Slutet

Så har jag läst klart Hin Ondes hus. Som du kanske förstår slutar det ju inte bra. Eller kanske så slutar det på det enda sättet det kunde sluta, nästan alla dör. Edvard dödar Anna, när hon inte lyssnar på honom och inser vad de måste göra, och Edvard själv dör efter att i ett utbrott gett sig på berättaren, han som drogs så till det gamla ödsliga huset i Stockholm och prompt ville bo där.

Något vi får veta är att stamfadern till Edvard, som kusligt nog liknat honom på pricken, mer än sin egen far, också blivit sinnesjuk i en handvändning och dött nere i källaren. Ingen vågar sig dit och husmodern, som visar Anna runt huset när hon kommer dit, berättar om detta på ett så klassiskt sätt att Anna blir nyfiken och bara måste ner för att se lönngången och källarplanen. Något kanske ligger bakom Edvards öde? Var han stamfadern reinkarnerad? Var det stamfaderns synder han behövde återuppleva och botgöra? Vem vet, något lurar i alla fall där bakom.

Slutet är dock alltså att berättaren lämnar huset levande och är inte längre nyfiken på dess invånare eller historia. Så gick det. Jag tycker att Aurora Ljungstedt skriver fängslande. Hon använder sig av knep som är lätt igenkännliga för en som läst lite skräck eller thrillers, vilket inte är negativt utan snarare bara en del av genren. Spänning skapas bland annat genom igenkänning och förväntan och Ljungstedt har begagnat sig av dem. Alltså undrar man hur det kommer att gå, även om man så att säga vet det innan. Men vad händer där nere i källaren? Och vad händer innan Anna dör? Och hur dör hon? Etc. etc. Rekommenderas.

Den här bilden är för ljus. Bildkälla: Mingla

Det främmande trädet

Det främmande trädet står med granna frukter,
det främmande trädet står med purpurhängen
på en solig sluttning och viskar sakta:
Kom, kom, du gyllene dotter, du höstens vandrerska, du skogens lyssnerska,
jag skall säga dig varifrån lyckan kommer och vart lyckan går.
Lägg dina fingrar på min bark och jag skall
hölja dina lemmar med höstens härlighet.
Kom, kom, du smekande, du sagolika, du lyckliga, du röda,
jag skall visa dig vägen som ingen kan finna allena...
Kom, kom, du bleka, du blodbegärande,
du skall gå långt härifrån, dit där ingen känner dig,
där skall du möta österländska ögon,
de fråga aldrig, de vila i vemod...
Du skall leva fjärran från ditt hem och vara lycklig.

Edith Södergran

Del 2

Idag har den unga flickan, Anna, som togs omhand av prostinnan, gift sig med främlingen, alltså Edvard, båda ovetandes om släktskapet. Den danska skådespelerskan har kommit tillbaka till Sverige med sin nya man och ett gossebarn - de åker nu runt på vägarna och visar upp djur, som jag förstår det. Hon läser, under en ovädersnatt, i Annas hand, varpå hon upptäcker ett födelsemärke och igenkänner sitt barn. Vi får också veta att Anna inte är det enda barnet, ett gossebarn blev fött samma natt, alltså en tvilling till Anna. Skådespelerskan, nu ett trasigt fattighjon, igenkänner också Edvard som den unge mannen som var så kär i henne i Köpenhamn för 17 år sedan. Hon skriver därför en biljett och lämnar den att läsas av Edvard, som efteråt inte kan gå till sin nya hustru, utan svimmar kritvit i ansiktet på schäslongen. De båda, Anna och Edvard, åker sedan från gården där de firade bröllopet i var sin vagn. Jag tror de är på väg till Stockholm och huset som nu kallas Hin Ondes hus. Anna har under hela den här tiden känt av att något inte är som det ska, men är så förälskad att hon inte förmår ändra sitt öde.

Vågar du leta reda på Hin Ondes hus i Stockholm?

