Fundering

Jag läste just: "a man can but die upon his death-day" och hur sant är inte det? Varför bekymra sig när slutet ändå kommer vad vi än gör? Jag tänker mer och mer på detta, att leva sant mot mig själv och försöka bli en så bra människa som möjligt mot mina medmänniskor. Alla dessa andra mål: pengar, ära, saker, att samla på sig upplevelser eller annat för sakens skull, jag vill vända mig från det. Jag blir inte lyckligare och vems liv är det jag lever? Vad försöker jag egentligen uppnå med mitt livs strävan, vad är det jag i blindhet nalkas?



(Citat från en essä av Tolkien)

India Song

Jag satte mig och tittade på Marguerite Duras film India Song igår kväll. Det är en sådan där film där inget händer och ändå allt. För den som kanske inte är invigd i hennes värld kan den framstå som underlig. Det gjorde den för mig första gången jag såg den och för min sambo igår. Men om man ger den tid, och därigenom också tid till Marguerite Duras värld, så finns det mycket att hämta. Flera av Duras texter som är sammanlänkade med filmen finns inte översatta till svenska, t.ex. Le Vice-Consul (1965) eller L'amour (1971). Och inte heller filmerna i samma "serie" har jag fått tag i: Son nom de Venise dans Calcutta désert (1976) och La Femme du Gange (1974). Jag känner att jag saknar dem, för Anne-Marie Stretter har jag bara mött i Lol V. Steins hänförelse, (1988 på svenska) och där figurerar hon som i förbigående, om man nu kan kalla något av Duras för det.

I artikeln Metaphorically seeing: the Place names of Marguerite Duras av Tijana Mamula hittade jag några ingångar till filmen. T.ex. vikten av att Duras på väg från Indokina till Frankrike hamnar i Calcutta en dag, då båten fått problem och behöver lagas. På vandring genom staden ser hon de övergivna tennisbanorna, trädgårdarna, hon känner av den varma fuktigheten. Det Indien som Duras beskriver skulle sålunda vara som ett mellanting, något som länkade samman Indokina med Europa, fortfarande koloni men ändå inte. Ur Älskaren (1984):

One day I come, pass by. It’s the English quarter, the embassy gardens, the monsoon season, the tennis courts are deserted. Along the Ganges the lepers laugh. We’re stopping over in Calcutta. The boat broke down. We’re visiting the town to pass the time. We leave the following evening.

Även om detta inte behöver tas som sanning kan det ge en glimt av förförståelse för själva cykeln.

Like the remnants of a traumatic encounter, the words and referents associated with Calcutta recur across India Song and provide a way of binding the memories of Vietnam to the sights and sounds of France, both linguistically and cinematically.

Här nämns också något om de karaktärer som innehar filmen:

Referring to India Song, Duras proclaims that all of the characters are in fact her, and that she herself is ‘in the film. Because these are my ghosts, you see…I am filming myself…I think that in India Song the identification is with me.’

För mig är egentligen tre personer viktigast i filmen: Anne-Marie, Vicekonsuln och tiggarkvinnan. De andra, fyra män, är ofta i bild, men de fokuserar alltid på någon annan. De tre jag talar om mera "är". Den enda andra jag har namn på är Michael Richardsson, som ju lämnar Lol för Anne-Marie. Duras har vid ett flertal tillfällen använt sig av riktiga händelser som hon sedan jobbat utifrån i ett projekt. Kan det finnas en sådan händelse även bakom detta?

 

Majgull Axelsson

Igår kväll lyssnade jag till Majgull Axelsson, som nere på biblioteket berättade om sin nyaste bok Jag heter inte Miriam. Alla som var där lyssnade andäktigt till Majgulls historia om hur karaktären Miriam i Jönköping kom till henne och vad hon fick lära sig under tiden hon gjorde research. Hon talade länge om Josef Mengele och jag kan inte förstå hur en människa kan begå sådana hemskheter.

Att Miriam, som i boken föds som Malika, tar detta namn, som hör till en judisk identitet, på vägen till koncentrationslägret Ravensbrück i norra Tyskland, beror på att romerna, den grupp Malika tillhör, står längst ner i hierarkin i lägrena. Överst står de politiska fångarna, sedan judarna, sedan de prostituerade och kriminella och sist romerna. Och det som Majgull berättade om tattarkravallerna i Jönköping är av stor aktualitet idag. På bloggen Resandefolk beskriver man dem så här:

För precis 65 år sedan den 1 juli 1948 kulminerade de så kallade ”tattarkravallerna” i Jönköping. Kravallerna bestod av en mobb som under några dagar gick runt i Jönköping fattigkvarter och misshandlade resande. De bröt sig in i deras bostäder slet ut föräldrar och släktingar framför barnens ögon och misshandlade dem. Ordningsmakten stod passivt bredvid medan mobben skapade kaos i flera dagar. Resande var tvungna att fly hals över huvud för att klara sig undan. Dessa kravaller var allt igenom rasistiska och kravallerna hade sin grund i de rasbiologiska värderingarna som fanns.

 Och det här utspelade sig alltså 1948, tre år efter andra världskrigets slut. Man häpnar.

Dagens dikt

Ensam drickande under månen



Mol allena läppjade jag på en kruka vin
bland blommorna. Jag hade ingen annan att glamma med -
förrn jag höjde min vinkopp och bad den klara månen
att hämta min skugga, så att vi skulle bli tre.
Och fastän månen var oförmögen att dricka
och skuggan bara följde mig liknöjt i hälarna,
njöt jag likväl en stund dessa stallbröders sällskap
medan våren, den flyktiga, led mot sitt slut...

