Promenader i Virginia Woolfs London

...heter boken jag nämnde härom dagen. Den är skriven av Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs Universitet, och utkom 2014. I princip är den en genomgång av promenaderna i Woolfs böcker: Resan ut, Natt och dag, Jacobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando, Ett eget rum, Vågorna, Flush, Åren och Mellanspel. Jag har inte läst hela än, boken är som mest givande när jag läser en Woolf-roman samtidigt som kapitlet om denna roman i Larssons bok. Som all litteraturvetenskaplig text är den något svår att läsa i ett streck - där finns ju så mycket information - så att läsa ett kapitel i taget samtidigt som romanen det handlar om är en bra idé. Tycker man att Woolf är svårläst är den här boken ett bra köp, för den ger läsaren infallsvinklar och pekar på detaljer som utan sammanhanget lätt förbigås. Även om jag läser ut den kommer jag att ta fram den igen så fort jag läser om någon Woolf, bara för att bli påmind om allt romanen har att ge.

Bildkälla: Atlantisbok

Fortsätter med Woolf

Efter att ha läst Natt och dag har jag nu tagit fram Jacobs rum, som jag tidigare känt mig avig till, oklart varför, men vars början gav mig rysningar av välbehag. Omslaget är inte det bästa, det är rent av tråkigt. Nog kunde man ha lagt lite mer tid på att hitta en bild, som gav oss en inblick i själva berättelsen, snarare än att föra fram författarinnan? Men det kanske är hon och inte berättelsen som säljer.

I en bok om Woolfs böcker - jag skriver mer om den imorgon - står det att Woolf började skriva just Jacobs rum när hennes bror dog. Jacob kanske är just brodern, eller en bild av brodern såsom han kunde ha varit, eller borde?

Bildkälla: Elisabeth Grate

Förvånansvärt

...är att jag idag läste klart Natt och dag. Den var lättläst - i efterordet står just att Resan ut och Natt och dag är de enklaste av Woolfs böcker, då de är mer traditionellt berättade än de senare böckerna. Jag tänker mig att Natten är drömmarna och Dagen verkligheten. Katharine och Ralph är Nattens barn och William, Cassandra och Mary Dagens.

De steg av och gick ned till floden. Hon kände hur hans arm stelnade under hennes hand och visste av det skälet att de hade kommit in på det förtrollade området. Hon skulle kunna tala till honom, men vem var det han svarade med den här främmande darrningen i rösten, den här blint dyrkande blicken? Vad för en kvinna såg han? Och vart gick hon, och vem var hennes följeslagare? Ögonblick, fragment, en sekunds drömsyn, och sedan de flyende vattenmassorna, vindarna som skingrades och upplöstes; sedan också besinningen efter kaos, trygghetens återkomst, den fasta marken, praktfull och lysande i solen. Ur hjärtat av sitt mörker uttalade han sin tacksägelse; från ett lika fjärran, lika undangömt område svarade hon honom.

Back with Woolf

Efter fasadbyte och -målande, bröllop och efterhörande vila är jag nu tillbaka och ser fram emot en fin läshöst. Men det är ju inte höst ännu, betänk alla varma dagar och förhoppningsvis ljumma nätter som stundar framför oss. Jag ser fram emot skördetiden och planerar att safta och sylta så gott det går utan att ha odlat något själv.

Så här i efterhand tänker jag att Helen inte var den bok jag tyckt bäst om, huvudkaraktären var något för mesig för min smak. Den starkaste erfarenheten har istället varit Woolfs Resan ut, som jag läste ut veckan efter bröllopet. Jag har nog nämnt något om hur länge jag tragglat med den, att den tråkat ut mig osv. men andra halvan av boken, eller kanske något mer, gjorde mig hänförd. Jag läste och läste och blev förargad över hjältinnans död och ville aldrig att boken skulle ta slut. Den gav åt dagarna ett skimmer, det där som Woolf så bra beskriver utan att sätta något som helst ord på vad det skulle vara som orsakade det. Saker bara är, händer, kan hända och har hänt. Ordet varför är inte det viktiga. Det är rätt skönt att ha det så. Livet fortgår ju, trots allt - trots kärlek, död, förtvivlan, arbete eller inte arbete, känsla eller inte känsla, lärdom, intresse eller obryddhet. Så jag började direkt på en ny så fort jag kom hem, Natt och dag.

Katharine är för mig sinnebilden av hur en känslostyrd kvinna skulle vilja vara, om hon nu var missnöjd med hur hon är. Woolf beskriver det som "manlig" kvinnlighet jämfört med kusinen Cassandras "kvinnliga" kvinnlighet. K är en ensamvarg och bryr sig i stort inte om något, hon uppvisar sällan några känslor, varken för sig själv eller för andra. Och Ralph måste vara den man jag mest av allt vill slå till, bara för att han är ett sådant arsle. Det är intressant hur Woolf hela tiden ställer olika könsroller mot varandra och hur hennes karaktärer antingen besitter rätt egenskaper eller inte jämfört med dessa. Hon lyckas också beskriva ett sammanhang unga män och kvinnor kunde tvingas leva i eller efter och hur olika de bedömdes utifrån sitt kön. Jag läste någonstans att upplägget kommer från Shakespeares Trettondagsafton eller En midsommarnattsdröm, det här med några ungdomar som älskar varandra eller inte på ett sammansnärjt vis. Och faktiskt läser jag om kärlek och förälskelse sida upp och sida ner och jag är förvånad. Och jag vet inte varför jag är förvånad.

Bildkälla: Bokus