Bildkälla: Stockholmskällan

Hin Ondes hus

Jag är mitt uppe i Hon Ondes hus av Aurora Ljungstedt. Eftersom boken inte får lånas hem, sitter jag på biblioteket och läser. Det funkar väl okej, inte kanske det jag hade önskat, men sådant får man ta, när boken är gammal och värdefull. De borde ge ut den i nytryck, om inte annat än så att den finns tillgänglig.

På försättsbladet står det: "I drömmar börjar all mensklig kunskap, / Bulwer". Edward Bulwer-Lytton var en engelsk 1800-talsförfattare, som skrev både historiska romaner, och som det ser ut, en skräckhistoria. Varifrån citatet kommer vet jag dock inte.

Det är isynnerhet ett, som framför alla de öfriga ådragit sig min uppmärksamhet. Dess dystra och mörka framsida, prydd med gråa sten-ornamenter i fantastiska sammanställningar, grupper af vapen och rustningar, och grinande hufvuden, fula som elaka andar, hvilkas kroppar jag ständigt föreställer mig ha' blifvit inmurade, så att endast hufvuden är synligt, ty det framstår omedelbart ut leret, som hvarje ögonblick tycktes färdigt att uppsluka äfven denna sista synliga del af den inbillade varelsen - de groteska carryatider, som på sina axlar uppbära porthvalfvet, hvilket är oproportionerligt lågt emot husets storlek, dess spetsiga gaflar och små fensterrutor, och slutligen dess ensliga och mörka läge, - allt detta tillsammantaget gjorde ifrågavande hus till ett föremål för min synnerliga förkärlek.
    Nästan varje gång jag vandrade ut, utan någon bestämd afsigt, syrdes mina steg, liksom ovilkorligt ledda af en hemligt makt, åt detta håll, och då jag vaknade ur min tankspriddhet, fann jag mig alltid stående vid dess väl igenlästa port, och helt naturligt och omedvetet vände sig då mina blickar uppåt på den stentafla, som, inmurad däröfver, framställde några otydliga och nötta spår, troligen af ett vapen, hvars sinnrika andemening nu icke kunde ega ringaste ansprål på att blifva förstådd; och den omskrift, hvaraf der och hvar fanns några nästan utplånade drag, förblef, trots mina ständigt upprepade bemödanden, alltid lika dunkel. Min inbillning gjorde den hvarje gång olika och hvarje gång mer hemlighetsfull och obegriplig.

Denna passus finns i bokens början och beskriver huvudpersonens begär till huset, som kallas Hin Ondes hus. Allt som kan kallas skräckromantik finns med här och meningarna är långa och krångliga.

Jag har kommit så långt i boken att denna huvudperson en natt förirrat sig ner i husets nedre delar och funnit gamla saker i en monter eller sekretär: brev, en hårslinga, torkade blommor m.m. och under dem böcker eller papper där en berättelse nedtecknats. Denna handlar om hur en änka skickat iväg sin 16-årige son Edvard ner till kontinenten, där han förälskar sig i en vacker dansk skådespelerska. Relationen slutar tyvärr dåligt och där övergår berättelsen till hur en prostinna och hennes väninna efter en ovädersnatt (märk väl!) på ett värdshus vaknar med ett litet flickebarn i prostinnans säng. Ett utländskt sällskap har samma natt sovit över på värdshuset och tidigt på morgonen lämnat det. Prostinna tar barnet till sig och hon växer såklart upp till en ung, vild och vacker kvinna. Hon är nu 17 år gammal och har förälskat sig i en främling, som i närheten sitter ute i skogen och målar.

Eftersom jag har ett hum hur historien slutar, så gissar jag att denna främling är Edvard. Jag gissar också att den danska skådespelerskan var med i det utländska sällskapet där på värdshuset. Hm...

Är den inte vacker?

"Helga varde ditt namn"

Glömde nämna igår att jag läste boken Starka kvinnor ute och blev så inne i läsningen att jag brände mig över axlarna och armarna, jag ser ut som en riktig kräfta. Så ett varningens ord för läsning ute av bra böcker!

Från ett besök på Myrorna kom Kvinna, konstnär - alltid rebella (1996), en memoarbok av Helga Henschen (1917-2002), konstnär, skulptör, författare, tecknare, you name it.