Jag sjöng. Och månen skänkte mig sitt bifall.
Jag dansade. Min skugga kom tumlande efter.
Så långt jag kan minnas var vi de såtaste vänner,
men sedan blev jag full och vi tappade bort varandra.
Må vi länge fortsätta vår loja och underliga samvaro
i hopp om att få mötas en gång på Himlens töckniga flod!






Li Po

Eftersnack

Det var ett intressant föredrag. Om jag ska vara lite elak: två kvinnor flankerade en man. Denne man har doktorerat på vattentematiken i Duras författarskap och kan alltså sägas stå för "kunskapen", och kvinnorna skulle man kunna säga representerade "lustläsare". När mannen pratade nickade kvinnorna. När kvinnorna pratade satt han orörlig. När mannen pratade vände han sig till publiken. När kvinnorna pratade vände de sig till honom. Jag ville säga: ta mer plats! till den ena kvinnan, för hon kunde ju mycket, men var så osäker, och ifrågasatte själv allt hon sa. Mannen värderade böcker och pjäser som "bra" eller "dåliga". Allt detta gjorde mig lite irriterad, men jag försökte se bortom det för att suga åt mig det jag kom för.

Visst fanns där guldkorn att ta vara på: information om bra biografier (eller med mannens ord - "vetenskapliga") och att Duras författarskap kan ses i cykler: Indokina, Indien och Atlanten. Jag skulle nog sätta samman Indokina med Indien, båda är världar i vilka karaktärer vistas och agerar (eller inte alls agerar utan snarare bara "är" i ett obehagligt varande). Jag har främst den galna tiggerskan i tankarna. Dessutom flyter de ihop för mig; Lol (Atlanten) går ihop med Anne-Marie (Atlanten och Indien) som går ihop med tiggerskan (Indien och Indokina) som går ihop med modern (Indokina). De pratade också om autofiktion, autobiografi och fiktion. Jag tänker att det är mer komplicerat än så, men i den kontexten - alltså 80-talets litteraturvetenskapliga utveckling - var det intressant.

En sak som togs upp är något jag själv vill puffa för: fler översättningar! Vi har t.ex. ingen svensk översättning av Le vice-consul, publicerad 1963, och L´été 80, som kom ut 1980. Intressant är att just svenskan är det första språk, som en Durasbok blev översatt till från franskan. 1947 kom Stilla liv ut i Sverige, Duras andra skönlitterära bok. Lite häftigt ändå. Om vi bara hade fortsatt i samma stil.

Som jag har sagt förut, jag letar inga författare i deras texter. Jag tar emot det texterna säger mig, vad det än är. Kanske är det just det, som författaren menat att jag ska ta till mig, kanske inte. Hur som helst är det intressant att utforska dessa världar eller dessa karaktärer, som författaren gett oss tillgång till. Jag har ju sådana själv - världar och karaktärer - som står för vissa tillstånd eller egenskaper eller känslor hos mig, och som också till stora delar är dunkla för mig själv. Och kanske är karaktärerna till viss del dunkla hos författaren på samma sätt. Vi kan aldrig veta och jag tror att man manglar sönder texterna, världarna och karaktärerna om man försöker för mycket.

Varför värdera något som bra eller dåligt? Alla har sin smak.

Föredrag om Marguerite Duras

Ikväll ska jag på föredrag om Marguerite Duras på Östasiatiska museet. Det är en serie på tre föredrag. Förutom att museet är vackert så har de också ett bra kafé, om än dyrt. Äntligen hittar jag något som jag också får biljetter till. Ska bli trevligt!

Serie: Marguerite Duras 100 år

4 november 2014 kl. 18:00-19:30
  
Författaren, dramatikern och regissören Marguerite Duras föddes 1914 i Franska Indokina. Hon är en av 1900-talets stora författare, känd för sina skildringar av livet i kolonierna. Följ serien på Östasiatiska museet!

Var: Östasiatiska museet, Stockholm

Pris: 80 kr

Indokina i Marguerite Duras författarskap. Älskaren och En fördämning mot Stilla havet utspelar sig i Franska Indokina. De räknas till Marguerite Duras mest lästa romaner och har många självbiografiska inslag. Duras växte upp i Saigon. Livet i kolonierna var inte alltid lätt, med fattigdom, kolonialism, grusade förhoppningar – och bitterhet. "Det var den totala orättvisan", sammanfattade hon sin barndom.

Samtal mellan Mattias Aronsson, fil dr fransk litteratur med inriktning mot postkoloniala studier, Francoise Sule, Stockholms universitet och Ida Westin, Svenska Akademiens Nobelbibliotek.

Serien om Duras fortsätter under november. Läs mer om kommande tillfällen: 18 november och 25 november

Nåden

Ska man överlämna sig åt livet
eller misströsta



Och är detta överlämnande vad de kallar nåden? Jag finner den omnämnd hos flera författare, t.ex. Clarice Lispector, PO Enquist och Christine Falkenland. Du kanske inte håller med? Jag har inga bra exempel just nu, det är bara känningar. Som jag ser det är det en akt av jaget och inte av en gudom, men så sägs det ju också vara av fri vilja vi väljer.