Skogens ljusa dotter

Var det ej i går
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop
och alla voro glada?
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.


När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
fanns ingen olycklig på jorden:
skogens ljusa dotter är fri från längtan,
hon är blond och stillar alla drömmar,
hon är blek och väcker alla begär.
När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen
och tallarna så stolta på den stupande branten
och enarna så glada på den soliga sluttningen
och de små blommorna hade alla vita kragar.
Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,
de glimmande sjöarna summo i deras ögon
och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.





Edith Södergran

Edith Södergrans brev till Hagar Olsson

Jag läser just nu en volym brev, nämligen den finlandssvenska modernistiska poeten Edith Södergrans (1892-1923) brev till vännen Hagar Olsson (1893-1978), även denna författarinna en förgrundsgestalt inom den finlandssvenska modernismen. Breven tillkom under perioden 1919-1923 och gavs ut 1955 med kommentarer av Hagar Olsson. Kommentarerna är viktiga för förståelsen av breven, för de kan till och från vara nog så förvirrande och Hagars svar är sedan länge borta. Södergrans brevskrivande liknar hennes lyrik, stark och målmedveten, en urkraft. Boken är självlysande, skrämmande och intagande, allt på en gång. Birgitta Svanberg skriver på Nordisk kvinnolitteraturhistoria:

Ediths brev med sina utförliga bakgrundskommentarer av Hagar Olsson, kan läsas som en tragisk roman om hur två kvinnors djupa och kärleksfulla gemenskap gradvis upplöses. För Hagars del uppstod snart starka skuldkänslor. På hennes ansvar låg de många uteblivna besöken, de fördröjda brevsvaren som kom med allt längre mellanrum, trots Ediths ständiga klagan: "Har du glömt mig?" Hagar framhåller i kommentaren sitt arbetstyngda liv, sina många sjukdomar och familjens krav på henne under ferierna.

Edith Södergran bodde i Raivola i Karelen medan Hagar Olsson bodde i huvudstaden och det var inte lätt att resa till Edith, då Karelen var ett militärt osäkert område med många restriktioner kring resande. Vi får följa Ediths vardag, hennes svårigheter med att få mat på bordet, hennes litterära utveckling och bokutgivning och tankar kring mystiken, Steiners antroposofi och Nietzsche, bland annat.

Exempel på Ediths handstil via Lotten

 

Edith och Hagar via Books from Finland

 

Tycker man om Edith Södergrans poesi ska man definitivt ta en titt på Ediths brev. Just kommentarerna av Hagar Olsson gör dem oförglömliga och ger oss en inblick i den tidens livsförhållanden för den kvinnliga poeten i Finland, som dog hemma på gården i Karelen 1923 av den tuberkulos som utbröt redan 1908.

"Älvkungen" av Goethe

Eftersom jag tycker att det är så roligt att analysera texter, så ger jag här ett litet smakprov på dikten "Älvkungen" av Goethe. De tekniker jag refererar till är Yvonne Lefflers "antecipation" och "identifikation", som hon i sin avhandling och i flera andra texter diskuterar. Antecipation betyder föraning och identifikation är ju vad det är. Först dikten:
 

Vem rider så sent i stormens dån?

En fader det är med sin späde son.

Och gossen har det så gott på hans arm:

Den känns så fast, och hans famn är varm.

 

Min son, varför döljer du rädd din syn?

Älvkungen, far, där vid skogens bryn,

Älvkungen med krona och släp du väl ser?

Ett töcken, min son, och intet mer!

 

”Du väna barn, kom, följ mig åt!

Av mig får du lära mång lek och låt.

Av brokiga blommor står stranden full.

Min moder skall klä dig i skrudar av gull.”

 

Min far, min far, du hör väl ändå,

Vad älvkungen lovar mig få?

Var lugn, var lugn, min älskade pilt!

I vissna löven susar det milt.

 

”Kom fagra gosse, kom, följ mig blott!

Mina döttrar vårda dig ömt och gott.

Mina döttrar, de svinga i ring var natt

Och vagga och söva dig in min skatt."

 

Min far, min far, du ser då väl nog

Älvkungens döttrar i dyster skog?

Min son, min son, nu ser jag det gott:

De gamla pilar skymta så grått.

 

”Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,

Jag tar dig med våld, om ej villig du är.”

Min far, min far, han hårt i mig tar,

Älvkungen gjort mig illa, far!

 

Sin häst han rysande sporrar i hast

Och håller det kvidande barnet fast.

Sin gård omsider når han med nöd.

Då låg i hans armar gossen död.

 

Antecipationstekniken kan påträffas redan i den första raden: ”Vem rider så sent i stormens dån?” Omgivningen är mörk och det regnar och blåser, kanske blixtrar det. Det är en stämningsskapande föraning genom den olycksbådande miljöbeskrivningen, om än så kort som en rad.

