Den svarta gall(i)an

De flesta lördagar spelar Erik Schüldt musik i P2:s Lördagsmorgon. Det kan vara lite vad som helst, klassiskt för det mesta men även annat såsom pop och jazz. I lördags vaknade jag till The last man, spelad av Kronoskvartetten och skriven av Clint Mansell. I mitt huvud blev jag genast till det skapande geniet, ståendes en mörk kväll med ett glas läderrött i handen, melankoliskt iakttagande regnets smattrande på balkongräcket. Ett levande ljus det enda som lyser upp mitt ansikte. Jag fick mig ett gott skratt och dagen började bra. Lite senare spelade han Tuonelas svan av Sibelius. Även den kan jag rekommendera. Jag är väl varken först eller sist i den långa raden av människor att beröras av musik i moll. Livet blir enkelt, bara en känsla får plats, även om den inrymmer tusen rymder. Det är givetvis banalt, men som Kristina Lugn säger - vem är vi att säga att det banala är något negativt? Allt har sin plats, sin tid. Även om nu Lowden säger: plats, rummet. Plats, tiden. Så tänker jag mig att det snarare är rummet och tiden som säger: plats, du orimligt lilla människa. Inget kunde vara mindre än du. Och det är för mig en skön tanke. Jag vill inte vara stor, inte mäktig, inte vara Den Som Betyder Något. Ojoj, nu låter jag som Terry Pratchett. För mig är melankolin befästandet av litenheten och lugnet som finns i det.

"Följ med till Claude Monets drömska miljöer där musiken vävs samman med det stilla regnet över små dammars vatten. Veckans program rör sig från den ljusa lättheten i 1870-talets Frankrike till Sibelius dunkla skogar där naturväsen spinner sin tysta väv i mörkret." För en som hatat den hon gjort i flera år är dessa rader stillandet av ett grymt blodflöde.

Till sist måste jag få uppdatera kometinlägget. Vi har nu läst klart Kapten Servadacs resor i rymden. Visst fanns ballongen med, slutligen gjorde den sin eviga plikt och bar våra hjältar och vår hjältinna (! (fortfarande)) tillbaka till boet. Ett besynnerligt sammanträffande fanns på baksidan på lördagsfrukostens mjölkkartong. Där stod om rymdsonden Rosetta, som har färdats genom rymden i snart tio år för att nå sitt mål, kometen Churyumov-Gerasimenko. Den 6 augusti 2014 kom Rosetta fram. I Vernes bok hittar Kapten Servadac en isolerad och döende gestalt i ett skjul någonstans på kometens yta. Denna person har tidigare skrivit märkliga meddeladen medelst flaskpost, som Kaptenen och co fått tag i (det existerar ju inte så många personer med på kometen, så de antar att det är han). Och denna döende (men det gick visst över) person är ingen mindre än professor Palmyrin Rosette. Han är ett original, en besserwisser av gigantiska mått, och han har ett osunt förhållande till "sin" komet, alltså Gallia. Jag satte teet i vrångstrupen när vi på mjölkpaketet läste om Rosetta, som jagade sin komet. Det var alltför bra för att vara sant.

Engelsmännen kom för övrigt aldrig hem. De försvann vidare ut i rymden. Vilket grymt öde (men betänk fransmäns och engelsmäns förakt för varandra). (Obs jag gillar parenteser.)

Libiamo!

Något gammalt, något nytt

Att ställa tankfull vila mot tanklös rastlöshet. Att aktivt välja sitt liv. Att väcka de slumrande livsandarna, som gått i dvala i cynismens värld. Bara själva lyckan i att känna lycka.

Nå, så var vi inne i en bokhandel, och där fick jag se en bok av Siri Hustvedt som fångade mitt intresse. Den heter Den lysande världen (anspelar på Margaret Cavendishs bok med samma namn (1600-tal)) och är mycket lurig, och lurigheter i allmänhet är jag ju förtjust i, så det börjar mycket bra. Jag får återkomma till den här (oh, nya!) boken senare.