Helga via Helga Henschen

Hon verkar väldigt cool, den här Helga. Jag måste skriva ner en passus från memoarboken:

Min lillasyster var fyra år yngre än jag men mera försigkommen. Hon hette egentligen Atri men hon kallade sig själv Lilla Lösset. Någon gång hette hon Mörten på Abborrgrund eller Blodtörstiga Lejonet.
    Lilla Lösset hittade på nya namn till alla personer och saker.
    Mammas korsett hette Lämplig. Det var just när mamma drog i snörena och hakarna hakade i varann och det knäppte till som Lilla Lösset döpte korsetten.
    Vår storasysten Gerda hette Fröken Dolda.
    Lilla Lösset tyckte att hon såg så hemlighetsfull ut när hon tittade sig i spegeln.
    Fröken i folkskolan hade gula skor som knarrade när hon gick. Skorna hette Giseliiid.
    Vår sömmerska, fröken Johansson, hette Sticker på knappnål.
    Broder Anders som egentligen hette Anders Wilhelm, han fick namnet Prins Eugen och min vintermössa hette Styrbjörn. Själv hette jag Vetekatten eller Sturekatten just när jag drog mössan på huvudet.
    Lilla Lösset hade ögon som en örn. Ändå såg de så milda ut, nästan lite blyga.
    Men om något manfolk fanns i närheten - i ålder från fem till nittio - då började det glittra i Lilla Lössets ögon.
    Hon såg allt, noterade allt. Hon märkte genast om någon var kär eller ledsen eller väntade barn - ofta innan personen ifråga själv visste om det. Hon observerade varje fläck på en kavaj eller klänningsfåll, om någon hade filmjölk i mustaschen eller en guldtand längst inne i gommen.
    Farbror Isaac [Grünewald] var ofta bjuden på kalas hos mormor Anna på Floragatan. Han döptes till Bjuder på konfekt.
    Det var när han trädde in i salongen och kysste mormor på hand och såg så där älskvärd och vällustig ut.
    Reda i tamburen började Lilla Lösset och kusin Susanna att härma honom.
    De sköt fram sina små magar och krusade läpparna i ett lystet leende.
    Sen marscherade de efter på behörigt avstånd och sa: "Bjuder på konfekt, Bjuder på konfekt, Bjuder på konfekt..."
    En berömd professor, kollega till pappa, han döptes till Runkapitta.
    Lilla Lösset hade nämligen noterat att det var nånting som rörde sig i professorns byxor när han steg upp från middagsbordet.

Det här berättade Lilla Lösset för mig i barnkammaren.

Det här är från kapitlet "Namnen". Det finns så många härliga personer i hennes liv. Jag fattar inte hur hon kommer ihåg allting. Hon måste ha skrivit dagbok, för det måste vara stört omöjligt att komma ihåg alla dessa namn, för att bara ta dem som exempel. Och en koppling till det nutida:

Axel Törneman, han var en riktig konstnär. Djärv och häftig. Stilig och farlig som en indian.
    Han ropade svärord mitt under en fest hemma på Rosenvik. Fast hans fru var med. Att han vågade! Hon hette Gudrun. Hon var norska. Hon hade guldhår och var vacker som en drottning. [...]
    Törneman målade porträtt av undersköna damer.
    Morfar beställde jätteporträtt av sina vackra döttrar Signe och Carin. De skulle hänga ute hos honom på Galleriet [Thielska], det hade han bestämt.
    Långt senare var Ulf Linde intendent på Galleriet. Han lät bära ner och gömma undan porträtten i källaren.
    "Dom förgiftar atmosfären", sa han till min syster Gerda.

Ur kapitlet "Konstnärer". Här är det ena porträttet, det av Signe Henschen:

Via Pinterest

Hittar du den här boken, läs den för alla gudars skull, den är kvick och underhållande, precis det man behöver efter att ha lyssnat på nyheterna. Och glöm inte Rendezvous ikväll!

