London på 1600-talet

Efter en månad - det vill säga en 1600-talsmånad - gör Pepys framfart mig en aning illamående. När hans fru är på landet sätter han sin håg till pigorna, egna och andras bara de är "pretty", men han fegar ur vad gäller sin egen då hon kanske visar sig vara en ärlig flicka som skvallrar för sin matmor. Det som Pepys ogillar mest av allt är falskhet, ränksmideri och när andra talar illa bakom ryggen på någon, men vad gör han själv? Jo, allt detta medan han skyller det på den andra personen. Han är nedlåtande mot de flesta medan han gratulerar sig - nästan dagligen - till att vara hemskt duktig på sitt arbete och åtnjuta stor respekt från alla för det. Han må ha varit en effektiv - och jag måste säga nitisk - ämbetsman, men han är inte vidare sympatisk.

En intressant sak är hans frus månatliga. Hon far nästan alla månader illa av den, ligger till sängs i flera dagar, och konsulterar läkare för att få någon hjälp. Hur skulle vi alla må om vi inte hade smärtstillande idag? Många har onekligen stora smärtor i flera dagar varje månad och det nog lätt att tycka att andra är sjåpiga innan man själv har upplevt dem. Pepys är rätt förstående, han noterar det nogsamt i dagboken men dömer inte. Det är åtminstone sympatiskt av honom.

Nu tar vi ett litet jullov och är tillbaka efter annandagen. God jul!

Bildkälla original: Thornbooks

 

 

 

Vinterns goda ting äro många

Vintern är för mig lika med Pepys' diary. Alla böckerna. Jag har kommit till juli 1662 (den startar 1 januari 1660) och om du gillar historia och att läsa saker du inte förstår för att sedan behöva kolla upp vad det eller det betyder så har du kommit rätt - Pepys är något för dig! Det finns något för alla i den här dagboken: teater, mat, kläder, frisyrer, kungahus, intriger, arkitektur, ekonomi (mycket viktigt för Sam), drama, exotism, litteratur, musik, heminredning (människoexkret i källaren någon?), herrskap och tjänstefolk. You name it. Jag är allra mest imponerad över att han orkade skriva dagbok så länge.

Det jag gillar är såklart att vi är mitt i 1600-talet, där det händer; lukterna, vad äter man, vad har man på sig, hur lever man egentligen? Och vad i hela fridens namn är "to take physique"? Det gjorde man då och då, kanske alltför ofta. Det är faktiskt väldigt roligt. Idag har vi ett annat sätt att se på vår organism. Jag läste det gång på gång för att utröna om sammanhanget kunde ge mig en ledtråd, men icket. Fick kolla upp det på Pepys' diary online.

Kolla in den sidan och sprid den sedan vidare - fler behöver Sam Pepys!

Och om du vill ha en egen version hemma i bokhyllan så finns det fina och bra böcker att handla begagnat, vackra att se på och hålla i. Så här ser mina ut (men det är inte mina på bilden):

Bildkälla: Stellabooks

En bit in i sonetterna

Jag har nu läst en femtedel av de 152 sonetter verket består av. De är verkligen inga kärlekssonetter ännu, men det kanske kommer längre fram. Än så länge försöker författaren eller jaget att övertala en ung man om att gifta sig och få barn, hör här:

O om du var dig själv; min vän, man är
sig själv så länge som man lever bara:
bered dig på den stund som snart är här,
dom sköna bild svävar i ständig fara.
Den skönhet som du hyrt på några år
blir din beständigt, och du blir trots allt
dig själv igen fast di från livet går,
om blott din son tar över din gestalt;
vad kallas en, som sett sitt hus förfalla
fast god planering kunnat råda bot
såväl mot vinterstormar, grå och kalla,
som själva Dödens frost och svåra hot:
    en slösare. Min vän, försök anamma:
    Du ägt en far, låt din son säj detsamma.

Översättningen är av Sven Christer Swahn. Sida efter sida visar bilderna av Ulf Lundell förföriska kvinnor, då de kanske hellre skulle ha porträtterat barn och hustru, inte sant?

