Rosen på Tistelön

Jag är en tredjedel in i Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön och blir för varje sida alltmer bunden vid den. Författaren har ett mycket vackert språk; det är visserligen ålderdomligt men inte såsom man tror. Interpunktionen är lite annorlunda och meningarna är längre. Vissa ord har en lite annan betydelse än nu, "efter" betyder t.ex. oftast "eftersom". Jag skulle säga att språket generellt är mer varierat än i texter (allmänt) nu för tiden. Jag ger ett litet utdrag:

Aftonbordet var längesedan avdukat, och Erika hade redan ett par gånger skjutit på stolen; men en rullande orkan, som åter svepte förbi fönstren och skakade dem i sina fogningar, kom henne att ånyo trycka sig ned. Det föreföll henne så ovanligt hemskt och ödsligt, att hon nästan fruktade den minsta förändring i sina egna rörelser.
     Men icke blott på Erikas utan även på männens stormvanda sinnen tycktes denna aftons mörker ha lägrat sig med en viss hemskhet. Det var liksom den uppretade naturen här utövat sin underbara förmåga över människohjärtat och ur natten av det förflutna manat alla förfärliga minnen till strid.

Eftersom jag just läste om Rosen på Tistelön med tanke på dess koppling till skräckromantik, kan jag inte undgå att påpeka hur naturen skildras. Den är uppretad och väcker hemska minnen till liv igen. Det är som om vädret är ett omen om vad som ska komma. Naturen minns vad som hänt och låter inte missdådarna glömma vad de gjort. Det sägs i förordet att det är "västkusten som gör den här romanen speciell. Naturens egen dramatik flätas samman med romangestalternas öden."

Boken är inspirerad av en verklig händelse, som hennes bror skrev till henne om. "Vid inventeringen av ett bland våra häradsarkiv, påträffade jag, bland andra luntor, en bunt handlingar rörande ett mål, där två lurendrejare[smugglare], far och son, begått mord under en prejning i skärgården nära Pater-Noster-skären på en jaktlöjtnant och hans karlar samt sedan sänkt tulljakten, sedda endast av Gud och en helt ung gosse, yngste sonen till huvudmannen för dådet..." Pater Nosterskären, skriver författaren, har troligen fått namnet av de många böner (Pater noster är latin för Fader vår) sjöfarare sänt upp till himlen, vilket bekräftas av Statens Fastighetsverk, som skriver att skären i hundratals år varit ett livsfarligt hinder för sjöfarten på grund av de starka havsströmmarna och de förrädiska grunden. En perfekt scen för hemskheter med andra ord.

Bildkälla: Lightvision

Veckan som kommer

...kommer jag att vara något frånvarande. Vi får se hur mycket jag hinner och kan skriva här. Jag hoppas i alla fall få ner något om Rosen på Tistelön.

I frustrationen över de två små volymerna Duras läser jag om dem på nätet, på bloggen Bernur (här finns också andra intressanta inlägg om Duras). Det hjälper litet, men jag är fast besluten att läsa dem igen och igen tills jag kan tränga in i dem och göra dem till mina. Vicekonsuln är i alla fall en tröst. När jag läser den, tänker jag igen och igen: aha! Jag förstår filmen India Song mycket bättre, de olika platserna, männen och varför vissa är i det huset och andra i ett annat osv. Boken är filmen, fast i bokform.

Anne-Marie Stretter och Vicekonsuln via Senses of Cinema

 

Bildkälla: Wikitravel

 

Det är ungefär en sådan här byggnad och trädgård (ovan) jag ser framför mig när jag läser Vicekonsuln. Bilden ovan föreställer ett museum i Mumbai, men det kunde lika gärna vara hotellet där Anne-Marie och hennes kavaljerer tillbringar helgerna. De bär samma namn, hur som helst.

 

Calcutta ca 1920 via Tumblr

Fredag!

Så sitter jag här, med en uppsats att snart skicka iväg, med en Pimm's framför mig och med De sista romantikerna i öronen, Eric Schüldts Lördagsmorgon från 16 maj. Och kl. 17.00 börjar Rendezvous.