Jag har aldrig satt min fot på Bokmässan, men gårdagens Babel var därifrån, och en författare från Brasilien kom på tal - Clarice Lispector. Det reportaget fick mig att glömma det jag höll på med (sitter alltid och gör flera saker samtidigt), så jag gick direkt in på bibliotekets hemsida och reserverade två böcker av henne, Nära det vilda hjärtat och Levande vatten. Vi får se vart det för oss. Jag har nog lite för höga förhoppningar för mitt eget bästa. Men hon är död, och det finns ett flertal böcker översatta från portugisiskan, som hon skrev på, till svenska, så spelplanen är uppställd med glänsande kristallpjäser. Höga förhoppningar var det, ja. Nu travar jag på här i väntandets frustration. Tydligen är hon den mest populära författaren i Brasilien, en klassiker. Och jag har inte ens hört talas om henne.

---

Körde förbi biblioteket utan att hämta böckerna, och gick istället in på Myrornas, där jag hittade En historia om läsning av A Manguel, En författares övertygelse av J C Oates, Om skönhet av U Eco och Ett annat liv av P O Enquist. Den sista har jag redan läst, men har väntat på ett bra exemplar. Två av de här böckerna har bokmärken i form av silkessnören. Alla böcker med silkessnören är bra, alla bra böcker har inte silkessnören. Men de borde ha det.

"Böcker i mängd har du köpt, du musernas älskare.
Hyllor tror du betyder att nu lärdomens höjder du nått,
Om du i dag köper felor och plektron och lyra tillika,
tror du att följande dag tonernas rike blir ditt?"

Decimus Magnus Ausonius

Absolut inte! Men med böckerna... det känns ju så bra när man tittar på dem.

Manguel är förresten en förträfflig essäist, jag gillar hans skriverier. Han har den där förmågan att få en att känna sig utvald. Just Du är viktig för mig, säger han. Och det är fint.

Drottningar

Lena Kjersén Edman skriver kortfattat i 52 kvinnliga författare om hur kvinnans ställning förändrat sig i västerlandet under de senaste 5000 åren. Från Moder Jord till Fadern i himlen och en helt annan syn på rollerna man - kvinna. Jag älskar den här boken. Den handlar (surprise!) om 52 kvinnliga författare, svenska och utländska, ger korta insikter i deras liv och ger förslag på läsning av dem och om dem. Alla ungdomar borde läsa den för att få upp ögonen för dessa underbara författare så tidigt som möjligt. Vem vill inte läsa Annie Ernaux nu? Jag saknar självfallet min älsklingsförfattare och undrar varför Lena då tagit med vissa andra, som jag mot bättre vetande (eftersom jag inte läst dem och av någon anledning heller inte tänker läsa) rynkar på näsan åt.

Ska något hända så måste man göra det själv. Det är det värsta man kan säga i min (snart före detta) bransch och det är det bästa man kan säga i livet. För det är fan det enda som är säkert, man måste göra saker själv.

Jag fick boken om Inanna för några år sedan. Några år innan dess såg jag terrakottareliefen på British Museum och i samband med det talade man för mig om denna gudinna i tvåflodslandet. Gudinnan som inte bara stod för kriget, stormen och modet utan även kärleken, fruktsamheten och moderskapet. Vis, passionerad och äventyrlig. Hon räds ingen. Alla dessa händelser, sammanfogade till ett i mig, men med flera års mellanrum i tiden.

"Från det stora Ovan öppnade hon sina sinnen
för det stora Nedan.
Från det stora Ovan lade gudinnan sitt öra
mot det stora Nedan.
Från det stora Ovan fäste Inanna sin blick
på det stora Nedan.
Vår härskarinna övergav himlen,
hon övergav jorden och steg ned i Underjorden."

Övers. Warring och Kantola

Just oräddheten hos henne roar mig; hon löser varje problem som om det vore det enklaste i världen. Jag är Inanna! Upprorisk och uppkäftig mot sina fäder Enlil, Nanna och Enki. De tycker att hon är så jobbig och det enda jag tänker är - vad har ni tråkmånsar här att göra? Det blir en framtida uppgift att läsa mer om henne. Ska kanske börja med Gilgamesheposet. Äsch, jag börjar med Edith istället.

"Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...

Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...

Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.

Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor..."

Tag en, ta flera.

"Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel."

Ta ett beslut, välj medvetet, det är det enda man kan göra, själv.