Vi förutsätts, enligt Leffler, hysa empati för en karaktär samtidigt som vi är rädda för att denna karaktär ska råka illa ut. I Goethes dikt får vi direkt sympati för fadern och sonen som rider sent i stormen. Goethe börjar med en fråga: vem? Vi är här åskådare som pejlar in hästen och ryttaren med den lilla sonen i famnen. Vad gör de ute så här sent? Varför rider de i storm? Vi börjar här identifiera oss med sonen, som är trygg till en början. Att det handlar om ett barn, som behöver skyddas, gör att empatin blir större. När barnet uttrycker rädsla anar vi att något otäckt kommer att hända. Skräcken skapas så i denna växling av identifikation och antecipation.

Vår åskådarposition ska, enligt Leffler, ge oss ett övertag gentemot de fiktiva karaktärerna i och med att den ger oss mer information, vilket gör att vi kan förutse den kommande händelseutvecklingen. Vi oroas i Goethes dikt av att det är ett oskuldsfullt barn, som ser älvkungen. Traditionellt är älvor inga goda varelser även om de är vackra. Ett exempel är ”Herr Olof och älvorna”, en medeltida ballad där herr Olof blir straffad med sjukdom och död därför att han vägrat att dansa med älvorna på väg till sitt bröllop. Vi förstår direkt att älvkungen är ett hot, inte bara för att pojken blir rädd, utan genom vår förförståelse av den övernaturliga varelsens karaktär.

Det repetitiva berättandet är tydligt. Replikerna skiftar mellan sonen, fadern och älvkungen. De ligger omlott, så att stegringen går från syn till tal till ett fysiskt hot, såsom sonen uppfattar det. Faderns svar på sonens frågor och utrop går från att lugna till att leka med och till sist till att inse att en verklig fara hotar. Rytmen i språket är fortlöpande, vilket bidrar till att skapa spänning. Bara det att fadern inte ser detsamma som sonen, gör läsaren osäker på allvaret i hotet. Upprepningen aktualiserar det som hänt tidigare men varierar det och förstärker företeelsen. Vi förstår att det är av stor betydelse för utgången och ser sambandet mellan händelserna.

Just dikter är speciellt roliga, tycker jag, att analysera, för det ryms så mycket i en så kort text. Varje ord är betydelsebärande på ett helt annat sätt än i en längre text. Man kan också överblicka en dikt bättre.

 

Nå, glöm inte Rendezvous ikväll kl. 17.00 i P2 och ha en bra helg, så ses vi nästa vecka!

Sommarpratarna i P1

Igår fick vi reda på vilka som ska sommarprata i år. Jag brukar ärligen inte bry mig så mycket, utan bara lyssna så ofta jag kan oavsett vem som pratar. Men när jag nu ändå såg listan blev det roligt att peka ut favoriter och skriva upp de datumen.

JUNI
23 Heléne Anderson - konstnär, f.d. kriminalinspektör, expert konstförfalskningar (Visst låter väl det här intressant? Jag tror att vi kommer att få underhållande berättelser om allehanda lurendrejerier i konstvärlden. Eller, jag hoppas att vi kommer att få det.)
24 Kalle Moraeus - musiker, artist, programledare

JULI
6 Nina Hemmingsson - konstnär, serieskapare
8 Hédi Fried - författare, psykolog, överlevande från Auschwitz
10 Marianne Mörck - skådespelare, sångare, regissör
22 Gunilla Röör - skådespelare, regissör, professor scenisk gestaltning
24 Syster Karin - nunna Alsike kloster
29 Kristina Sandberg - författare, psykolog

AUGUSTI
3 Åsa Jinder - riksspelman, kompositör, författare
8 Annika Norlin - låtskrivare, journalist, psykologstudent
10 Magnus Nilsson - kock, sommelier, driver restaurang Fäviken
15 Seinabo Sey - artist
16 Ulla Skoog - skådespelare, komiker, regissör

(Länkarna går till artiklar på DN om respektive person.)

Det är dessa program jag i första hand kommer att försöka lyssna på. 6 juli blir säkert något alldeles extra. Jag ser också fram emot 24 juli och 10 augusti.

Av Nina Hemmingsson via Tumblr

Du som...

 

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland,
har du nånsin i längtan vid gallret stått
och sett hur på drömmande stigar
kvällen förtonat i blått?

Var det icke en försmak av ogråtna tårar
som liksom en eld på din tunga brann,
när över vägar du aldrig gått
en blodröd sol försvann?