"Haply I think on thee"

Nyligen hittade jag Shakespeares sonetter illustrerade av Ulf Lundell på second hand. Det ska bli riktigt intressant att läsa dem. Det som är bra är att sonetterna finns med på både engelska och svenska. Jag fick höra att de skrevs på uppdrag av en ung man till en "dark lady", men i en artikel läste jag idag att det finns teorier om att Shakespeare själv blev inblandad. Således hade man ett riktigt triangeldrama. Nåväl, jag vet ingenting och med mig de flesta, skulle jag tro.

Momo

I dessa tider kan det vara bra att betänka vad man håller på med i livet. Ett ypperligt sätt att få perspektiv är att läsa Momo - eller kampen om tiden av Michael Ende. Det är min favvo, en av de finaste böcker man kan läsa.

Bildkälla: Tugcenin Kitapligi 

Veni, veni Emmanuel

En av de vackraste adventssångerna jag känner till är Veni, veni Emmanuel. De varianter jag lyssnar på mest är Hayley Westenras och Enyas inspelningar. De är mycket olika, men båda trevliga på sitt sätt. Här är den latinska texten. Finns självklart översatt till engelska, men jag gillar latinet bättre. Jag tycker att texten är oerhört kraftfull, kommer osökt in på det jag tänkt mycket på på sistone - legendens och mytens makt i människan. Vad vi inte redan har, det skapar vi, och återkommer ständigt till det gamla i förnyelse. Att det drabbar oss så måste vara betydelsefullt. Det är som Berättelsen - den vi inte kan värja oss emot - lever i oss och ger oss något jag inte kan sätta fingret på, må det så vara draken, hämnden, bibelns berättelser, den dömda kärleken eller något annat. Det är som om alla de människor, som har berättat dessa berättelser under en månad eller tusentals år, har givit dem något av sin andedräkt och själ i processen, och det är den vi känner av.

Veni, veni Emmanuel!
Captivum solve Israel!
Qui gemit in exilio,
Privatus Dei Filio,
Gaude, gaude, Emmanuel
nascetur per te, Israel.

Veni o Jesse virgula!
Ex hostis tuos ungula,
De specu tuos tartari
Educ, et antro barathri.
Gaude, gaude, Emmanuel
nascetur per te, Israel.

Veni, veni o oriens!

Solare nos adveniens,

Noctis depelle nebulas,

Dirasque noctis tenebras.

Gaude, gaude, Emmanuel

nascetur per te, Israel.

Veni clavis Davidica!

Regna reclude coelica,

Fac iter Tutum superum,

Et claude vias Inferum.

Gaude, gaude, Emmanuel

nascetur per te, Israel.

Veni, veni Adonai!

Qui populo in Sinai

Legem dedisti vertice,

In maiestate gloriae.

Gaude, gaude, Emmanuel

nascetur per te, Israel.

Veni, O Sapientia,

Quae hic disponis omnia,

Veni, viam prudentiae

Ut doceas et gloriae.

Gaude, gaude, Emmanuel

nascetur per te, Israel.

Veni, Veni, Rex Gentium,

Veni, Redemptor omnium,

Ut salves tuos famulos

Peccati sibi conscios.

Gaude, gaude, Emmanuel

nascetur per te, Israel.

Latinet är vackert, inte sant?

Orlando

När jag nu har läst om Shakespeare - lite, inte nog - fick jag nys om "Som ni behagar", en förväxlingskomedi, där en man, Orlando, och en kvinna, Rosalind, är kära i varandra men av olika orsaker i landsflykt. Rosalind klär ut sig till man och träffar i skogen på Orlando, som inte känner igen henne. Och så vidare. Kan denna berättelse (vars motiv tydligen ursprungligen kommer från Chaucer) finnas som en del i Virginia Woolfs Orlando? Fick den tanken nu när jag ändå var inne på henne för någon dag sedan.

Bildkälla: Universität Wien

 

 

Tolkningen

"What changes over time is the value, relevance, or meaning of the archive, how the items it contains get interpreted, even embodied."

Är inte det något av det viktigaste att komma ihåg? Vad är vår historia om inte detta föränderliga, förgängliga tillstånd av tolkning? Det är skrämmande i sin enkelhet.


Citat av Diana Taylor

Drömbokhandeln

...heter en bok som jag fick med mig hem idag. "På Au Bon Roman säljer vi bra romaner, inget annat." står det på baksidan. Vi får se vad som hur det går, vem bestämmer i den butiken månntro?