Kometen

Om kvällarna läser vi Hector Servadacs resor i rymden av Jules Verne. På framsidan syns två svarta figurer i en luftballong. Ännu har inte denna luftballong uppenbarat sig i boken, men vem vet, vi har en åttondedel kvar. Boken börjar enormt tråkigt med dueller och officerare (boken kom ut 1877), men efter ett tag vecklar den ut sig och det börjar hända saker. Tyvärr innehåller boken en karikatyr, som gör den omöjlig att rekommendera. Kanske att det var comme-il-faut vid den tiden, men det är bedrövligt. Det som är bokens behållning är självklart Kometen. Den får namnet Gallia. Är det Vernes nationalromantiska känslor som svallar? Några engelsmän, ryssar och spanjorer får vara med. En kvinna. I form av ofarlig flicka som gör alla glada med sitt kvitter.

En mycket känd och underbar(are) bok där en komet spelar en av huvudrollerna är såklart Kometen kommer av Tove Jansson. Den står i min bokhylla och fröjdas åt sin egen storhet.

"Sov mina ungar, himlen är svart,
kometerna vandrar och vet inte vart.
Somna och dröm
vakna och glöm.
Natten är nära och rymden så kall
där hundra små lammungar vandrar i vall."

Igår såg jag ett program om kometen ISON på SVT. ISON var en höjdare förra hösten, den kom från Oorts moln (ett område i utkanten av solsystemet som består av is och grus) och var en så kallad solstrykande komet. Det innebar att kometen skulle färdas väldigt nära vår sol och risken var stor att den inte skulle överleva utan gå sönder av solens gravitationskraft och strålning. Tyvärr klarade den sig inte.

Kometer är något vidunderligt. De kommer och går, nära eller fjärran, från olika platser i universum. De uppför sig inte som någonting annat. En professor i programmet sa att de kan förändras på en timme, man vet aldrig var man har dem. Men en bild av en komet är alltid igenkännbar som en komet. Den har ett huvud och en svans (egentligen två men vem bryr sig om sådant i litteraturen). Hade vi hittat en hällristning av en komet idag hade vi säkerligen kunnat identifiera ristningen som en komet. De färdas alltid någonstans, de har inte en fix punkt utan är på väg, hela tiden på väg. I Vernes bok färdas den (trots det omöjliga i situationen) från A till jorden och sedan i en bana till jorden igen. Om jorden är B eller om den fortsätter vidare får vi se. Verne var förresten inte kinkig med vetenskapen, vem vet vad som kan hända i framtiden?

I Janssons bok stryker den bara förbi. Tur det. 2062 kommer Halleys komet tillbaka förbi jorden. Visste du att vissa meteorregn orsakas av rester från en komets bana, som jorden färdas igenom? Oktober är en bra månad för att titta efter dem. Snart är det oktober.

Tanken

är att börja något nytt. En viloplats och samtidigt ett eget rum. Inte bokstavligt, jag har flera sådana. Ett rum åt böckerna. Jag har ett bibliotek. Det är litet, en vägg bara. Mitt. Jag påbörjade det när biblioteket snäste av mina fjärrlån. Vadå inte klassiker? Vadå inte studentlitteratur? Om boken bara finns i Kiruna måste jag väl få fjärrlåna den, oavsett hur gammal den är eller på vilken hylla den står. I wants it.

Jag läser mycket, oftast flera böcker samtidigt. Ibland inte färdigt. Ibland flera gånger om. Jag läser mest gammalt, och varför gör jag nu det? Hm, det känns bara mer lugnt och skönt. Bokbranschen är en hetsig plats. Böckerna försvinner snabbt från hyllorna. Ersätts snabbare än ögat. Jag hinner inte med.

Det som är gammalt har en tendens att inte försvinna så fort. Det ligger i ett magasin eller antikvariat någonstans, redo att upptäckas igen. Att leta bra böcker är som att plocka svamp, som att gå på second hand-affärer, gå på skattjakt, leta guld. En dag står den där. Och man kan i lugn och ro ta sig igenom den. Förhoppningsvis glädjas och stoppa den bland de andra glädjas-böckerna. Om den sätter igång en energispiral, måste läsa den boken igen och ja just det den också, då vet man att den boken kommer man aldrig lämna ifrån sig.

"Det skulle aldrig fresta skattjägarna under följande tidsåldrar men det har för oss fått ett exceptionellt värde." M. A. Stein

Och det är så det ska vara.