Edith Södergran

Dagens skörd

Två böcker har idag kommit på besök till mig: Hin Ondes hus (1853) av Aurora Ljungstedt (1821-1908) och Helen (1834) av Maria Edgeworth (1767-1849). Härlig försommarläsning! Ja, Hin Ondes hus är inte i mitt hus just nu, boken fick inte lämna biblioteket på grund av dess ålder och värde. För mig spelar det ingen roll, det blir en upplevelse att hålla och bläddra i en så gammal bok. Det som kan spela roll är språket, som alltså inte är uppdaterat. Men det blir säkert bara roligt.

På Projekt Runeberg kan man läsa om Aurora Ljungstedt:

'Vårt ytterligare lofprisande af Claude Gérards [pseudonym för Aurora Ljungstedt] diktverk, hvilket egentligen rätt öppnat våra ögon för hennes betydande talang, skall dock göras så kort som möjligt, vi förutsäga blott, att efter dess utgifning i bokform, torde hennes namn snart nog blifva lika, om ej mera ryktbart, än våra två hittills främsta romanförfattarinnors.'

Så kunde en kritiker utbrista på Aurora Ljungstedts tid, då man ännu inte dragit upp en lika skarp gräns mellan "underhållning" och seriös litteratur som man gör idag. Claude Gérard var Ljungstedts pseudonym -- hämtad från en roman av Eugène Sue -- som hennes samlade verk utgavs under i nio band 1872-82. Den utgivningen visade sig bli en av Albert Bonniers mest framgångsrika satsningar på svensk originallitteratur -- man kan tryggt säga att Aurora Ljungstedt kom att tillhöra Sveriges mest lästa författare, uppskattad av både kritiker och publik.

Att hon fallit i glömska tros bero på flera saker; hon valde att inte delta i det litterära livet i Sverige och skötte all korrespondens med förläggarna via maken. Hon skrev också sådant som inte brukar nämnas i litteraturhistoriska verk: sensationsromaner och kriminal- och skräcklitteratur. Men det gör henne inte mindre intressant. Om du är intresserad finns Hin Ondes hus också här som e-bok via Litteraturbanken.

Bildkälla: Amazon

 

På baksidan står det: "On the death of her guardian, honest, generous-spirited Helen Stanley is urged to share the home of her childhood friend, Lady Cecilia. But this charming socialite is withholding secrets and Helen is drawn into a web of white lies and evasions that threaten not only her hopes for marriage but her very place in society." Här är hjältinnan, precis som i Evelina, utsatt i världen, utan familj och monetär säkerhet - precis perfekt situation för lite romantiska äventyr!

Rosen på Tistelön avslutad

Jag började läsa i tisdags och avslutade boken i går söndag. Flygare-Carlén börjar varje kapitel med en epigraf, alltså ett litet citat, som ger en försmak åt kapitlet. Ibland har hon t.o.m. lagt in två inför ett kapitel. Kanske var det vanligare då, på 1800-talet, att man använde så många. Nu för tiden har man ju generellt bara en, om alls någon.

Något jag reagerar på är upprepningarna, t.ex. att fadern är svag för sin dotter och gör som hon vill, hur emot något han än är. Detta upprepas jag vet inte hur många gånger. Ibland kände jag att "okej, jag har uppfattat det här för länge sen". Det är som om hon inte litade på att man kom ihåg det hon skrivit tidigare. Kanske högläste man mer förr och därför behövde påminnelser vid varje tillfälle?

Jag kände mig lite bitter när sista sidan slogs igen. Man får sympati för karaktärerna, trots deras fel och brister, och tycker väl att vissa av dem sonat sitt brott redan. Att den yngre sonen i slutet förråder dem känns också hemskt. Men hur man än vrider och vänder på det kan man inte komma ur det med annat än att de inte borde gjort det från första början. Redan innan man börjar läsa vet man hur det kommer att gå; spänningen ligger alltså inte i frågan om vad som kommer att hända. Nej, vi vet att de kommer att åka fast och dömas till döden. Men de runtomkring, de som inte har gjort något brottsligt, hur det går för dem vet vi inte. Men det går dåligt. Stackarna, tänker jag, och blir ond på den yngre sonen, som bara förpestar de andras tillvaro och bringar olycka för sin egen räddnings skull. Men det är ödet. Berättelsen har något av Shakespeare över sig, faktiskt. Olyckan kommer, man kan inte göra något för att avleda den, när hjulen väl satt igång.

Om jag hade varit romantiskt lagd hade Gabriella och Arve mötts igen och deras kärlek hade övervunnit allt det som hänt. Och Erika hade inte dött och inte heller Birger, i alla fall inte på det sättet. Jag måste säga det, att Birger vann min högaktning, nästan mer än Arve, som aldrig gjorde något fel, bara rätt. Han var på det sättet inte mänsklig. Men Birgers brott var tyvärr alltför stort. Nej, inte heller så kunde det ha slutat. Äsch, det finns inget mer att orda om, gjort är gjort, sagt är sagt.