Barnen

Så här när det lackar mot jul behövs lite läsande barn, tycker du inte? Jag är expert på att ge bort böcker, även om det inte är de klapparna som verkar uppskattas mest.

 

 



 

Bildkälla: Zazzle

Virginia Woolf!

Gick in på biblioteket idag och såg en bok på nya-böcker-hyllan som jag direkt snappade åt mig: Samlade noveller & prosaskisser av Virginia Woolf. Och vad ser jag på fransidans insida? Jo, en bild på Ett eget rum & andra essäer på samma förlag. Yes!

Cesarea

Smärta.
Det oundvikliga.
Smärtan i deras separation.


Cesarea
Platsen heter fortfarande så.
Cesarea.
Cesarea.


Området är platt
framför havet
vid slutet av havet
det slår fortfarande
hårt mot ruinerna
där, nu, redan inför den andra kontinenten.
Blått från de blå marmorkolonnerna, kastade
där framför hamnen.


Allting förstört.
Allting förstördes.


Cesarea
Cesarea.
Fångad.
Bortrövad.
Bortförd i exil på det romerska fartyget,
judarnas drottning,
Samariens kvinnliga regent.
Av honom.


Honom.
Brottslingen.
Han som förstört templet i Jerusalem.


Och sedan förskjuten.

ur texten Cesarea, från boken Fartyget Night av Duras

Cesaree

1979 gjorde Marguerite Duras kortfilmen Cesaree. Den är ca 10 minuter lång och finns även den på Youtube. Den består av bilder från bland annat Jardin des Tuileries och Place de la Concorde i Paris, statyer och obelisker. Och Duras använder sig åter igen av voice-off. Här berättas om staden Caesarea i Palestina och dess härskarinna - Bérénice, judarnas drottning, som vad jag förstår var dotter till Kung Herod Agrippa I och syster till Kung Herod Agrippa II. Hon levde under första århundradet efter år 0 och hade en kärleksaffär med Titus Flavius Vespasianus, som när han blev kejsare blev tvungen att skicka bort henne. Duras talar om detta i filmen, detta svek.

Känslan jag får när jag ser filmen är den torra förnimmelse liknande den jag fick när jag var i Egypten. Tidiga mornar, hettans daller i luften under dagen, svalare kvällar. Obarmhärtigheten. Kroppens underkastelse för denna obarmhärtighet. Kunde ha varit samma obarmhärtighet som Titus visade Bérénice.

Bilderna är från filmen.

När jag läser runt på internet om denna film talar man om Duras vilja att tala om holocausten. Hennes dåvarande man var jude och satt i koncentrationsläger, och hon kände det som att det som hände judarna då också hände henne, det var hennes politiska uppvaknande.

Staden Caesarea togs och benämndes efter Caesar Augustus så av Herod den store - kan det ha varit den förste? - och tjänstgjorde som administrativt center för provinsen Judea. Den låg strategiskt vid kusten. Staden har genom århundradena flera gånger lämnats åt sitt öde och åter igen bosatts av olika folk och det finns idag en bosättning där. Duras talar om att staden förstördes, att allt är förstört och borta, utplånat. Jag tänker att hon på samma gång talar om judarna själva och denna utplåning, obarmhärtighet.

Agatha et les lectures illimitées

1981 gjorde Marguerite Duras filmen Agatha et les lectures illimitées. Sök på Youtube så finns den där med engelska undertexter. Den handlar om ett syskonpar som minns sin barndom och en gryende incestuös kärlek mellan sig. Rösterna - Duras väljer även här voice-off som i andra filmer - är Duras själv och hennes partner Yann Andréa. Systern spelas av Bulle Ogier (översta bilden). Jag kände inte till filmen förrän jag såg den ligga på Youtube, så det var en glad överraskning.

 

 

Allt går i detta blåa, ödsliga tempo. Tomhet, hav och strand, en fransk stad vid vattnet med vackra hus och gator. Rösterna gör dem märkligt levande, spöken från förr ser ut mot stranden, rösterna från skaror av badande barn ekar mellan tunga moln och boulevarder. Jag tycker denna voice-off fungerar riktigt bra, den öppnar en extra dimension, ungefär som när man läser en bok och skapar egna bilder av karaktärer och händelser.