Jag hämtade Rosen på Tistelön idag, så nästa vecka ska jag sätta tänderna i den. För att fira denna sista fredag före pingst, då häggen blommar av alla sina krafter, får du detta lilla poem:

Om våren, säg om våren
allt stolt och ungt du känt.
Ett vårord går som kåren
mot sol och firmament.

Om våren, sjung om våren
var nyckfull melodi;
som fläkt och drill i snåren
den löper saklöst fri.

Om våren, gråt om våren
ditt hjärtas svärmeri,
ty solen torkar tåren,
det finns ej kval däri.

En skur på gröna knoppar
som springa efteråt,
ett salt av honungsdroppar
är hjärtats ungdomsgråt.

Erik Axel Karlfeldt

De två tunna volymerna

Jag läste för första gången igenom Horan på den atlantiska kusten och Atlantmannen igår kväll. När paketet kom, gjorde tunnheten mig konfunderad; jag tänkte att de kanske bara hade skickat en bok. Det är svårt med föreställningar och förväntningar, då de alltid sätter krokben för en.

De var verkligen inte vad jag hade tänkt mig, men så hade jag inte kunnat veta vad de var heller, för de är ju nyöversatta och jag har således inte kunnat stöta på dem tidigare, annat än genom referenser i andra böcker.

Duras Italien

När vi nu ändå talar om Italien, då börjar jag tänka på Duras. Det finns (minst) två böcker som är kopplade dit, i alla fall så här på rak arm: De små hästarna i Tarquinia och Sjömannen från Gibraltar. Tarquinia är en stad vid Italiens västkust, namngiven efter en etruskisk stad som låg i närheten. Bologna, som jag nyss har varit i, har rester från Villanovakulturen, ännu äldre än etruskerna. De tog dock över området, för att i sin tur förlora det till bojerna, ett keltiskt folk, som kallade staden Bononia, vilket troligen har blivit Bologna. Nåväl, tillbaka till Tarquinia. Nordväst om staden rinner en flod ut i havet... Nu är jag som Lovecraft - har svårt med minnet av lästa böcker! Är det i den första eller andra boken karaktärerna badar både i floden och i havet? Det är nog i Sjömannen ändå. Fastän jag har läst dem flera gånger var börjar jag blanda ihop dem, bah. Jag skyller på hettan. Och noterar att jag behöver (läs: får lust att) läsa dem en gång till.

Bildkälla: Kvarteret Ängeln

I bloggen Kvarteret Ängeln skriver en bibliotekarie: 

De små hästarna i Tarquinia (får inte nog av att skriva ut hela titeln) kretsar kring en grupp semesterfirare i den lilla staden Tarquinia på italienska västkusten. Vi möter de båda gifta, konstant smågnabbande paren Jacques och Sara, Ludi och Gina; de förstnämndas son, kallad barnet, samt en milt revolterande barnflicka som ingen riktigt står ut med. Med i sällskapet finns även den utpräglade sanningssägaren Diana, och en stilig man med en båt.

Inte mycket händer. Sällskapet går ner till stranden. De dricker Campari bitter. De går upp igen. De dricker lite mer Campari bitter. De äter något enkelt. De fundera på om man skulle ta en tur med båten, eller kanske ta en till Campari bitter. Ständigt är de på jakt efter ett slags lojhetens ideal, där allt kan förvandlas till just bagateller. Jag drar mig till minnes Mavis Gallants trötta efterkrigseuropéer, och deras vilsna försök till "livets gilla gång".

Jag håller med, men ändå inte riktigt. Massor av saker händer under ytan. Ett förhållande spricker mitt framför ögonen på oss och den lojhet vi ser blir klaustrofobisk just på grund av att man är oförmögen att vara uppriktig och ärlig med varandra. Jag vet inte om det beror på barnet, att man försöker skydda det, men det känns som om fasaden kan spricka närsomhelst och bråken bara efterträda varandra. Det är det man väntar på, men som aldrig händer.