Bokomslaget via Helga Henschen

Starka kvinnor

I födelsedagspresent fick jag en bok som heter Starka kvinnor som fört Sverige framåt (2005) av författarinnan Gunilla Lindberg (1934-2011). I den kan man läsa om 15 kvinnor, som på olika sätt och i olika sammanhang kämpat för sin sak och därigenom påverkat Sveriges sjukvård, lagar, religion, barnavård och skola - det vill säga det nya moderna samhället.

De flesta av kvinnorna hade jag aldrig hört talas om, vilket är mycket synd. Har du någonsin hört namnen Emmy Rappe, Hanna Ouchterlony, Elfrida Andrée, Karolina Widerström, Kata Dahlström, Ida Norrby, Kerstin Hesselgren, Pauline Brunius, Elsa Brändström, Nanna Svartz eller Elsa Andersson? Inte jag. Däremot visste jag vem Ellen Key, Maria Elisabeth Hesselblad och Siri Derkert var. Ottar (Elise Ottesen-Jensen) hade jag hört talas om, men jag kom inte ihåg att hon var sexualupplysare.

Gunilla Lindberg via Fokus

 

Just Maria Elisabeth Hesselblad (1870-1957) var särskilt roligt att läsa om. Hon grundade en ny gren av Birgittinorden med bas i Rom, i det hus vid Piazza Farnese där den heliga Birgitta bodde på 1300-talet, och saligförklarades av påven år 2000. Jag och min mamma besökte Birgittasystrarnas gästhem i Vadstena för mer än 10 år sedan och tyckte mycket om det. Vadstena är en speciell stad. Man förstår och känner varför den så tidigt varit viktig för handeln och makten. Den stora Birgittakyrkan gör förstås sitt till. Den ser ut som en lada men omringas av en sorts helighet jag inte stött på så många gånger annars. Vissa platser är bara så, de känns. Det finns ett lugn där, som gör en gott, även om man inte är troende. Jag tycker om historia och särskilt dras jag till gamla heliga platser, det kan vara tempelplatser, klosterruiner eller bara skålgropar. Om jag åker på semester är det inte i första hand för att solbada, utan just för att besöka sådana platser runt om i världen.

 

Hesselblad via Birgittasystrarna

Su Tong

En av mina favoritböcker är "Den röda lyktan" av Su Tong (1963-). Novellen heter egentligen "Hustrur och bihustur" (1989) och är kanske mest känd som film, gjord 1991 av Zhang Yimou. Man kan tro att eftersom filmen är bra, så kanske boken inte är det, men då bedrar man sig. Boken är lika bra, eller bättre! Den börjar ödesmättat: "När fjärde hustrun Sonlian bars in i familjen Chens trädgård var hon nitton år." Jag tycker att denna första mening når upp till samma höjd som de kändaste (Selmas t.ex.).

Intressant är att Su Tong är en författare av manligt kön som skriver utifrån en kvinnas perspektiv. Jag började misstänka att det var så när jag läste den första gången. Huvudpersonen är något manlig i sitt sätt, och då menar jag manlig såsom många manliga ungdomar framställs i litteraturen: lever för dagen och självsäker bland annat. Å andra sidan är det väl bra att fler kvinnotyper får plats, för även kvinnor har ju dessa egenskaper. Det intressanta är att jag reagerade på det, att det stod ut och gjorde mig uppmärksam på att något var annorlunda.

Ur filmen Den röda lyktan via Havstroll

 

Su Tong via The Arts House

 

Min volym innefattar även en annan novell: "Shu Nong", av samma författare. Enligt det allsmäktiga Wikipedia hör Su Tongs berättelser "huvudsakligen till två kategorier, dels vardagliga skildringar av ungdomar i en mindre stad på 1970-talet och dels berättelser från den fiktiva landsbygdsorten Fengyangshu under 1900-talets första halva som präglas av dekadenta och mystiska stämningar". "Hustrur och bihustrur" är alltså av den senare arten medan "Shu Nong" är av den förra. Varken den ena eller andra berättelsen har något lyckligt slut. Ond bråd död är vad som är resultatet av all möda. De är mycket läsvärda, hur som helst.