 

 

 

De talar om systerns avresa, men jag får känslan av att det kan vara en avresa till ett annat land men också genom döden. Eller så är det döden för dem kanske. Eller broderns död. Det som jag tycker bäst om är att man kan realisera alla hypoteser samtidigt, man behöver inte bestämma sig för en enda. Inne i ens huvud fungerar allt bra tillsammans.

 

Bilderna är från filmen.

 

 

 

Systern och brodern återuppväcker sin historia genom sin dialog och sina monologer. Eftersom Duras själv talar känns det som att hon talar utifrån sig själv, även om jag vet att man inte ska tänka så. Nåväl, sevärd är den hursomhelst. Också hörvärd.

 

 

Marguerite Duras - Worn Out With Desire To Write

Jag hittade, förutom hennes egna filmer, en dokumentär på engelska från 1985: Marguerite Duras - Worn Out With Desire To Write. Den är drygt 50 minuter och sevärd, eftersom hon själv talar om sitt liv och skrivande i den. Andra delar kanske inte är lika relevanta idag, de drar rätt många förhastade slutsatser om hennes böcker kontra liv. Ibland tänker jag också att även det hon säger inte alls nödvändigtvis behöver vara det som faktiskt hänt, jag får känslan av att sanningar och önskningar, eller vad man nu kan kalla det, blandats ihop genom åren och vad som är vad blir då inte lätt att säga. Men det är inget fel i det.

Något som sades, och som intresserade mig, är att det är samma ljudspår i filmen Her Venetian Name in Calcutta Desert som i India Song, men andra bilder. Duras säger själv i dokumentären att Her... fångar ögonblicket precis innan minnena går förlorande medan India Song försöker "reclaim something från death". Detta gör mig ännu mer angelägen om att få se den, men det kommer säkert att dröja innan jag får chansen.

Jag tror att de har intervjuat henne i hennes eget hem vid Neauphle-le-Château.

Bilderna är från dokumentären.

Aurélia Steiner (Vancouver)

Om du har läst texten Aurélia Steiner (Vancouver) av Duras, så kanske filmen med samma namn kan intressera dig. Det finns tre texter som börjar med lika benämning - Aurélia Steiner - men alla med ett eget tillnamn: Melbourne, Vancouver eller Paris. Det finns även en film för Melbourne, dock inte för Paris. Men sök alltså på Aurélia Steiner (Vancouver) på Youtube. Den är lite längre, ca 48 minuter. Texten finns i Fartyget Night liksom Handnegativen, de andra Aurélia-texterna, Cesarea och texten Fartyget Night. "Anrop utan adressat, skrik utan identitet, riktade till vem som helst, rakt igenom århundradena." skriver J Magnusson om Vancouver-texten, och jag kan bara hålla med. För min del skulle jag vilja rama in alla dessa texter med de orden, det är som att de har en liknande ansats.

Bildkälla: Filmologia 

Aurélia Steiner (Vancouver) begins with a crack noticed in the stonework. Then the horizon appears, which has ‘the evenness of a huge crossing-out’. A smooth, frail voice intones, ‘I love you, beyond my strength. I do not know you.’ It is an incantation that digs into the film with its mystery, undermining its every image; river banks, clouds and trees. All these places with no origin or reference. ‘I am beautiful, so beautiful I am a stranger to myself. My name is Aurélia Steiner. I am your girl. I am informed about you, through me.’ ‘I’, ‘you’ … But what ‘I’, what ‘you’? Carried off by these fluctuating identities, and by the conjugation of all the tenses, the text is borne along by a multiple voice, with ghosts passing through, over three generations of a Jewish family. Gradually, this slow montage of black and white panoramas together seems to echo this name that might carry within it a landscape: Aurélia Steiner as water and stone? It in any case carries within it a whole memory: ‘Aurélia is there or elsewhere. She is broken, scattered throughout the film. She is there, as elsewhere, in every Jew; the first generation is her, as is the last.’

Från Collection FRAC Lorraine

Bildkälla: Collection FRAC Lorraine

Jag betraktar mig själv, jag kan inte riktigt urskilja mig i fönstrets kalla glas. Ljuset är så dunkelt, man skulle kunna tro att det var kväll. Jag älskar er mer än jag står ut med. Jag känner er inte.

[...]

Denna kyla från fönsterrutan, detta döda glas mot min kropp. Jag ser inte längre någonting av mig själv, jag ser ingenting mer.

 

Ur texten Aurélia Steiner från boken Fartyget Night