Bildkälla: Bokus

Om Sjömannen från Gibraltar hittade jag följande beska recension av Ulrika Kärnborg på DN:

Boken har aldrig tidigare översatts till svenska, och man förstår snart varför. Det måste sägas direkt att den här texten knappast tillhör höjdpunkterna i Duras rika produktion. Om den har ett värde är det för att den pekar fram mot vad som skulle bli författarens egenart. [...]

I sin bok om Antonin Artaud har Eric Sellin klassificerat det anti-aristoteliska dramat som lunärt – till skillnad från det aristoteliska dramat som alltså kallas solärt. Medan soldramat präglas av handling, manlighet, revolt och självhävdelse, samt linjärt berättande, är det lunära stillastående, kvinnligt, präglat av underkastelse och självförnekelse. Ljuset måste det låna från den levande planeten.

Enligt detta resonemang hamnar Duras, som författare och filmdramatiker, bland de lunära konstnärerna. Redan i ”Sjömannen från Gibraltar” har Duras sin stil klar, tafatt, kondenserad och kall som månen. Berättartekniken är förödande oteknisk. Detta är en prosa som inte rör sig framåt, som hakar upp sig och står och stampar på samma ställe tills den nöter ett hål i verkligheten. Liksom senare arbetar hon med upprepningar och fördubblingar intill utmattningens gräns. Kanske är dessa två sidor av samma mynt.

Man får tycka olika. Jodå, det är sant. Tyvärr behövde hon dra in Sellins klassifikation också, som inte gör det hela bättre. Eftersom jag läser en del äldre litteraturvetenskapliga verk, som inte gör annat än värderar litteraturen som bra eller dålig (och inte mycket mer än så), blir jag bedrövad när jag läser detta. Bara ytterligare ett exempel på nedvärdering av det kvinnliga när man menar att kvinnan är månen (passiv) och mannen solen (aktiv) och månen måste låna sitt ljus av solen. Det är inte relevant för fem öre i det här sammanhanget. Att vissa män skriver annorlunda än vissa kvinnor, samt att vissa män skriver annorlunda än vissa andra män, etc., är väl något normalt? Det finns säkert vissa saker som skiljer könen åt, men det är värderingen jag värjer mig mot.

Det romantiska Italien

Alltid när jag tänker på Italien så flimrar bilder från filmen Ett rum med utsikt (A room with a view, 1985) för ögonen, kanske främst Lucy Honeychurch och George Emerson i vetefältet. (Visst har de underbara namn, engelsmännen! Jag vill också heta Honungskyrka i efternamn.) Filmen är baserad på en bok av E.M. Forster från 1908, som är lika underhållande som filmen. Jag såg filmen först, så därför är den, i mina ögon, inte sämre än boken. Och tycker man, som jag, om Maggie Smith, så är filmen en guldgruva.

Vallmo dessutom! Bildkälla: Mr Movie

 

Maggie som Charlotte Bartlett via Tumblr

 

Landskapet är mycket romantiskt, fortfarande, trots all plast och stora vägar. Men jag kan ingen italienska och känner mig alltför mycket av en turist, när jag inte kan sederna. Bara en tanke: vad varmt de måste ha haft det, edwardianerna med sina kläder och hår!

Chin chin!

I helgen har jag varit i Bologna, Italien, och sett vallmon, jasminen, pionen och rosorna blomma. Ja, det har varit som hos Ernst. Däremot har maten varit fet och omfångsrik, helt olik hans toskanska fattigmansmat. Under en lunch fick vi in två pastarätter och en risotto till förrätt, alla lika stora som en normal huvudrätt. Och sedan var det en kötträtt och till slut paj. Det gick inte. Jag kroknade efter risotton. 20-26 grader varmt och sol flera av dagarna. Mina fötter klagade högljutt varje dag. Underbart kaffe och svalt vin på uteserveringar klockan elva om kvällarna, ljumma vindar och mörka nätter. Och att komma tillbaka till blommande hägg är inte fel. Jag hade med mig böcker, men hann aldrig läsa riktigt, det var en resa i 180 km/h. Så kan det vara.