Gårdagens föredrag var toppen, inte minst för att föreläsaren, som är författare i grunden, talade direkt till oss och läste alltså inte innantill, vilket gör det hela mycket mer förtrollande. Föredraget höll på i 1,5 timmar, men vi hade nog alla kunnat sitta en halvtimme till. Och han hade också kunnat prata mycket längre, men tiden tog slut. Synd, för det han berättade om var givande på flera sätt, men inte minst som Duras-fanatiker.
Marguerite Donnadieu, som sedan tog författarnamnet Duras, växte upp i Indokina och flera böcker utspelar sig där. Föreläsaren, som bott i Kambodja i flera år, berättade om bakgrunden till kolonierna, vad det var som gjorde att Frankrike började intressera sig för området och hur politik och annat utvecklade sig för att slutligen få Frankrike att avsäga sig det. Jag ger ett lillfinger: Frankrike ville egentligen åt Kina, alltså handeln där. Det har jag aldrig förstått, men det är väl samma sak idag, även om man inte koloniserar på samma öppna sätt som förut.
Denna karta nedan är så vacker! Enligt bloggen, där jag hittade bilden, är den gjord av Lucien Boucher i Paris.
Indokina bestod av Vietnam, Kambodja och Laos och tänktes av fransmännen kunna vara vägen till Kina, som man inte kunde etablera sig i ordentligt på grund av engelsmännen; här var alltså "bakvägen".
Den romantiserade bild vi många gånger har av kolonier kan man lätt förstå när man får mer information om hur det egentligen var. Kolonierna var tänka att ge handel, att inte kosta något, att civilisera och modernisera. Och vad gör man när det inte riktigt går som det var tänkt - jo, man hittar på. Och alla är med på det på grund av den egna skammen? Det är faktiskt väldigt intressant, både drömmen om Indokina och verkligheten. Jag förstår lockelsen i Orienten - den har funnits i västerlandet så pass länge att den har fastnat, även i mig som är född så sent att några kolonier knappast längre finns. Och det är inte heller de svenska kolonierna som drömmen iscensätter, utan de franska och engelska - tropikhjälmar, vita linnekostymer, palmer och vackra damer, äventyr. Jag ser framför mig Hercule Poirot och tänker på filmen
The fifth element, där man reser till kolonierna i yttre rymden. Det är propaganda av allra starkaste art - drömmen om något bättre. (Nu är inte filmen primärt om det, det är bara ett inslag.) Ur
Älskaren:
Det är en av dessa långa gator i Vinhlong som leder ner till Mekongfloden. Det är en gata som alltid är öde på kvällen. Den här kvällen blir det strömavbrott, som nästan alla kvällar. Alltsammans börjar med det. Så snart jag kommit ut på gatan och porten har slagit igen bakom mig slocknar belysningen. Jag springer. Jag springer för att jag är rädd för mörkret. Jag springer fortare och fortare. Och plötsligt tycker jag mig höra någon annans snabba steg bakom mig. Och plötsligt är jag säker på att det är någon som springer efter mig. Alltjämt springande vänder jag mig om och ser. Det är en mycket lång kvinna, mycket mager, mager som döden, och hon skrattar och springer. Hon är barfota, hon springer efter mig för att ta fast mig. Jag känner igen henne, det är den galna kvinnan på orten, den galna i Vinhlong. Det är första gången jag hör henne, hon talar bara på natten, på dagen sover hon, och ofta här på gatan, utanför trädgården. Hon springer och skriker på ett språk som jag inte förstår. Min rädsla är så stor att jag inte kan ropa. Jag måste vara omkring åtta år. Jag kan höra hennes vrålande skratt och hennes glädjeskrik, det är tydligt att hon har roligt åt mig. Det hela är minnet av en central rädsla. Att säga att denna rädsla övergår mitt förstånd, min styrka, är att säga för lite. Vad man kan framhålla är minnet av denna visshet i hela mitt väsen, nämligen att om kvinnan rör vid mig, om än aldrig så lätt, med handen, så kommer jag i min tur att försättas i ett tillstånd värre än döden, galenskapens tillstånd. Jag nådde grannarnas trädgård, huset, jag sprang uppför trappan och föll ihop i farstun. Sen tar det mig flera dagar innan jag ens kan berätta vad som hänt mig.
Den här kvinnan återkommer flera gånger i Duras böcker, hon finns till exempel i filmen
India Song. "Jag befolkade hela staden med tiggerskan från vår gata. Alla tiggerskor i städerna, på risfälten, på stigarna vid gränsen mot Siam, utmed Melkongflodens stränder befolkade jag med henne, hon som hade skrämt mig." Det är också intressant hur Duras pratar om en "central rädsla", rädslan för galenskapen - den manodepressivitet som hennes mor eventuellt hade, menade man på det första föredraget jag var på på Östasiatiska. I
Älskaren kan inte flickan sätta ord på vilken slags galenskap modern har: "jag har ännu inget namn för detta tillstånd".
