnet så vi får tala med varandra."
   "Underbara, underbara varelser! Spirituella och underbara!"
   "Men de är inte verkliga. Ser du inte dammen tvärs igenom professorns huvud? Och ser du inte hur svanen simmar genom Marys kjol?"
   "Jag kan föreställa mig små brinnande rosor strödda över dem."
   "De små brinnande rosorna är bara som eldflugorna vi såg tillsammans i Florens, kring blåregnet, flygande eldatomer som brinner medan de flyger - brinner, men tänker inte."
   "Brinner men tänker inte. Och så alla böckerna bakom våra ryggar. Shelley här och Blake där. Kasta upp dem i luften och se hur deras dikter sänker sig som gyllne fallskärmar, glimmar och cirklar och sprider ett regn av stjärnformiga blommor."
   "Skall jag citera Shelley för dig? 'I väg! Mörk ligger heden under månen -'"
   "Stopp, stopp! Kondensera inte vår fina atmosfär till regndroppar som stänker på trottoaren. Låt oss fortsätta att andas in eldstoftet."
   "Eldflugor i blåregnet."
   "Hjärtlösa, det kan jag försäkra dig. Men se på den stora blommorna som hänger framför oss, väldiga lågor av guld och dunkel purpur som sänker sig från himlen. Känner du hur det fina gyllne stoffet färgar våra lår när vi går in, och hur de skiffergrå murarna sluter sig fuktiga kring oss, medan vi dyker djupare och djupare in i blomkronorna, eller blir spända som trummor?"
   "Se upp, professorn närmar sig hotfullt."
   "Säg oss, professorn..."'

Det jag verkligen tycker om med V.W:s noveller är att de är korta, mycket kortare - tänker jag mig - än de flesta noveller idag. Här finns också ett utkast till Mrs Dalloway, men hon ämnar inte köpa blommor utan handskar. Så kan det vara. Man ämnar göra en sak, men i nästa stund kanske det blev något helt annat av det hela - likt den dag jag ämnade städa men hamnade i en bok istället, eller framför datorn, eller vid skrivbordet. Nej, nu måste jag nästan sätta mig och se på Timmarna bara för att komma riktigt i stämning. Kanske ska göra mig en äggtoddy till det... säg mig, professorn, är det vad du skulle kalla en bra idé?

Miserabelt och underbart

Hur önskar jag inte att mitt sätt att skriva bara det allra minsta kunde efterlikna Virginia Woolfs! Herregud, jag har nu läst Ett eget rum och börjat på nästa essä i samma volym samt läst Ett samtal på berget Pentelikon, Phyllis och Rosamond, Det mystiska fallet med miss V., Mistress Joan Martyns dagbok, Biografi över en författarinna och Tecknet på väggen. I denna volym har jag alltså kommit till Kew Gardens. Hennes ironiska stream of consciousness är förunderligt härlig för både öga och gom. Jag måste samtidigt tillställa att det är svårt att kritisera någon som är ironisk, eftersom man inte vet när personen är allvarlig och när den inte är det, så jag hoppar helt över den övningen (men om du undrar så tänker jag på George Eliot och ena systern Brontë). Detta är nog det enda jag har emot henne.

Jag är så glad i mina böcker. Jag har en bild på mig själv från 2011 när jag på julaftonskvällen sitter - lika glad som nu - med den då nya dagboken av V.W. i händerna. Jag tror att jag aldrig har läst en bok så snabbt som jag läste den. Däremot har jag det svårare med hennes romaner; de har inte lyckats för mig helt enkelt. Men, kanhända blir dessa noveller och essäer nyckeln. Kanske kan jag ta mig in i hennes 20-talssalonger, inrökta, tysta (har jag fått för mig, eftersom hon igen och igen uttrycker sin vilja att fullfölja sin tankeström i lugn och ro), fulla av energi men också av olycka. Åh, här finns mycket att romantisera över. Det var säkerligen miserabelt, olyckligt, hemskt och underbart - lika mycket som ens eget liv är detsamma från och till.

V.W. 1926. Bildkälla: Kaykeys

Gott nytt!

Slutet på förra året blev förkylt, vilket aldrig är roligt. Vi hade dessutom plusgrader och dimma, så man kunde inte se några raketer. Tråkigt.

Men oj, oj, oj, vilket bra år det här kommer att bli! Vad läste jag inte i DN häromdagen - det kommer ut tre titlar av Marguerite Duras under 2015 - hurra! Den här gången ska jag inte vara sist i kön. Det löste sig dock med Att skriva; jag fick den i julklapp och den är mycket bra. Läser just nu också Ett eget rum, som jag också fick i julklapp. VW:s skrivande kan inte hyllas nog, läs pronto.

Och om du ännu inte börjat se dokumentären i tre delar om Astrid Lindgren, som går på SVT, gör det nu. Otroligt bra.